Hur gör man för att få bukt med arbetslivskriminaliteten? En huvudstrategi är: Samarbeta mer och bättre mellan myndigheterna för att upptäcka brottsligheten så att arbetslivsbrottslingarna kan lagföras. Och se till att parterna på arbetsmarknaden kommer med i samarbetet. Det är lätt att säga, men hur gör man? Om detta pågår forskning.
– Den här typen av kriminalitet är systemhotande, den urholkar den svenska modellen och förutsättningar för en god arbetsmiljö, säger Annika Vänje, professor i arbetsvetenskap vid högskolan i Dalarna. Det handlar om ekonomiska kostnader för företagsägare och de som driver offentliga verksamhet. Men det handlar också om kostnader för arbetstagarna. Och sämre arbetsmiljö.
Hon studerar hur myndighetssamverkan i arbetet mot arbetslivskriminalitet fungerar idag, vilka dilemman som uppstår, och hur arbetsmarknadens parter kan bli delaktiga. Vad är det som ger goda förutsättningar – och vad är det som motverkar samarbeten?
Studien startade i början av 2025 och avslutas i slutet av 2028, och har det långa namnet “Arbetslivskriminalitet och arbetsmiljö – en jämförande studie med fokus på interorganisatorisk samverkan i en komplex kontext”. Annika Vänje genomför den tillsammans med tre forskare i Uppsala, ekonomhistorikerna Jan Ottosson och Olle Jansson, och statsvetaren Jenny Jansson.
Fokusgrupper och individuella intervjuer
Annika Vänje berättar att de har börjat med att genomföra intervjuer i fokusgrupper med personer från olika myndigheter, som arbetar i regionala Arbetslivskriminalitetscentra, och kommer göra samma sak med företrädare för arbetsmarknadens parter.
Utifrån resultaten från fokusgrupper ska de intervjua nyckelpersoner.
På analysseminarier kommer forskare och och en del av deltagarna i fokusgrupper, och andra aktörer inom området, diskuterar resultaten som kommit fram i fokusgrupperna och intervjuerna.
I oktober 2026 kommer en delrapport om resultaten så långt, som riktat sig till en bredare publik än inom forskningsvärlden. De vill att forskningens frukter kommer till användning.
Forskarna ska också göra en kunskapsöversikt över tidigare forskning inom myndighetssamverkan.
Arbetat länge med frågorna
Annika Vänje och Jan Ottosson har arbetat med de här frågorna länge. De genomförde redan 2018-2020 ett forskningsprojekt om hur statliga myndigheter samarbetade då.
Den dåvarande regeringen hade givit ett samverkansuppdrag till Polisen, Skatteverket, Arbetsmiljöverket, Jämställdhetsmyndigheten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. På Arbetsmiljöverket ville de utveckla och förbättra metoderna och kontaktade därför forskarna att genomföra så kallad följeforskning.
– Det fanns inte så oerhört mycket kunskap kring den här typen av samverkan mellan myndigheter, säger Jan Ottosson.
De två åkte runt i landet och intervjuade myndigheternas representanter i samarbetet, för att få en bild av vad som pågick.
– Vi såg att man genomgående i alla regioner hade problem med att dela information mellan myndigheterna, på grund av den sekretesslagstiftning som fanns, säger Annika Vänje.
– En annan viktig sak som vi såg var att några myndigheter hade mer utrymme än andra. Och detta hänger samman med hur mycket resurser respektive myndigheter lade på denna samverkan. Ett exempel: en myndighet i ett län med stora avstånd hade den ansvarige tjänstemannen bara tjugo procent av sin arbetstid avsatt till samarbetet – och den tiden kunde gå åt bara till att resa och delta i möten.
– Vi såg också att de traditionella mansdominerade branscherna tog ganska mycket plats. Arbete med människor i välfärden var inte på agendan på samma sätt. Och det har vi också sett när vi har förberett det nya projektet, säger Annika Vänje.
– Villkoren ser olika ut beroende på vad man jobbar med – med ting eller med människor. Människor i välfärdsarbeten tar inte plats och ställer krav på samma sätt. Detta är en av orsakerna till att vi valde att titta på branscherna bygg och äldreomsorg.
Arbetsmarknadens parter
När forskarna träffade myndigheterna ute i regionerna blev det också lite av en aha-upplevelse när de insåg att arbetsmarknadens parter inte var självklara partners i samarbetet mot arbetslivskriminalitet.
–Vi tror ju att parterna regionalt har stor kunskap om vad det är som pågår ute i arbetslivet, säger Annika Vänje.
En stor statlig utredning, delegationen mot arbetslivskriminalitet (läs om den här) som blev klar 2025, såg till att få med arbetsmarknadens parter i det arbetet. Och i regeringens uppdrag till regioncentra mot arbetslivskriminalitet står det att parterna ska finnas med.
I den pågående studien är parternas medverkan helt central, förklarar Annika Vänje. En huvudfråga är: Om parterna inte har någon koppling till myndigheternas samarbete – trots att det alltså ingår i uppdraget – vad beror det i så fall på?
– Det finns inga formella strukturer kring samverkan mellan myndigheterna och parterna. Vi vill titta på vad detta innebär, och vad det är för dilemman som uppstår, säger Annika Vänje.
Mycket har hänt
Sedan Annika Vänjes och Jan Ottosons första studie har mycket hänt – både positivt och negativt.
En del brister som de uppmärksammade har blivit åtgärdade. Ändringar i sekretesslagstiftningen underlättar informationsutbytet myndigheter emellan. Och den samverkan som då bara var i projektform sker nu i fastare och permanenta former.
Samtidigt har själva grundproblemet vuxit:
– Vi ser att arbetslivskriminaliteten har eskalerat under 2020-talet. Den är mycket mer omfattande nu, än vad den var bara för några år sedan, säger Annika Vänje.
Fler branscher har också fått växande problem med brottslighet.
– Det är oroväckande att det har gått så snabbt, säger Jan Ottosson. Man behöver kraftsamla ännu mer för att stoppa snabba utvecklingen.
Enligt en rapport från Riksrevisionen finns det också tecken på att människohandel har ökat.
Jan Ottosson ser en risk för ett parallellt skuggsamhälle, drivet av organiserad brottslighet som exploaterar arbetslivet.
– Men vi måste bjuda motstånd, och inte ge upp.
Råd till en minister
Läget är allvarligt. Forskarna hoppas att de kunskaper som studien ska ge kommer att vara till nytta i kampen mot arbetslivskriminaliteten.
Om någon minister skulle be dem om råd – vad skulle Jan Ottosson och Annika Vänje svara, utifrån det som de redan vet från tidigare studier? Det här är fyra råd, i sammanfattning:
- Ta med parterna i samarbetet – se till att myndigheterna erkänner dem både som berörda parter och som resurser.
- Skapa jämlika förutsättningar för myndigheterna som deltar. Alla måste få tillräckliga resurser och tid för att arbeta med samverkansuppgifter, inte bara de som arbetar ute på fältet: Polisen, Skatteverket, Arbetsmiljöverket. Även myndigheter som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen behöver resurser för sitt arbete med arbetslivskriminaliteten.
- Se över vilka som ska vara med. Finns det fler statliga myndigheter, och finns det andra organisationer, som bör delta i samarbetet kring att bekämpa arbetslivskriminaliteten? Det kan vara lokala och regionala krafter som kommuner och regioner. Men kanske kan man också tänka sig civilsamhällesorganisationer som exempelvis idrottsrörelsen och Röda Korset, som kan bidra med lokal kunskap och fånga upp individer på gräsrotsnivå?
- Samordna olika satsningar – detta är något man borde arbeta mer och bättre med. Man bör aktivt sy ihop och bearbeta resultat från olika parallella satsningar, för att undvika “stuprörsfenomenet” och uppsplittring av kunskaper.