De kan bo i en restaurangkällare, i ett smutsigt garage eller i en trång lägenhet ihop med flera andra. De arbetar ofta långa dagar – långt utöver vad svensk arbetstidslagstiftning tillåter. Ibland får de lön som utlovat, ibland får de ingen alls.
Inte sällan är även deras lediga tid kontrollerad av den arbetsgivare som utnyttjar dem. På arbetet är säkerheten bristfällig och den som skadar sig får försöka plåstra ihop sig själv efter bästa förmåga.
Så ser arbetslivet och vardagen ut för papperslösa arbetstagare i Sverige, personer med ursprung i länder som Uzbekistan, Nicaragua eller Bolivia.
– Särskilt kvinnor som tagits till Sverige för att städa är väldigt utsatta, säger författaren och journalisten Elinor Torp som skildrat arbetslivskriminalitet i två böcker.
De kan bli dubbelt exploaterade, och arbetsgivaren håller hård kontroll över deras liv.
– Ofta arbetar de för mindre företag, och ofta huseras de på något sätt av arbetsgivaren, som övervakar dem varje sekund och berättar vad de ska göra. De får inte ha något umgänge, de kan bli tillsagda att de måste hålla sig hemma och vila för att sedan orka arbeta nästa dag. De är sönderkontrollerade, och de jag har mött har nästan alla beskrivit samma sak – det är den mentala kontrollen som är det värsta. Det trots att många också har råkat ut för olika olyckor på sitt arbete. Många har också varit med om att inte få ut sin lön – men de tycker ändå att förnedringen, kontrollen och att bli behandlad som skräp är det värsta, säger hon.
Elinor Torps första bok i ämnet, ”Vi, skuggorna” (2019 Leopard förlag) skildrar bland andra Rahman Akilov, vars papperslösa tillvaro i Sverige hon kartlade; hur han lyckades få jobb som asbestsanerare när han kommit till Sverige och fått ett samordningsnummer, men sedan blivit av med sitt arbete och fått ett utvisningsbeslut. Ändå var han kvar i landet och begick till sist terrordådet på Drottninggatan.
I boken skildras också Wilder från Bolivia, som tillsammans med tre andra män bodde fyra och ett halvt år i en Stockholmsföretagares garage utan dusch och toalett. Wilders chef var i byggbranschen där det förekommer fusk med samordningsnummer, fusk med ID06-brickor, fusk med löner och allvarligt fusk med säkerheten på jobben.
I boken ”Rent åt helvete” (2023 Mondial förlag) är städbranschen i fokus. Den nicaraguanska städerskan Chilo som vistades här illegalt men likväl städade åt dåvarande statsministern Magdalena Andersson är en av de utsatta papperslösa som porträtteras.
– Problemet för den här gruppen som inte har rätt att vistas i Sverige är ju att de är både brottsoffer och arbetar utan tillstånd. Det gör dem väldigt utsatta och rädda för att ge sig till känna för myndigheterna, och det kan förstås arbetsgivaren utnyttja, säger Elinor Torp.
119 underentreprenörer
Elinor Torp ser flera förklaringar till att den här typen av arbetslivskriminalitet har kunnat växa i Sverige: förenklade regler kring arbetskraftsinvandring och andra avregleringar, bristande myndighetskontroller och inte minst hur lagen om offentlig upphandling har kommit att tillämpas, där lägsta pris är avgörande och kontrollen av underleverantörer i princip noll.
– Jag har just skrivit en artikel om hissolyckan i Sundbyberg, där fem byggnadsarbetare dog. På det bygget var det 119 underentreprenörer. Så ser det ofta ut på svenska byggarbetsplatser idag. Det är klart att man inte kan ha kontroll på arbetsmiljö och vilka som är anställda då. I Norge finns en särskild lag som begränsar antalet underentreprenörer vid offentlig upphandling av bygg och städ till två. Det borde gå i Sverige också, säger Elinor Torp.
Precis som de som är ansvariga för upphandlingar behöver kontrollera entreprenörer bättre behöver även facken kontrollera vilka de egentligen har kollektivavtal med, fortsätter hon. I alltför många fall har arbetslivskriminalitet smugit sig in via ett företag som stoltserar med ett kollektivavtal.
En annan, mer allmän, förklaring till att arbetslivskriminaliteten växer är att den kriminella ekonomin växer. Gängkriminellas pengar från narkotika behöver tvättas vita, och bolag i verksamheter som kontrolleras dåligt är utmärkta verktyg för det, konstaterar Elinor Torp.