För snart 30 år sedan steg sjukskrivningstalen för depression tydligt i Sverige. Det skedde några år efter 90-talskrisen. Professorn i psykiatri, Marie Åsberg, som i många år forskat om depression fick i uppdrag att titta närmare på orsakerna genom tillgång till de stora avtalsförsäkringarnas databaser.
Men när hon mötte patienterna kände hon inte igen symptomen.
– Jag kunde ju ganska snart se att de här patienterna egentligen inte var deprimerade. De såg inte allt i svart, de tyckte inte att världen skulle vara bättre utan dem.
Det de sjukskrivna hade gemensamt var att de var utmattade av arbete, efter att i flera år ha stretat på i en arbetsvardag där stora nedskärningar hade gjorts i den offentliga sektorn.
Det här var tiden då ”luften skulle pressas ur systemet”. Många hade blivit uppsagda, men arbetsmängden var densamma. Patientgruppen – i stor utsträckning kvinnor som arbetade i vårdyrken – hade visserligen en del symptom gemensamt med deprimerade patienter, men där fanns också tydliga skillnader. Många uttryckte det tydligt – ”det är jobbet”, istället för att som deprimerade patienter beskriva sig själva som värdelösa eller hur de ser allt i svart.
Proportionerligt samband
– Sambandet vi såg med nedskärningarna på arbetsplatserna var väldigt tydligt, det var direkt proportionerligt – ju större nedskärningar som landstingen hade gjort, desto fler var sjukskrivna efter fem år. Det drabbade inte de som hade fått gå, utan de som var kvar, säger Marie Åsberg.
Marie Åsberg är numera professor emerita, snart 88 år gammal och alltjämt aktiv i forskningen om utmattningssyndrom. 2024 var hon huvudredaktör för boken ”Utmattningssyndrom”, där Alexander Wilcze är en av medförfattarna. Alexander Wilczek har arbetat med utmattningspatienter på Ersta Psykiatri, där han var verksamhetschef fram till 2017. Ersta Psykiatri fanns under många år som ett alternativ för sjukvårdspersonal i Stockholms läns landsting/Region Stockholm; där kunde de söka hjälp och få vård utan att riskera att bli behandlade av några nära kollegor.
På 00-talet kom Marie Åsberg tillsammans med en grupp forskare att utveckla den diagnos som 2005 fick namnet utmattningssyndrom och en särskild beteckning i det svenska ICD-systemet. Den har varit vägledande sedan dess, och den har också kommit att bli omdebatterad. Den har ibland använts felaktigt, konstaterar Marie Åsberg.
– Utmattningssyndrom är vanligt – men det är inte jättevanligt. Det finns många som är både trötta och stressade, men alla har inte utmattningssyndrom.
Förändringar i hjärnans funktion
Boken Utmattningssyndrom är en sammanställning av den forskning som finns på området, och den beskriver också kriterierna för hur en diagnos ska ställas.
Forskningen har visat att patienterna drabbas av förändringar i hjärnans funktion, särskilt vad gäller arbetsminnet. Patienter beskriver svårigheter att hålla flera saker i huvudet, att skifta fokus och att hantera intryck. Svår trötthet och sömnsvårigheter är andra symptom. Symtombilden kan likna den vid långvariga infektioner, cancerbehandling, stroke eller MS — men här uppstår den utan annan fysisk sjukdom. För att inte riskera en överdiagnosticering och utesluta andra orsaker är det viktigt att en noggrann somatisk utredning görs.
Internationellt används ofta termen ”burnout”, som också har fått den svenska översättningen ”utbränd” eller ”gå in i väggen”.
Men det finns en skillnad mellan en ”burnout” och utmattningssyndrom, understryker Alexander Wilczek.
– Burnout ses som ett förstadium till utmattningssyndrom. Men en burnout kan man i varje ögonblick vända, om man lyssnar på varningssignalerna och ändrar på villkoren för arbetet. Utvecklingen mot utmattningssyndrom är något som pågår under flera års tid av långvarig stress och utan tillräcklig återhämtning.
Arbetsgivarens engagemang kan avgöra
Genom åren såg han att en nyckel för att patienter skulle kunna återgå till arbete var arbetsgivarens engagemang.
– När en arbetsgivare tydligt förmedlade ”jag vill ha dig tillbaka på jobbet” – då gick det nästan alltid bra.
Patienterna är nästan alltid högpresterande, duktiga och plikttrogna. De har ställt upp på allt tuffare krav på arbetsplatsen, både av pliktkänsla och för kollegornas skull. Vad de behövde hjälp med för att kunna återgå till arbete var oftast att ”hitta bromsen”.
Vad som behöver anpassas på arbetsplatsen varierar, men som en grund är det bra att ha den amerikanska forskaren Christina Maslachs sex riskfaktorer för burnout i åtanke (se ruta), säger Alexander Wilczek.
Även för en nog så viktig återfallsprevention, och för att just hitta den egna bromsen är samarbetet med arbetsgivaren viktigt, fortsätter han.
– Vi kunde se att flera av dem som vi behandlade på Ersta hade en tidigare period av utmattningssyndrom bakom sig. Statistiken för hela landet visade år 2015 att var fjärde person med diagnosen hade en tidigare sådan sjukskrivning bakom sig.
En stark varningssignal på vägen mot utmattning är när man slutar göra det som förut har varit roligt i livet, för att orken bara räcker till arbete. Återhämtning är inte bara att vila – utan också att ha roligt och leva ett socialt liv.
– Man måste värna om sina lekplatser, säger Alexander Wilczek. När du börjar ställa in körrepetitionen för att du inte orkar gå dit, då är du på väg in i en ond cirkel.
Kliniker läggs ned
På Ersta psykiatri fick man möjlighet att utveckla en egen modell för omhändertagande av patientgruppen.
– Vi hade en bra modell, och var på väg att utveckla den ytterligare, men sedan kom beslutet att kliniken skulle läggas ned, säger Alexander Wilczek.
Successivt har inte bara Ersta Psykiatri utan även alla andra mottagningar i Stockholm som specialiserat sig på stressrelaterad psykisk ohälsa försvunnit.
– Det tycks inte ligga i tiden att satsa på att hjälpa den här gruppen, som till stor del är kvinnor, säger Alexander Wilczek.
Den sista specialiserade kliniken i Stockholm lades ned 2023. Patienterna hänvisas i bästa fall till Företagshälsovården, men oftast till en vårdcentral.
– Har ni suttit i ett väntrum på en vårdcentral? Vilka sitter där?
Inte många i arbetsför ålder. Och, som sagt, den här diagnosen är ändå inte jättevanlig. Det kan inte vara särskilt ofta som allmänläkare möter en sådan patient – och därför väldigt svårt för dem att ställa rätt diagnos, säger Marie Åsberg.
Om själva diagnosen, som föreslagits, ska försvinna i diagnossystemet (vilket Marie Åsberg dock menar inte måste ske, det finns enligt henne fortfarande möjlighet att bara justera den i diagnossystemet så att den kan behållas) är det ännu ett hot mot de drabbade och deras möjlighet att komma tillbaka och må bra igen, enligt båda forskarna.
– Arbetet fortsätter. Vi har arbetat tillsammans med holländska forskare, som tänker som vi kring detta, och kommer att tillsammans med dem publicera gemensamma diagnoskriterier i en artikel som är på gång.
Birgitta Ländin