Med hjälp av verktyget Bröset Violence Checklist går det att skatta risken för att en patient ska bli våldsam eller hotfull. Då kan personalen vara bättre förberedd. Modellen prövas nu på flera avdelningar på Södersjukhuset i Stockholm.
Många på IVA ser det som att visst våld och vissa hot hör till jobbet. Om någon skriker åt en eller nyps eller rivs så rapporterar man det inte, vilket är ett av de stora problemen. Händelserna har blivit normaliserade.
Det säger Fredric Sjöberg, doktorand vid en av Södersjukhusets intensivvårdsavdelningar i Stockholm. Han har en bakgrund som mentalskötare. När han gick specialistutbildningen till intensivvårdssjuksköterska slogs han av det inte ingick i utbildningen hur man skulle hantera våld och hot. Efter ett tag på IVA började han med stöd av Afa att forska om hur kollegor runt om i landet upplevde problemen. Studien byggde på intervjuer med fokusgrupper med läkare, sjuksköterskor och läkare runt om i landet. Det stod snart klart att mörkertalen och underrapporteringen var stora (se Användbart nr 2-25).
Efter att ha blivit klar med studien tog Fredric Sjöberg initiativ till ett projekt som förra året började drivas på tre avdelningar på SÖS; IVA, Medicin-IVA och Akuten. Två avdelningar har tillkommit – Akutallvårdsavdelningen (AVA) och en neuroakut avdelning (NAVE). Man använder ett riskskattningsinstrument som kommer från Norge och på många ställen används inom psykiatrin. Den går under namnet Bröset Violence Checklist (BVC). I ett konferensrum på Södersjukhuset träffar jag Fredric Sjöberg och vaktchefen Tapio Kettunen som berättar om projektet.
Utgångspunkten för BVC är att riskerna för våld och hot ska bedömas redan innan patienten anländer till avdelningen, säger Fredric Sjöberg
– Tanken är att personalen på akuten ska göra en första screening. Då tittar man särskilt på olika varningstecken. Det är förvirring, retlighet, bullrighet, fysisk hotfullhet, verbal hotfullhet och attacker mot föremål. Man sätter poäng på varje tecken. Noll poäng innebär låg risk de närmaste 24 timmarna. En till två poäng står för måttlig risk och tre poäng hög risk.
Riskfaktorer listas
Bedömningarna ska upprepas varje dygn. Det räcker med en enda poäng för att en handlingsplan ska följas och personalen på avdelningen informeras om att en viss patient riskerar att bli hotfull eller våldsam. Vårdteam upprättar en plan för hur man ska hjälpa patienten att återfå kontroll i sin situation. Teamet ska tidigt informera vakter om vilken plan som bestämts. I projektet ingår även tre timmars utbildning för all personal i hur man hanterar hotfulla eller våldsamma patienter.
– Vi vill uppnå en gemensam kunskapsnivå. Det gäller att förstå varför vissa patienter blir upprörda och vilka lugnande strategier som kan fungera. Vi vet till exempel att smärta är en riskfaktor och då är det viktigt att sätta in smärtlindring. Sömnbrist är en stor riskfaktor. Då kan det hjälpa att ha tysta larm och se till att hålla patienten så ostörd som möjligt.
Det finns en hel del kunskap om vilka situationer som är riskabla. En typisk sådan är när patienter ska väckas efter att ha varit nedsövda och intuberade.
– Om de då varit utåtagerande innan de sövdes är sannolikheten stor att de också är det efter uppvaket. Då gäller det att vara förberedda och använda ett bemötande som lugnar ner patienten. Här har personalen stor hjälp av Brösetscreeningen.
Hittills har 600 anställda genomgått utbildningen. Den ska i fortsättningen skötas av så kallade antivåldsambassadörer. I dagsläget finns det 17 sådana ute på de berörda avdelningarna. Fredric Sjöberg säger:
– De ska dessutom hålla frågorna levande, se till att de tas upp på personalmöten och i diskussioner på avdelningarna. Vi tyckte att det var bättre att sköta utbildningen inhouse än att ta in folk utifrån. Man kan jämföra med Hjärtlungräddningsinstruktörerna vi har. De hämtas också från vår egen personal.
Ordningsvakterna har varit involverade i projektet från första början, och de ingår tidigt i arbetet med att minska risken för hot och våld. Tapio Kettunen säger:
– Vi ska vara medvetna om att det föreligger risk. Förr kallade man på oss när det redan var vilda västern. Nu ska vi kunna komma med kort varsel. Om det finns en risk för hot och våld kan vi ta en runda på avdelningen, finnas på plats. Någon gång krävs det ingripanden. Men den viktigaste uppgiften för oss är densamma som för personalen; att lugna ner situationen när den uppstår. En vakt på ett sjukhus är i grunden som vårdpersonal.
Fler avvikelserapporter
Utvärderingen av projektet har inletts, säger Fredric Sjöberg. På varje avdelning genomförs medarbetarenkäter. Journaler och screeningresultat gås igenom. Situationen vid projektstarten jämförs med hur det ser ut ett år senare.
-Vi vill att avvikelserapporterna ska öka och att de blir tydligare i den meningen av det ska framgå när personalen skadats. Och hittills ser det ut som om det är det som hänt. Dessutom tyder enkäterna på en ökad förståelse för hur riskerna ser ut och vad som kan göra att patienterna blir upprörda.
Samarbetet med säkerhetspersonalen har också blivit bättre enligt enkäterna. Tapio Kettunen håller med. Några särskilda enkäter har inte genomförts bland vakterna, men alla han pratat med säger att skillnaden är stor jämfört med hur det såg ut innan projektet inleddes.
-Screeningen har lett till att vi är mer förberedda nu.
Analyserna kommer dock inte att kunna ge svar på om personalen blivit mindre utsatta för hot- och våldshändelser. Man kommer att se att rapporterna om sådana blivit fler, men det handlar om att medvetenheten om allvaret i dem ökat. Men ingen vet inte riktigt hur stort mörkertalet har varit – bara att det var omfattande.
-Vi kommer att söka medel från AFA för att granskautbildningen och Brösetbedömningarna och se på utfallet utifrån journaler, nya enkäter och intervjuer. I den bästa av världar borde utsattheten minska eftersom personalen blivit bättre förberedda. Man åker helt enkelt inte på den där plötsliga raka högern när man vet hur risken ser ut. Men vi får avvakta med slutsatserna.
Jonas Fogelqvist