Mobbning pågår inte bara öga mot öga på våra arbetsplatser. Kritik och aggressioner levereras minst lika effektivt digitalt. Forskning visar att var tionde yrkesarbetare har utsatts för någon form av nätmobbning kopplat till sin arbetsplats.
De flesta förknippar nätmobbning med ungdomar eller kända personer. Hat som sipprar ner i sociala medier i form av förolämpningar och ibland rena hot. Men det finns också en subtilare variant som liknar traditionell arbetsplatsmobbning, där ingen går i direkt konfrontation på jobbet men missnöjet pyr under ytan.
Chefer och kollegor diskuteras på Facebook, lärare hängs ut av elever och vårdnadshavare eller någon ”glömmer” att bjuda in till veckans personalmöte.
– Det kan handla om allt från ett passivt exkluderande och e-post som inte besvaras till grövre påhopp, säger Rebecka Cowen Forssell, forskare vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering vid Malmö Universitet.
I sitt avhandlingsarbete, för några år sedan, fördjupade sig Rebecca Cowen Forssell i fenomenet nätmobbning på arbetsplatsen. För att få en överblick av hur vanlig företeelsen är genomförde hon tillsammans med sin forskargrupp en enkätundersökning med 3 500 yrkesverksamma personer i åldrarna 25 till 65 år, bosatta i Skåne. Nästan tio procent av dem rapporterade att de varit utsatta för beteende som kan klassas som nätmobbning kopplat till sin arbetsplats.
Kritik utifrån
I takt med att arbetsplatserna blivit mer digitala har också negativa beteenden flyttat ut på nätet. Ju fler interaktioner som görs via mejl och sociala medier, desto större är risken. Vissa yrkesgrupper är också mer exponerade än andra för att utsättas för kränkningar från personer utanför den egna organisationen.
– Det kan vara digitala aggressioner från kunder, klienter, patienter, medborgare och vårdnadshavare, säger Rebecka Cowen Forssell.
I sitt nuvarande forskningsprojekt har hon tittat närmare på skolans arbetsmiljö, där lärare och skolpersonal ibland blir måltavla för negativ kritik. Det vanligast förekommande är aggressivt formulerade mejl från vårdnadshavare, där syftet i en del fall är att påverka innehållet i undervisningen eller enskilda betyg.
– Vårdnadshavaren kan ha rätt i sin kritik och det är viktigt att främja en dialog mellan hem och skola, men det händer att dialogen inte är konstruktiv. I de fallen uppstår en arbetsmiljöproblematik där mejlväxlingen stjäl resurser från annat.
Något som också kan vara sårande är att omtalas i negativa ordalag på sociala medier. Det händer att vårdnadshavare diskuterar händelser på skolan eller enskilda hemuppgifter i mer eller mindre offentliga Facebookgrupper, ofta utan en tydlig adressat till någon i skolpersonalen.
– Skolornas strategi är att inte bemöta påståendena. Samtidigt kan det då uppstå en frustration hos enskilda lärare över att inte få försvara sig, säger Rebecka Cowen Forssell.
Vem har sett?
Ett tredje fenomen är elever som filmar sina lärare i klassrummen och sprider klippen vidare. Något som lärarna gissade är mer förekommande än vad de känner till.
– Filmning är inte så vanligt, men det händer. Eleverna har ju också andra kanaler som Tik tok och Snapchat, där skolorna sällan har någon insyn.
Osäkerheten över vem som har sett ett filmklipp eller läst ett inlägg kan vara plågsamt för den som blivit filmad eller omnämnd. Det kan upplevas som oerhört obekvämt att inte veta vem på arbetet eller i den privata kretsen som har läst kritiken.
En annan sak som skiljer negativa beteende på nätet från öppen kritik är att den digitala gränsen mellan arbete och privatliv suddas ut. Sociala medier är dygnet-runt-öppna och den som tycker sig ha något att framföra upphör inte med trakasserierna för att arbetsdagen är slut. Många anställda har dessutom sin jobbmejl i telefonen och det kan vara svårt att låta bli att kolla inkorgen när man är ledig.
– Det finns andra kulturer online jämfört med offline. Tidigare kunde hemmet ses som en fredad zon, skild från arbetsplatsen. Men den platsen försvinner eller minskar med digital kommunikation, konstaterar Rebecka Cowen Forssell.
Funderar på att byta jobb
Gabriella Scaramuzzino, docent på Samhällsvetenskapliga fakulteten på Socialhögskolan vid Lunds universitet, har studerat vilka konsekvenser näthatet har för yrkesgrupper som har en demokratisk roll i samhället. Hon har intervjuat lärare, socialarbetare, journalister samt personer som är aktiva i civilsamhället.
En av frågorna hon ställde var om de hade ändrat sitt sätt att jobba eller funderat på att sluta sitt arbete av rädsla för att drabbas av hat, hot och kränkningar.
– Ungefär en tredjedel svarade ja och det fanns även de som övervägt att byta yrke. De upplevde att priset var för högt, säger hon.
De flesta Gabriella Scaramuzzino intervjuade hade farit väldigt illa av näthatet. De behövde inte ens ha blivit drabbade själva, det kunde räcka med att ha varit vittne till trakasserier mot en kollega. Flertalet av dem hade valt strategin att försöka bli anonyma. De hade tagit bort personliga uppgifter på sociala medier och avstått från att uttala sig i känsliga frågor.
– Många skämdes också över att ha blivit utpekade. Och det var inte alltid man vågade be om hjälp, eftersom man var rädd för att skrämma andra.
Text: Lotta Engelbrektson
Bildtext: Vem har sett? Att inte veta vem som har läst påhoppen i sociala medier kan vara plågsamt.