Digitala assistenter, robotdjur, övervakningskameror. Vad händer med omsorgsyrket när AI kommer in i äldreomsorgen? Den frågan intresserar Marcus Persson vid Linköpings universitet.
Hur kommer det att se ut inom framtidens äldreomsorg? Blir vi ompysslade av robotar, eller kommer det mesta att se ut som nu?
Troligen hamnar väl verkligheten någonstans däremellan. Men faktum är att många AI-baserade hjälpmedel redan är på väg in i omsorgen.
Snart kan således ”Lilly” finnas i många äldres hem. Hon kan svara på frågor, göra sökningar på nätet, berätta att hemtjänsten kanske är lite försenad idag och mycket annat. Simon Norman, chef för satsningsområden och systemutveckling på it-företaget Atea säger att detta bara är början. Lilly kommer att kunna göra mycket mer.
– Hon kan hjälpa dig fylla i formulär. Hon kan hålla koll på dina läkemedel. Möjligheten finns att med hjälp av kamera, sensorer och hälsoarmband kontrollera kroppstemperatur, blodtryck och puls. Alla mätvärden kan läggas in i vårdgivarens journaler och Lilly kan slå larm när något är fel.
Lilly är en digital avatar, ett ansikte på en skärm. Men hon är en smart avatar, som förstår mycket av vad man säger, kan tolka budskapen, och sedan agera – till exempel genom att svara på den äldres frågor, fråga hur hen mår eller kontakta vårdgivaren. Skärmen är tänkt att stå på hemma hos brukaren dygnet runt, men i viloläge, för att sedan slå på, till exempel när den får en fråga eller när något mätvärde avviker från det normala.
– Lilly är en tillämpning av artificiell intelligens. Hon kan leda brukaren framåt i en dialog och anpassa sig till individen.
Stora besparingar möjliga
Lilly ingår i en lösning som möjliggör digital tillsyn och har testats i ett pilotprojekt i Eskilstuna. Som användargränssnitt har hon fungerat bra och Simon Norman har stora förhoppningar om att hon kan komma att bli en integrerad del av äldreomsorgen i många kommuner.
– Besparingspotentialen för kommunerna är stora och livskvaliteten ökar för brukarna. Lilly kan göra det enklare för anhöriga att hålla kontakten och onödiga personalbesök kan undvikas.
Men vad händer egentligen då AI, robotar och andra digitala verktyg blir allt vanligare i en bransch som i grunden handlar om mellanmänsklig kontakt. Hur reagerar personalen när en del av deras arbetsuppgifter digitaliseras? Ser de fram emot att kunna ägna mer tid åt att vara med de äldre, eller blir de oroliga över att yrkesrollen förändras?
De frågorna har Marcus Persson, universitetslektor vid Linköpings universitet, brottats med de senaste åren. Han forskar i samspelet mellan människa och teknik, och då hamnar digitala hjälpmedel ofta i fokus. I januari tilldelade Afa Försäkring honom finansiering för ett treårigt projekt där han ska studera hur vårdpersonal i privat sektor hanterar känslor kopplade till användandet av digital teknik i omsorgen.
Delade attityder bland personalen
Flera tidigare studier visar att attityderna till ny teknik är mycket delade bland vård- och omsorgspersonal, säger han.
– Intressant nog ser man hittills inga skillnader beroende på ålder men däremot av it-vana. Det tycks som om de som har stor erfarenhet av tekniska hjälpmedel inte är så imponerade. Medan en del av de som inte har erfarenhet har överdrivna förhoppningar.
Det han själv har sett under tidigare fältstudier är att tekniken ofta väcker känslor på ett djupare plan bland personalen.
– Man är tränad i omsorgsideal, i empati, i att vara där för någon annan. Det ingår i själva yrkesidentiteten. Lite förenklat skulle man kunna säga så här: om man inför dammsugarrobotar på ett äldreboende är det nog ingen som reagerar. Städningen är inte viktig för ens yrkesidentitet som omsorgsgivare. Men tekniska hjälpmedel som riskerar att minska kontakten med de äldre är mer kontroversiellt.
För en tid sedan läste Marcus Persson studier om införandet av lyftrobotar inom japansk äldreomsorg. De fascinerade honom.
– Det finns en stor rationell nytta med de här robotarna. De sparar helt enkelt personalens ryggar och knän. Men det visade sig efter ett tag att de äldre inte ville bli lyfta av robotar. De ville ha den kroppsliga kontakten, kramen de fick när en människa lyfte dem. Det belyser att man alltid måste tänka sig för. Om man tar bort ett arbetsmoment med kroppskontakt måste man kompensera det med annan kontakt.
I teorin kan digitala hjälpmedel frigöra tid för sådant som både personal och de äldre efterfrågar: samtal, närhet, utflykter och annat. Tidigare forskning och erfarenheter tyder på att olika typer av robotar kan avlasta personalen och faktiskt ge större tillfällen till mänsklig kontakt ( se https://arbetsmiljoforskning.se/robotar-i-aldreomsorgen-gor-livet-lattare-for-bade-aldre-och-anstallda/)
Rädslan kan vara rationell
Marcus Persson betonar att olika former av AI-stöd mycket riktigt har potentialen att ge enorma effektivitetsvinster. Men i en värld där privata vinstintressen och kommunala budgetkrav sätter ramar för verksamheten finns risken för att den nya tekniken istället används till besparingar på personalen.
– Det finns utan tvivel en rationell grund för en del av rädslan för ny teknik inom omsorgen. Därför är det så oerhört viktigt att man hela tiden tänker över konsekvenserna för både personal och brukare när man inför digitala hjälpmedel. Man behöver föra en ständig dialog.
Marcus Persson betonar även att en verksamhet som automatiserar arbetsmoment måste säkerställa att det finns mänsklig kompetens kvar.
– Om man kan vara säker på en sak, så är det att all teknik någon gång kommer att fallera. System kommer att hackas, strömavbrott kommer att stoppa viktiga funktioner, program kommer att visa sig vara bristfälliga. Då måste det finnas människor med rätt kompetens som kan rycka in.
Jonas Fogelqvist