Tema: Användbart nr 3 2021 Tema: Tillgänglighet

MS, parkinson, ADHD…

Säg att du har en funktionsnedsättning som inte syns. Vill du berätta om det på jobbet? Svårt val! Du kan råka illa ut både om du berättar och om du inte gör det.

 Och omvänt: det kan finnas fördelar med bägge valen. Forskaren Maria Norstedt tycker att varje arbetsplats ska se till att göra valet lättare för dem med osynliga funktionsnedsättningar.

MS, parkinson, fibromyalgi, bipolär sjukdom, ADHD, depression, följder av en stroke.

Det är exempel på funktionsnedsättningar som inte alltid syns. Har du en sådan måste du själv besluta om du ska berätta. Och när du gör det, hur och för vem. Kollegor kan reagera negativt. Dina arbetsuppgifter och till och med din anställning kan i värsta fall ifrågasättas.

Om att detta förekommer vittnar människor som har varit med om det.

Slippa ljuga

Samtidigt är det skönt att slippa att hemlighålla, ”ljuga” som en del säger, och vara orolig för att bli ”avslöjad”.

Sist men inte minst: öppenhet kan vara nödvändig för att arbetsgivaren ska kunna anpassa ditt arbete utifrån dina förutsättningar.

Om allt detta berättar tio personer med egna erfarenheter, som sociologen Maria Norstedt vid Malmö universitet har djupintervjuat i en studie, där hon också intervjuat chefer och personal inom HR och företagshälsovården.

Berör var och en av oss

– Det här är en fråga som berör var och en av oss – inte ”några andra”, ”dom där”. Du kan när som helst drabbas av en stroke, eller en hjärnskada på grund av en olycka, säger Maria Norstedt. Och när allt fler arbetar allt längre, kommer också fler ha en funktionsnedsättning någon gång.

Forskningen inom området har länge haft mest fokus på fysiska funktionsnedsättningar, men har senare år även uppmärksammat kroniska sjukdomar, neuropsykiatriska diagnoser och psykisk ohälsa, konstaterar hon. När man inbegriper dessa grupper, blir det många fler som är berörda.

En faktor som får många att tveka inför att framträda handlar om att ha kontroll över vilken bild av sig själv som man visar upp på jobbet.

– Man vill vara normal, och det betyder att man arbetar, med full arbetsförmåga. Man vill inte bli omtalad som ”den där som är sjuk”, som liksom inte arbetar på riktigt.

Men om du INTE berättar, och det sedan kommer fram, kan kollegor och chefer känna sig förda bakom ljuset. Och det finns också skäl att få veta: ”Vad gör jag om en person som inte berättat om sin epilepsi får ett anfall?”.

Ifrågasättande kommentarer

Även när arbetsgivare anpassar arbetet kan det uppstå problem. Intervjupersoner, som fått anpassad arbetstid, berättar om hur kollegor ifrågasättande har kommenterat deras sena ankomst.

På en arbetsplats fick en person först klappar på axeln efter en arbetsplatsträff där hen trätt fram, och då det framgått att hen skulle få minskad arbetsbörda.

Men efter en tid kom kritiska kommentarer: ”Jaha, är det vi som ska göra detta för att hen inte kan det, ska hela arbetslaget lida för det?”. Chefen fick då påminna om att ”om vi alla ska vara perfekta kommer det inte att vara någon som kan jobba till pensioneringen”. Och då upphörde klagandet.

Vågade inte satsa

Några berättar om hur arbetsgivare inte vågade satsa på dem, när de fick reda på deras funktionsnedsättning: de fick inte längre sätta tänderna i utmanande projekt, ingen uppmanade dem längre att söka högre tjänster, och cheferna började istället utgå från att de snart skulle sluta.

Med sådana erfarenhet är det inte förvånande att en del, som framträtt på nuvarande jobbet, tvekade om de skulle göra det på nästa jobb.

– Något som kan underlätta för individen är att bara beskriva sin funktionsnedsättning, som koncentrationssvårigheter, men inte diagnosen, när man ber om att få arbetsanpassning, säger Maria Norstedt.

Hon påminner också om att arbetsmiljölagen ålägger chefen tystnadsplikt om en anställds personliga förhållanden.

För sent när det blir akut

Maria Norstedt varnar för att alltför mycket fokusera på individen, vad hen kan och bör göra. Hon anser att man måste satsa mer på ett organisatoriskt arbete på arbetsplatserna, kopplat till det systematiska arbetsmiljöarbetet.

– Diskussionen kommer för sent när det blir akut, och man inte har hunnit fundera innan, framhåller hon. Det skulle vara lättare för många att framträda, om de i förväg kände till organisationens hållning, till exempel om anpassning av arbetstider, säger hon.

Arbetsmiljöverkets föreskrifter om den organisatoriska och sociala arbetsmiljön (OSA) tar upp frågor om kränkande särbehandling och att förebygga ohälsosam arbetsbelastning. Och Arbetsmiljölagen säger att arbetsgivaren ska anpassa arbetet och arbetsmiljön till individens förutsättningar.

OSA-policy

I en OSA-policy skulle exempelvis kunna ingå att man på personalavdelningen kan vara bollplank för anställda med osynliga funktionshinder, som kämpar med frågan om att ”komma ut” eller inte. Men framförallt gäller det att ledningen tydligt markerar en positiv hållning till arbetsanpassning, och ser till att detta får genomslag – som chefen i exemplet gjorde.

 I forskningen om funktionsnedsättning och arbetsliv har mycket uppmärksamhet legat på medicinska frågor, och på individen.

Men Maria Norstedt menar att det nu behövs mer forskning om de sociala processerna, det vill säga vad som händer på arbetsplatserna som gör att så många människor med funktionsnedsättningar inte blir insläppta, och varför så många som finns där inte stannar kvar.

Mats Utbult

Att utforma arbetsplatser så att de fungerar för alla från början blir både billigare och bättre för fler.

Forskning visar också att det finns stora pengar att spara på att göra rätt redan på planeringsstadiet. Trots det kommer många på för sent att de borde ha tänkt på tillgängligheten. 

Att bygga om och anpassa en arbetsplats i efterhand riskerar att bli mångdubbelt dyrare än att tänka på universell utformning och tillgänglighet redan på planeringsstadiet. 

Det kan Jörgen Eklund, professor på KTH, konstatera efter många studier om produktivitet, ergonomi och kvalitet. 

‒ Visst kan planeringsprocessen bli dyrare på kort sikt, när man har en högre ambitionsnivå än att bygga för genomsnittet. Men man får oerhört mycket mer tillbaka när arbetsplatserna är tagna i bruk, säger han. 

‒ Det finns nyckeltal i branschen som visar att en förändring som skulle kosta tusen kronor på planeringsstadiet, i stället kostar tio tusen när byggprocessen redan har startat. Ännu mycket dyrare blir det om bygget blivit färdigt och verksamheten hunnit komma i gång. Det är alltid väldigt lönsamt att tänka efter före.

På lika villkor

Numera ska nya arbetsplatser vara tillgängliga från början, så att så många som möjligt kan vara där på lika villkor – även de som har nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Det slår bland annat Arbetsmiljöverket fast, i den nya föreskriften om arbetsplatsens utformning som började gälla vid årsskiftet. 

– Det har blivit tydligare, så nu måste alla bli medvetna om vad som gäller, säger Lilian Müller, industridoktorand på Certec och anställd på Lunds kommun som tillgänglighetsrådgivare.

‒ Det byggs många nya arbetsplatser och jag ser att det fortfarande finns en föreställning om att ”det där behöver inte vi för här jobbar ingen med funktionsnedsättning”. Men personer med funktionsnedsättningar ska ju kunna jobba i alla tänkbara jobb och då måste arbetsplatserna fungera för alla.

Följer inte reglerna

I sin licentiatavhandling konstaterar hon att det är vanligt att de som bygger nytt inte följer de regler som finns. Det gäller inte bara offentliga miljöer, utan även bostäder och arbetsplatser. Några av de offentliga rum hon har studerat utgör också arbetsplatser för många människor.  

– Det är påtagligt hur mycket avsteg från minimireglerna man gör även i nybyggnationsprojekt. Det både förvånade mig och bekräftade den bild jag har från mitt arbete på bygglovsavdelningen i Lund. Där granskar jag ritningar och har dialog med byggherrar om hur de ska göra för att uppfylla lagens krav på tillgänglighet. Många når inte ens upp till miniminivån, och behöver då göra stora förändringar i efterhand, säger Lilian Müller.  

Kan byggas om

Hennes studier har också visat att det kan gå att bygga om äldre, befintliga arbetsplatser, så att de i vissa fall fungerar bättre än nybyggda. Även där är synsättet universell utformning en nyckel. 

Hon nämner stadsledningskontoret i Göteborg som ett gott exempel. Där har man anpassat den kulturminnesmärkta miljön i kvarteret Högvakten med mycket eftertanke, och lyckats skapa moderna och väl fungerande arbetsplatser. 

– Mitt intryck är att det är en genomtänkt, universellt utformad miljö som fungerar både för allmänhet och de som arbetar där, säger Lilian Müller.

‒ Receptionen är höj- och sänkbar och det finns inpassering som passar för många. Inne på själva kontoret, som är aktivitetsbaserat, finns flexibla möjligheter för medarbetarna att välja arbetsplats efter olika behov. Bland annat har man skapat förutsättningar för en bra ljudmiljö genom att också erbjuda helt tysta zoner och projektarbetsrum för mindre grupper.

Anna Hjorth

Höj- och sänkbara skrivbord, dörröppnare och breda entréer i all ära. Fysiskt tillgängliga arbetsplatser innebär mycket mer än så. Det handlar om att ta till sig ett nytt sätt att tänka när man planerar en ny miljö, menar forskare som är inriktade på universell utformning. 

Rullstolsburna som hänvisas till bakdörren på konferenscentret. Personer med nedsatt hörsel som har svårt att arbeta i sorlet i det öppna kontorslandskapet. Lönesystem med så små fält att någon med synnedsättning inte kan redovisa hur hen har jobbat. 

Listan över hinder och otillgänglighet på arbetsplatserna är lång och det är svårt för personer med funktionsnedsättning att ta sig fram i arbetslivet. Trots att lagar och konventioner tydligt säger att arbetsmarknaden ska vara inkluderande, tillgänglig och erbjuda lika villkor för alla. 

Ett sätt att nå dit kan vara universellt utformade arbetsplatser som är mer tillgängliga för alla. Tanken med universell utformning är att miljön ska fungera för individer med olika förutsättningar redan från början. Den ska vara inkluderande i stället för exkluderande. 

Design av miljöer

Per-Olof Hedvall, ämnesföreträdare på Certec på Lunds tekniska högskola, är teknologie doktor och docent. I sin forskning har han inriktat sig på frågor om tillgänglighet och universell utformning kopplat till teknik och design. När det handlar om att designa arbetsplatsers fysiska tillgänglighet är det i det avseendet inte någon skillnad gentemot design av andra miljöer. Meningen är att de ska utformas så att alla ska kunna arbeta där. Nu och i framtiden.

‒ Jag ser hur universell utformning nu växer fram även inom arbetsmiljöområdet, en utveckling som drivs på av både fackförbund och arbetsgivare. Tänkesättet har mycket att bidra med på arbetsplatserna. 

‒ Begreppet tillgänglighet har genom åren varit så inriktat på personer med funktionsnedsättning och blir därför av gammal vana lätt för smalt. Med universell utformning som synsätt kan vi sätta ljus på ett bredare perspektiv, säger Per-Olof Hedvall. 

Vi är inte lika

Han menar att tillgänglighet på arbetsplatserna innebär mycket mer än att göra dem tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Det handlar om att förstå att människor som arbetar inte är lika, utan att det finns en stor variation – där många befinner sig i ytterkanten av en tänkt mall. 

I sina studier har han konstaterat att det är i ytterkanten man ska lägga fokus om man vill jobba utifrån synsättet universell utformning.

– Om vi tar in det som ligger utanför normen från början, genom att till exempel fråga oss ”vilka arbetar inte här – och varför gör de inte det?” så kommer vi att kunna skapa en ökad tillgänglighet på arbetsplatserna. 

Gammalt och nytt

Per-Olof Hedvall beskriver universell utformning som ett förhållningssätt som går att använda både när man bygger nytt och när man ska förnya befintliga miljöer. 

– Det handlar mycket om att medvetandegöra tankar och synsätt kring hur en människa kan vara och se ut, och om omgivningens roll för vilka vägval som alls är möjliga. Att förhålla sig normkritiskt och förstå att alla gynnas av ökad tillgänglighet, inte bara personer med funktionsnedsättning. Där finns en potential. 

‒ Om man fokuserar för mycket på den fysiska tillgängligheten så finns det risk att man fastnar i att bygga en tillgänglig entré och en handikapptoalett. 

Bra för äldre ‒ och yngre

Den fysiska arbetsplatsen omfattar alltså mycket mer än möbler, hissar och toaletter. Ljus, belysning och synergonomi är andra inslag i arbetsmiljön som är viktiga för att öka tillgängligheten. Även där kan begreppet universell utformning bli vägledande för att skapa en bättre arbetsmiljö för alla. Det menar Jörgen Eklund, professor i ergonomi vid KTH i Stockholm, och refererar till sin litteraturgenomgång om belysning i arbetslivet. 

– När man skapar en bra miljö för anställda som är äldre eller har synnedsättningar, så visar det sig att de åtgärder man gör underlättar även för den som är ung och normalseende att genomföra sina arbetsuppgifter på ett bra sätt. Det visar att universell utformning gör det bättre för alla på arbetsplatsen, säger Jörgen Eklund.

Han betonar dock att en universellt utformad arbetsmiljö inte alltid räcker för den som exempelvis har en grav synnedsättning eller är blind. Då blir det inte relevant att prata om bättre belysning.

– För vissa typer av funktionsnedsättningar behöver man alltid göra individuella anpassningar. Men det viktiga är att man redan från början, i planeringsstadiet, tänker i termer av universell utformning av arbetsplatserna. Att man gör vad som överhuvudtaget är möjligt, då förbättrar man situationen generellt. Förhoppningsvis kan det räcka för väldigt många, säger han.   

I utbildningen

Även Per-Olof Hedvall på Certec i Lund anser att det är viktigt att tankesättet universell utformning kommer in tidigt. Dels i planerings- och byggprocesser, men även i utbildning i arkitektur, teknik och design. 

– När vi har introduktion med nya designstudenter så slås jag av att för dem är det inte en nyhet att människor är olika. De diskuterar från början frågor om mångfald kopplat till design och har vuxit upp i en tid med större variation av elever i skolan till exempel. De är vana vid olikheter. Och många av dem har ett kritiskt förhållningssätt till normer, vilket är oerhört fräscht – de köper varför universell utformning är viktigt. 

Anna Hjorth