Tema: Användbart nr 2 2025 Tema: Hot och våld

Sofia Persson och Ilse Hakvoort letade upp skolor som lyckats vända trenden. Foto: Birgitta Ländin.

Våldsspiral i skolan kan vändas

Skolan är en av de arbetsplatser där personalen löper stor risk att utsättas för hot och våld. De senaste tio åren har antalet rapporterade allvarliga händelser till Arbetsmiljöverket mer än fördubblats. En majoritet av landets högstadielärare har varit med om att elever hotat eller varit våldsamma.

Men det går att vända den dystra utvecklingen.

Sofia Persson, docent i sociologi, har tillsammans med Ilse Hakvoort, docent i pedagogik, sedan 2022 forskat om arbetsplatsvåld i de svenska skolorna. De båda finns på Institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet.

Hur lärarna ska agera om elever blir hotfulla har det funnits många olika förslag om i minst hundra år.

– Sveriges folkskollärarinneförbund bildades i början av 1900-talet. En av de frågor de drev var att lärarinnorna skulle kunna beväpna sig. En annan tanke som framfördes var att de kunde ha tillgång till hund, säger Sofia Persson.

Klasserna på den tiden var ibland mycket stora och lärarinnor som bodde ensamma och ofta ensligt kunde vara mycket utsatta.

Inte unikt för Sverige

Hot och våld mot lärare i vår tid är inte unikt för Sverige. Det finns rapporter om detta från andra länder i Norden och övriga Europa och Nordamerika men även i Afrika, Asien och Australien.

Trots att problemen ökat och att det rapporterats flitigt i media, diskuterats intensivt av politiker och fackliga förtroendevalda är forskningen om fenomenet mycket sparsam. Så är det även internationellt.

För att kartlägga hur det står till i de svenska skolorna valde de båda forskarna att specialgranska fyra svenska högstadieskolor under tre år, från 2022 till 2024.

Två finns i storstäder, två skolor har elever från mindre orter och landsbygd.

Forskarna fokuserade på de skolor som tidigare haft många anmälningar till Arbetsmiljöverket – men där de blivit betydligt färre.

– Vi var intresserade av de här skolorna eftersom man där hade lyckats vända utvecklingen. Man hade haft en besvärlig situation, en besvärlig arbetsmiljö, säger Ilse Hakvoort.

De båda intervjuade lärare, rektorer, fackliga företrädare, skyddsombud och pratade med personer inom kommunal förvaltning.

Totalt intervjuades drygt 40 personer. Medverkan var frivillig och de intervjuade anonymiserades.

Skolpersonalen beskrev en skolmiljö som präglats av skadegörelse, upprepade brandlarm och verbalt och fysiskt våld mellan elever. Sjukskrivningarna var omfattande och vikariebristen stor varför en del lärare vid vissa tillfällen undervisade flera klasser samtidigt.

Eleverna kunde utsätta lärarna för nedsättande tillmälen, hot, förtal, stölder, knuffar, sparkar, slag och till och med skärsår och strypgrepp.

Resursbrist bidrar

En intervjuad lärare berättar:

”Vi har haft folk som sagt att ´jag vågar inte längre gå hit. Jag blir rädd när jag ser vissa elever. Jag har inte kunnat jobba på ett par månader´.”

Vad är det som gör att det blir bråk?

– I arbetsmiljörapporter står det ofta att det handlar om elever som har särskilda behov. Och att resursbristen gör att de inte fått sina behov tillgodosedda. Det kan också hända någonting i gruppen elever, mellan grupper eller mellan elever och att lärarna då vill ingripa, gå emellan och att de då blir utsatta för något, säger Sofia Persson.

Det är heller inte ovanligt att lärare utsätts för näthat och rykten av sexuell natur.

– Det behöver inte nödvändigtvis vara så att det finns en intention att kränka den här läraren. Det kan handla om en elev som befinner sig i en verksamhet som ställer krav som han eller hon inte kan leva upp till – och blir frustrerad. Men det finns också elever som är kriminella utanför skolan. Skolan är inte en isolerad värld. Det finns elever med ett stort våldskapital, tillägger Ilse Hakvoort.

Kultur att anmäla lärare

De båda beskriver också att det kan uppstå en kultur på vissa skolor av att elever hotar att anmäla lärare.

Hur gjorde man då på skolorna för att vända utvecklingen? Ilse Hakvoort och Sofia Persson radar upp en rad förutsättningar för att få bukt med våldet och hoten.

En central slutsats de drar är att det inte är upp till den enskilde läraren att ensam hantera de ofta komplexa situationerna.

Och det måste finnas en solid grundbemanning. Annars hinner man inte med att hantera de situationer som uppstår.

– Det måste finnas en kontinuitet i lärarkollegiet som samarbetar och har en lojalitet till skolan, till kollegorna, till eleverna. Som hjälps åt, säger Sofia Persson.

En annan positiv åtgärd har varit att skapa ett aktivitetsutrymme där elever och lärare vistas samtidigt istället för att eleverna hänger ensamma i korridorerna eller på skolgården.

Ett samarbete med polis och de sociala myndigheterna var också viktigt för att ta hand om elever som inte ska vara i skolan och som har ett stort våldskapital.

Förekom det försäljning av droger eller alkohol kopplades polisen in så att de personerna kunde lagföras.

– Det var också viktigt med kontroll vid entrén till skolan så att inte obehöriga kom in, säger Ilse Hakvoort.

Forskarna understryker också vikten av en tydlig policy för skolans verksamhet från statens sida. En policy som är varaktig.

Och som sagt:

Det är inte upp till den enskilda läraren att ensam hantera hot och våld.


Lennart Lundquist

Vårdchefen Fredrik Warberg och sektionschefen Emma Jerkegren Olsson ser en fördel i att använda ett konkret instrument för att klassa faran för hot och våld på Södersjukhusets intensivvårdsavdelning. Foto: Birgitta Ländin.

Nu ska våldsrisker mätas på Södersjukhuset

Med hjälp av Bröset Violence Checklist – BVC – hoppas Södersjukhuset bättre kunna förebygga hot och våld inom akutvården och intensivvården. Projektet startar våren 2025 och introducerades för medarbetarna av forskaren och intensivvårdssjuksköterskan Fredric Sjöberg vid en studiedag i maj.

– Med BVC görs en skattning på alla patienter som kommer in till avdelningarna. Sex frågor ska besvaras och fyllas i ett formulär. Frågorna är utformade för att kunna förutsäga risken för att en patient blir våldsam inom 24 timmar. För alla som får en etta i någon ruta fortsätter uppföljningen och en handlingsplan upprättas, berättar Fredric Sjöberg.

Det som mäts hos patienten är förvirring (utöver det ”normala”; lättare desorientering kring exempelvis dag och tid kan man bortse ifrån), retlighet, bullrighet, verbal hotfullhet, fysisk hotfullhet och uttryck av aggressivitet genom attacker mot föremål.

Handlingsplan ska aktiveras

Beroende på antal poäng klassas patienten på BVC-skalan och redan vid 1 poäng så aktiveras en handlingsplan.

– Då kan man också flagga salen där patienten ligger, så att all personal är medveten om att där finns en patient med riskfaktorer enligt BVC, och att det finns en handlingsplan upprättad.

BVC är ett skattningsinstrument som utarbetades i Norge redan på 1990-talet av forskaren Roger Almvik och som allt sedan dess har använts på olika håll inom sjukvården, särskilt inom psykiatri. Metoden används redan idag inom ambulanssjukvården i Region Stockholm. Men på Södersjukhuset har det sedan tagit stopp – även om ambulanspersonalen kommer in med en patient som de beskriver enligt BVC så har skattningen inte följts upp, varken på akuten eller i intensivvården.

Systematiska bedömningar

– Hittills har vi inte gjort sådana här bedömningar på något systematiskt vis – vi har i stället förlitat oss på erfarenhet, och kanske dragit slutsatser att vissa grupper av individer har en högre risk. Men det kan verka stigmatiserande. En person med psykisk ohälsa kan ses som en risk, men om en sådan patient är välmedicinerad är den sannolikt inte mer våldsam än någon annan, säger Fredric Sjöberg.

För personalen innebär införandet av BVC att en extra skattning ska göras en gång per arbetspass och föras in i ett digitalt system. Finns det en skepsis mot ännu mer administrativt arbete på avdelningarna?

– Jo, det är mycket checklistor som ska fyllas i, så det tror jag att det kan göra. Men jag tror också att man kan se nyttan av det när vi har fått in BVC i rutinen, säger Emma Jerkegren Olsson, överläkare och sektionschef på IVA på Södersjukhuset.

Hittills har checklistor och journalföring haft patienten i fokus, fortsätter hon. Det som nu tillkommer är i första hand ägnat personalen och arbetsmiljön. Men även för patienten som också mår väl av att våld förebyggs – en patient kan i efterhand må dåligt av att genom närstående få veta att hen har varit våldsam utan att ha varit medveten om det, tillägger Fredric Sjöberg.

Svart på vitt

Vårdchefen på IVA, Fredrik Warberg, ser en stor fördel i att det med BVC går att se hur en eventuell risk utvecklas.

– Är den på väg att öka, eller minskar den? Just för att du dokumenterar efter den här checklistan, så får du en linje i den. Det är inte bara en bedömning som sedan hamnar i en låda någonstans.

Att listan är så konkret ser båda cheferna som en fördel.

– Det är svart på vitt. Upplevelser kan ju skilja sig ganska mycket mellan olika individer. Det jag upplever som hotfullt kanske inte är speciellt hotfullt, och en annan person kan ha en helt annan upplevelse, säger Emma Jerkegren Olsson.

Birgitta Ländin

Sedan 2023 ska alla poliser i yttre tjänst vara utrustade med en kroppsburen kamera, som de själva väljer när den ska startas. Foto: Polisen.

Kroppsburen kamera kan både lugna och trigga

”Nu slår jag på kameran!”

Alla poliser i yttre tjänst har sedan några år en kroppsburen kamera. När den aktiveras kan det bidra till en ökad trygghet för den som gör ingripandet – men det finns också våldssituationer som kamerorna i stället kan förvärra. Det visar en ny studie.

Alexandra Bogren, Södertörns Högskola.
Foto: Lennart Lundquist.

– De flesta poliser i vår studie är positiva till kamerorna, men det finns också sådana som är skeptiska till att de används, säger Alexandra Bogren, docent i sociologi vid Södertörns Högskola.

Tillsammans med kollegan Daniel Castillo på samma lärosäte har hon intervjuat ett 30-tal poliser i yttre tjänst och även följt med poliser som är utrustade med kroppskameror på arbetspass. De intervjuade hör till tre olika lokalpolisområden. Områdena är avidentifierade i studien, men beskrivs som ett stadsområde och två ytterstadsområden, där det ena har större utmaningar med många bidragsberoende och låg utbildningsnivå. Förtroendet för rättsväsendet är generellt lite lägre i de två ytterstadsområdena. Efter intervjufasen följde forskarna med poliserna på arbetspass under sammanlagt 200 timmar.

– Vi valde de här områdena för att vi ville ha en bredd i urvalet, förklarar Daniel Castillo.

Daniel Castillo, Södertörns Högskola. Foto: Birgitta Ländin.

Säkrar bevis och ökar tryggheten

Polisernas egen attityd till kamerorna – som ska användas av alla i yttre tjänst sedan 2023 – varierar.  Många ser positiva effekter.

– Av de som är positiva för många fram att kameran kan vara bra för att säkra bevis och för att öka den egna tryggheten. Flera berättar också att de använder kameran strategiskt; i en situation där våldet skulle kunna eskalera meddelar de att ”nu startar jag kameran”, med tanken att den som ingripandet görs emot ska ta ett steg tillbaka, förstå att det är dags att backa lite, säger Alexandra Bogren.

Ofta fungerar det just så, och poliserna känner en ökad trygghet.  Men det kan finnas situationer där reaktionen blir den motsatta och våldet eskalerar, berättade några av de intervjuade.

– Det hade hänt att budskapet i stället tolkades som en svaghet från polisens sida ”Okej, du behöver starta kameran för att du är rädd för mig.”, säger Daniel Castillo.

Bland de som blev föremål för ingripanden med kamera kunde rädslan för vad filmerna skulle användas till leda till ökad frustration, i synnerhet om det handlade om personer under påverkan av alkohol, narkotika eller psykisk ohälsa. ”Ska det här visas i Rapport?” kan en farhåga vara.

Bedöma egen insats

Bland de intervjuade poliserna fanns också exempel på att den sparade filmen från ett ingripande kunde användas för att bearbeta en traumatisk upplevelse eller för att lära sig mer och bedöma sin egen insats.

– Vi hade en av de intervjuade som berättade att han hade sparat en film på det sättet efter en uttryckning på ett självmordsförsök. Han tappade det brytverktyg som skulle användas för att de skulle komma in i lägenheten, och var tvungen att vända om. När de väl kom in var det för sent, personen var redan avliden. Han ältade situationen för sig själv – var det hans fel, hur lång tid extra tog det egentligen för att han hade fumlat? När han gick tillbaka till filmen kunde han konstatera att det bara hade handlat om några sekunder, och att det därför inte hade haft någon betydelse, säger Alexandra Bogren.

Rädsla för kontroll

Bland de poliser som uttrycker skepsis mot kamerorna uttryckte vissa farhågor för hur kamerorna skulle kunna användas utan deras vetskap, för att kontrollera dem. Trots att reglerna i Sverige är tydliga kring att det är den enskilda polisen som startar kameran fanns det hos dem en rädsla att de skulle kunna användas av någon annan, en överordnad, för att kontrollera.

– Det var inte så många av de vi åkte med som var skeptiska – men det kan ju också i någon mån handla om urvalet här. De som vi intervjuade och som lät oss åka med dem kan ju tänkas vara mer positiva generellt, säger Alexandra Bogren.

Kamerorna ställer också en del nya krav på hur den enskilda polisen ska agera. När är det lämpligt – eller olämpligt – att starta kameran? Vilka integritetshänsyn måste man ta?

– Det finns ju regler om kameraövervakning och integritet, till exempel att man ska vara försiktig med att filma barn under 15 år. En polis i vår undersökning berättade om hur hen hanterade det här vid ett ingripande i en familj, en tidig morgon, där det fanns barn som just hade gått upp ur sängen. Hen hade då valt att hålla handen för kameran när barnen annars hade dykt upp i bild, men låta ljudet rulla för att det behövdes för att dokumentera bevis i situationen, säger Alexandra Bogren.

Att i efterhand använda kamerans dokumentation för att kunna visa att man har gjort rätt kan också vara viktigt i en situation där polisen till exempel anmäls för övervåld.

– En del pratar om att hålla ryggen fri, och att det är en ökad trygghet, säger Daniel Castillo.

Men tryggheten man kan känna tack vare kameran är ju inte absolut, fortsätter han.

– Det finns ju en dimension av att det är någon typ falsk trygghet här också – man kan känna sig trygg, men om någon smäller till en så minskar ju inte det smärtan.

Birgitta Ländin

Utsatt miljö. Foto: Lisa Thanner

Hot, våld och tystnad: Unga i restaurangbranschen extra utsatta

Trakasserier och hot är vanliga inslag i hotell- och restaurangbranschen. Många av de anställda är unga – ofta utlandsfödda – och extra utsatta eftersom de har begränsad kunskap om sina rättigheter.
Ett bra ledarskap är grunden för en trygg och säker arbetsmiljö.

Utsatt miljö. Foto: Lisa Thanner

Trots att problemen är välkända inom hotell- och restaurangbranschen finns det förvånansvärt lite forskning om arbetsmiljön. Därför har en ny rapport från Mittuniversitetet väckt uppmärksamhet.
Bakom rapporten står Kristina Zampoukos, docent och lektor i kulturgeografi som lett undersökningen om hot, våld och trakasserier i branschen.
– Vi har djupintervjuat 45 personer från olika personalkategorier – receptionister, serverings-, köks- och städpersonal, samt flera chefer, berättar hon.

Alkohol och droger en riskfaktor

Resultatet visar på en arbetsmiljö där osäkra anställningar, låg facklig anslutning och hög personalomsättning är vardag. Många arbetsplatser präglas dessutom fortfarande av en machokultur – där alkohol, droger och långa arbetspass har normaliserats. Lojalitet mäts i hårt slit och inte i omsorg om medarbetarna.
– Alla vi intervjuade hade någon erfarenhet, antingen personliga eller som vittnen, av trakasserier på sin arbetsplats, säger Kristina Zampoukos.

Kristina Zampoukos är docent och lektor i kulturgeografi vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Foto: Anna-Carin Aronsson


Vad man utsattes för kunde däremot variera, beroende på yrkesroll och vem man var som person. Kristina Zampoukos beskriver det som att det finns olika rum i till exempel en restaurang.
– Bakom kulisserna finns det utrymmen som inte gästerna ser. Vi har bland annat hört historier från restaurangkök där kockar har gått bärsärk och kastat stekpannor omkring sig, säger hon.
Sexistiska eller rasistiska kommentar är också vanliga, både från arbetskamrater och gäster. Att alkohol dessutom är ett naturligt inslag – både på restauranggolvet och i personalgruppen – gör inte situationen lättare.
– På många arbetsplatser har en kultur vuxit fram som tillåter alla möjliga konstiga beteenden. Tyvärr tror jag även att det finns en tendens, särskilt hos dem som har jobbat länge i branschen, att bli avtrubbad.

Tystnadskultur


Många av de intervjuade vittnar om att trakasserier som kommer utifrån, från gäster, oftast är enklare att hantera. Då sluter vanligtvis personalkollektivet upp bakom den som utsatts och visar upp en enad front. När det gäller kolleger eller chefer som beter sig illa mot någon av de anställda blir situationen oftast knepigare. Tidigare forskning visar att det finns en tystnadskultur i branschen. där man helst inte pratar om för närgångna kollegor eller en kränkande jargong.
– Däremot hittar personalen ofta egna strategier för att hantera trakasserier. Till exempel kan det handla om att personalkollektivet kommer överens om att ”ingen ska någonsin lämnas ensam med chefen” eller att serveringspersonal byter bord med varandra ifall någon stöter på en gäst som inte uppträder schysst.
Tyvärr väljer många hellre att avsluta sin anställning än att konfrontera den som trakasserar eller berätta för ledningen om obehaget. Därför sker det heller inga större förändringar på arbetsplatserna, menar Kristina Zampoukos.

Ljus i mörkret

Men trots den mörka bild som intervjupersonerna målar upp, tycker hon ändå att det finns ett visst hopp. Flera arbetsgivare i studien uttryckte en önskan om att utveckla branschen och sina företag. De var stolta över sin verksamhet och satte en ära i att den skulle backas upp av en schysst personalpolitik.
– En bra ledning återspeglade sig i hela arbetsmiljön, i organisationen, bemanningen och schemaläggningen. Där det fanns en medveten strategi och filosofi kring hur man ville ha det på jobbet var personalen också mindre utsatt, säger hon.
Det gamla uttrycket att ”gästen alltid har rätt” förekommer fortfarande på många arbetsplatser, men Kristina Zampoukos upplever ändå att det förekommer en rörelse bort från den uppfattningen. Det pratas om uttrycket i branschen och det ses inte längre som en självklarhet på alla hotell och restauranger

– Det här varierar från ställe till ställe. Men numera anser de flesta arbetsgivarna att det är självklart att man ska vara trevlig mot gästerna, men om någon missköter sig mot personalen är det stopp, säger hon.
Nu väntar Kristina Zampoukos på att publicera resultaten från studien i ett bokkapitel och en artikel, som hon hoppas ska ge självsaneringen i branschen ytterligare en skjuts. I undersökningsmaterialet kan hon se en tydlig generationsväxling bland arbetsgivare och kockar.
– Många av dem är medvetna om problemen och försöker distansera sig från den ”gamla skolan”. Jag kan bara hoppas att det finns företagare som väljer att jobba aktivt med frågorna, säger hon.

Lotta Engelbrektson

Kartläggningen om hot och våld på universiteten visar att problemet är större än man trott. Foto: Thelester, Pixabay

Påhopp och trakasserier är vardag för forskare på svenska universitet

Forskare och undervisande personal på universiteten har en utsatt position. En ny rapport från Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet visar att fyra av tio forskare och universitetslärare utsatts för hot, hat eller trakasserier på grund av sitt arbete.

Graden av trakasserierna varierar. Det kan handla om allt från elaka påhopp i sociala medier till fysiska konfrontationer. Det vanligaste är dock att hoten kommer via mejl och att avsändarna är studenter eller någon kollega.
Oavsett allvaret i hoten kan konsekvenserna av den hårda tonen vara förödande. Bland de utsatta forskarna och lärarna uppger 17 procent av kvinnorna och 16 procent av männen att de har övervägt att lämna akademin på grund av trakasserier och hot.

David Brax är senior utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet. Foto: Natalie Greppi


David Brax, senior utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning och en av rapportens författare, har själv en viss erfarenhet av att vara utsatt. För några år sedan hittades en bombatrapp utanför dörren till hans arbetsplats. Budskapet blev aldrig klarlagt och det fanns inget tydligt meddelande, men händelsen lämnade en bitter eftersmak.
– Då tog vi bort alla våra kontaktuppgifter från universitetets webbsida, vilket jag tror innebar en skada för oss. Att ingen kunde hitta oss betyder en rad uteblivna samarbeten som vi inte vet något om, säger David Brax.

Hotfulla mejl

Det finns extrema fall där universiteten har fått motta dödshot utifrån och där förtvivlade forskare har valt att lämna sina ämnen eller sina jobb. De händelserna får ofta stor uppmärksamhet i medierna, men är egentligen inte typiska för alla utsatta forskare.


Det vanligaste är istället personliga hot och kränkningar som skickas direkt till lärarens eller forskarens mejlkorg, eller uttrycks i olika sammanhang på sociala medier.
– Vår kartläggning visar att problemet är långt mycket större än man tidigare har förstått, säger David Brax.

Studien som genomförts tillsammans med SULF och Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF bygger på en enkät med 2 995 SULF-medlemmar.
Nästan fyrtio procent av dem som svarade uppger att de någon gång blivit utsatta för hot eller trakasserier under sin karriär. Siffran kan jämföras med undersökningar av exempelvis politiker och journalister som visar på liknande resultat.
– Det är vanligast att män uppfattas vara förövarna och kvinnliga akademiker är något mer utsatta än manliga, säger David Brax.
Rapporten pekar också på att vissa akademiska discipliner är mer i skottgluggen än andra. Forskare och lärare inom humaniora och samhällsvetenskap verkar vara särskilt utsatta för trakasserier. Resultatet är inte helt oväntat, enligt David Brax.
– Jag är mer förvånad över att utsattheten är så pass jämnt fördelat över alla discipliner. Om man utesluter humaniora och samhällsvetenskap är det fortfarande över trettio procent av de svarande som har drabbats, säger han.

Censurerar sig

Rädslan för hot och hat kan vara nästan lika jobbig som att utsättas i realiteten. Enligt rapporten svarade 39 procent av de intervjuade att oron kan vara tillräcklig för att det ska få negativa konsekvenser. Många lärare berättar att de undviker vissa laddade ämnen i undervisningen eller avstår från att uttrycka sig politiskt i sina akademiska sammanhang.
– När man börjar censurera sig eller låter bli att kommunicera sin forskning har en skada redan skett. Om inte forskare kan arbeta utan rädsla för repressalier, undermineras hela det akademiska systemet, säger David Brax.
Vid sidan om att sprida materialet från rapporten vill sekretariatet fortsätta att undersöka faktorerna bakom trakasserierna och rädslan för dem. Till exempel i vilka undervisningssituationer som universitetslärarna är som mest utsatta– Mycket handlar om att förbättra arbetsmiljön generellt. Många lärare arbetar helt ensamma och har ofta en stor arbetsbörda. Bristen på resurser och undervisningstid riskerar att skapa friktion gentemot kollegor och studenter.
David Brax ställer sig också frågande till det bristande stödet för utsatta forskare. Enligt rapporten uppger en tredjedel av dem som drabbats att de inte visste vart de skulle vända sig för att få hjälp.
– Folk tror att det inte kommer att leda till något, och många som söker stöd får istället problem. Det är en av de största utmaningarna, säger han.
David Brax tycker att det saknas en tydlig väg att gå för att hantera hot eller trakasserier i universitetsmiljön. Säkerhetsavdelningarna är ofta inte involverade i de här frågorna, och det saknas en sammanhållen policy för hur man bäst skyddar forskare och lärare från hot.
– Det är avgörande att alla vet vart de kan vända sig om de utsätts för hot eller trakasserier. Det behövs också en ökad förståelse för säkerhetsfrågor på arbetsplatserna, säger han.

Lotta Engelbrektson

Sofia Wikman forskar om utvecklingen av hot och våld på jobbet. Bild: Högskolan i Gävle

Nedskärningar leder till mer hot och våld

Varför har det blivit vanligare med våld och hot på jobbet? I övriga samhället är trenderna de motsatta, åtminstone om vi ser bortom gängkonflikterna. Kriminologen Sofia Wikman pekar på att det framför allt är inom välfärdsyrkena som fler blivit utsatta. Bakgrunden: slimmade organisationer, stress och dåligt med tid för att lära sig av händelser där det gått fel.

Ökningen av våld och hot på jobbet har delvis sin förklaring i ”ett förändrat samhällsklimat”.

Så hette det i utredningen Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier (SOU 2024:1) från förra året.

Den formuleringen fick Sofia Wikman att studsa till. Hon är professor i kriminologi vid högskolan i Gävle och har i många år forskat om arbetsrelaterat våld. Hon säger i telefon:

– I själva verket talar ju de flesta indikatorer för att samhällsklimatet blivit bättre. Om vi undantar gruppen gängkriminella är ungdomar och människor överlag mer skötsamma i dag. Det som sticker ut är just ökningen av hot och våld på jobbet.

Nej, förklaringarna är andra och inte alltid lättfångade, säger Sofia Wikman. Redan i sin doktorsavhandling 2012 (Våld i arbetslivet – Utveckling, uppmärksamhet och åtgärder) beskrev hon hur något tycks ha hänt under 1980- och 1990-talet. Det var då som SCB:s statistik började peka på att allt fler uppgav att de utsatts för våld och/eller hot på arbetsplatsen. Hon fann att ökningen syntes mest i kvinnodominerade välfärdsyrken. Och sambanden med en försämrad arbetsmiljö även i andra avseenden var tydliga.

Slutsatsen: den tidens nedskärningar inom vård, skola och omsorg var en av de två viktigaste förklaringarna till att utsattheten för våld och hot började öka.

Ökad medvetenhet

Den andra handlar helt enkelt om att man blivit bättre på att uppmärksamma problemen. Medvetenheten ökade. Incidenter som tidigare ansågs vara sådant man fick räkna med i jobbet började betraktas för vad de var. Det sågs inte längre som ”normalt” att få en örfil av en upprörd patient på en psykavdelning eller att en frustrerad klient på socialklient hotade dig med stryk.

Sofia Wikman har fortsatt att forska om hur utvecklingen av våld och hot på jobbet ser ut. Nu deltar hon i ett Forte-finansierat projekt där hon tillsammans med kollegor fortsätter att beskriva utvecklingen över tid och undersöker vilka förebyggande åtgärder som visat sig vara verkningsfulla. Fokus ligger på vård, skola och omsorg, inklusive socialtjänsten.

– Det är fortfarande inom de sektorerna man sett en ökning, medan utsattheten har stabiliserats inom andra verksamheter, som till exempel polisen, rättsväsendet samt övervaknings- och transportbranscherna.

Åtgärdskrav påverkar trenden

Det tycks intressant nog som om trenderna vänt sedan 2020. De undersökningar som gjorts tyder på att färre utsatts för våld och hot på jobbet de senaste åren. Orsakerna behöver studeras närmare, säger Sofia Wikman.

– Det kan ha spelat in att Arbetsmiljöverket har genomfört storskaliga inspektionskampanjer inom socialtjänsten och skolan. De har lett till åtgärdskrav som myndigheterna tagit till sig. Dessutom har nog covid och det som hänt efteråt haft betydelse. Distansarbetet har blivit vanligare och då är det naturligt att färre utsätts för våld och hot. Men om de här faktorerna räcker som förklaring vet vi helt enkelt inte. Jag är nyfiken på svaren.

Arbetsmiljöverkets inspektioner har alltså lett till att man på många håll uppmärksammat problemen. Men Sofia Wikman är bekymrad över att en annan av myndigheterna som inspekterats, Polisen, har rapporterat väldigt få åtgärder.

– Och man kan befara att just poliser kan komma att bli mer utsatta framöver. När vi får en strängare syn på avvikande beteenden, och genomför sådant som till exempel visitationszoner och angiverilagen, blir arbetsmiljöarbetet ännu viktigare. Detsamma gäller inom kriminalvården. Om man ska tränga ihop två intagna på sex kvadratmeter kommer det förstås att få konsekvenser.

Nedskärningar får konsekvenser för arbetsmiljön. Bild: iStock

Anledningen till att det är anställda inom välfärdsyrkena som råkar ut för mest våld och hot beror naturligtvis i grunden på att de dagligen möter människor som inte sällan är utsatta på olika sätt, fortsätter hon. De kan vara fattiga, de kan missbruka, de kan ha psykiska problem, de kan vara akut beroende av vård.

– Men så har det alltid varit, och det förklarar inte varför incidenterna började bli fler från och med 1980-talet.

Flera dåliga spiraler

Sofia Wikman menar att flera dåliga spiraler sattes igång när organisationerna började slimmas vid den här tiden. På många ställen blev de anställda helt enkelt för få. Det spred sig känslor av att det inte fanns tid att göra ett tillräckligt bra jobb. Stressen och personalomsättningen ökade. Det fanns inte alltid tid till det bemötande av frustrerade brukare och klienter som ibland krävs.

– Du måste ha det som kan kallas för luft i systemet, tid för sådant som inte ingår i det ordinarie arbetet. På socialkontoret kan det vara att hinna med fikapauser där personalen pratar igenom erfarenheter utan att för den delen bryta sekretessen. I skolan kan det vara att ta den besvärliga eleven åt sidan och prata ordentligt med hen.

När den tiden inte finns stärks tystnadskulturen och känslan av att det är man själv som gjort fel, säger hon. Vilket i sin tur orsakar mer stress och att organisationerna inte lär sig av sådant som gått fel.

Hon tycker att reaktionerna på våldet och hoten på jobbet ofta styrs av ett slags uppifrånperspektiv.

– Man betonar säkerhetsaspekterna i stället för arbetsmiljöbristerna. Man vill visa handlingskraft och utropar att det måste råda nolltolerans.  Men vad innebär det? Våld och hot är redan förbjudet. Risken är att man stärker tystnadskulturen, att personal blir rädd för att rapportera incidenter.

Om man på allvar ska förebygga våld och hot på jobbet, visar forskningen att det gäller att skapa lärande organisationer där ledningen är öppen för förändringar, säger Sofia Wikman. Det måste få pågå en ständig diskussion om hur personalen ska hantera situationer som riskerar att spåra ur.

– Då är nyckeln att skapa bra team där folk tillåts att olika bakgrunder. Det gäller att ha tid att diskutera misstag och lära sig av dem. Men då krävs också tillräckligt med personal.

Jonas Fogelqvist

Socialsekreterare utsätts ofta för hot. Bild:iStock

Så kan socialtjänsten förbättra säkerheten

Socialsekreterare har ett utsatt arbete. De råkar allt oftare ut för hot och våld på jobbet. Monica Kaltenbrunner på Mynak leder ett forskningsprojekt vars syfte är att stärka säkerhetskulturen på socialkontoren.

Fattiga människor som behöver försörjningsstöd för att ha råd till mat. Barn som kanske behöver omhändertas. Missbrukare som riskerar att dö om de inte kommer till ett behandlingshem. Ungdomar som är på väg att dras in i allvarlig kriminalitet.

Socialtjänsten möter brukare i nöd, folk som är på väg att falla ur skyddsnäten. Samtalen kan bli svåra, besluten likaså. Det tillhör vardagen att brukarna blir missnöjda. Det händer att det missnöjet övergår i hårda ord och i värsta fall i hot, någon gång i våld.

Nästan hälften utsatta

Socialsekreterare är en av de yrkesgrupper som är mest utsatta för våld och hot på jobbet, och problemen tycks enligt undersökningar de senaste 10 åren öka. Enligt en undersökning från Akademikerförbundet SSR 2024 hade fyra av tio socialsekreterare utsatts minst någon gång de senaste två åren. Andelen är enligt en undersökning i tidningen Vision 2021 betydligt högre i så kallade utsatta områden.

Monica Kaltenbrunner är processledande analytiker vid Myndigheten för arbetsmiljökunskap (Mynak). Hon leder nu arbetet med en kunskapsöversikt där aktuell kunskap om säkerhetskultur och säkerhetsbeteende inom socialtjänsten ska sammanställas. Översikten är en del i en serie, där man även tittar närmare på säkerhetskulturen inom militär verksamhet, inom rättsväsendet      samt i byggbranschen. Syftet med rapporten om socialtjänsten är bland annat att identifiera interventioner, arbetssätt, metoder eller faktorer i arbetsmiljön som kan förebygga våld och hot.

Hon säger att det är två grupper som löper störst risk att utsättas.

– Dels är det de som fattar beslut som får konsekvenser för individen. Dels handlar det om de som arbetar direkt med brukaren, som kanske inte tar beslut men som representerar socialtjänsten.

Risk för tystnadskultur

Det finns risk för en  tystnadskultur inom socialtjänsten, säger hon. Socialsekreterarna kan känna skam när de råkar i konflikter med brukarna. De kan uppleva att konflikterna beror på dem själva och rapporterar dem inte. Det kan också utvecklas en slags normalisering av incidenterna, att personalen ser till exempel hot som en naturlig del av jobbet.

– Trots den risken kan en del av den ökning av våld och hot som vi ser i undersökningarna bero på att medvetenheten om problemen trots allt blivit större, och att man därmed rapporterar in fler fall än tidigare.

Forskningen har visat på en stark koppling mellan utsatthet och olika typer av stressreaktioner.  Det kan handla om allt från rädsla och ångest till sömnsvårigheter och utmattningsdepressioner. Mest drabbade blir de som utsätts för personliga hot eller, än värre, hot mot deras familjer.

Dessutom uppstår ofta samvetskonflikter som tär på de anställda inom socialtjänsten. Deras uppdrag är i grunden att hjälpa brukaren. När de anmäler våld och hot kan effekten bli den motsatta. I slutändan hotas själva professionaliteten. I värsta fall kan det leda till att socialsekreteraren inte ingriper när hen egentligen borde göra det.

De senaste åren har socialtjänsten utsatts för flera påverkanskampanjer där den kritiserats för att omhänderta barn på lösa grunder. Kampanjerna har i flera fall initierats från utlandet och har spätt på oron i olika invandrargrupper för att socialtjänsten är ute efter deras barn.

– Kampanjerna har varit kraftfulla och har lett till ökad press på de anställda inom socialtjänsten. Det har lett till att man behövt ändra arbetssätt på många socialkontor, för att på olika sätt motverka desinformationen.

Socialkontor i utsatta områden försöker aktivt att nå ut till de grupper som påverkats av kampanjerna, poängterar Monica Kaltenbrunner. Vikten av detta kan inte underskattas, säger hon. Just omhändertaganden av barn kan leda till allvarliga konflikter.

Monica Kaltenbrunner på Mynak
leder ett projekt om säkerhetskultur
i socialtjänsten. Bild: Mynak

Det har visat sig att ledningen har en stor roll att spela när det gäller att förebygga hot och våld, fortsätter Monica Kaltenbrunner.

– Det är viktigt att nå en samsyn på socialkontoret om hur man ska agera. Att alla vet vad som gäller när man blir hotad, vid vilka tillfällen man ska trycka på larmet, vad man ska ta reda på innan hembesök, sådana saker. Det är också viktigt att upprätta bra ingångar till polisen och att ge stöd till den som blir utsatt.

Fortbildning krävs

Chefen bör alltid finnas till hands och lyssna på sina medarbetare, säger hon. Det måste accepteras att medarbetare är olika, och att det behövs ett öppet klimat där man inte är rädd för att berätta om besvärliga händelser. Det är viktigt att hela tiden lära sig av händelser där det gått överstyr. Vad kunde ha gjorts annorlunda? Hur ska vi agera nästa gång?

Monica Kaltenbrunner betonar vikten av utbildning för att förebygga  tillbud kopplade till våld och hot. Men det finns en risk, både på högskolan och när det gäller internutbildning, att man ligger steget efter, säger hon.

– Det behövs utbildningar och kurser som ligger i takt med tiden. Dagens kurser behöver till exempel hänga med i hur de kriminella nätverkens påverkan ser ut och hur samhället i stort har förändrats. Därför är det viktigt med ständig fortbildning.

Jonas Fogelqvist

Ökande våld – metoderna att möta det

Hot och våld i arbetslivet har ökat de senaste fyrtio åren. I Användbart 2 möter vi forskare som studerat utvecklingen och orsakerna bakom ökningen.

Ambulanspersonal och poliser är utsatta grupper, liksom socialtjänstens personal och unga i restaurangbranschen

Läs om metoder att hantera våld och om våldet som aldrig blir anmält – och följ med till Södersjukhuset där ett nytt arbetsmiljöprojekt kring riskpatienter just har startat.

Ambulanspersonalen kan sällan förutse när det blir hotfullt. Bild: iStock

Våldet mot ambulanspersonal ökar

Det finns många gånger alkohol och droger med i bilden när ambulanssjuksköterskor utsätts för hot och våld. Magnus Viking har själv råkat ut för alltifrån mordhot till blottning. Nu deltar han i ett projekt där syftet är att förebygga att hotfulla situationer spårar ur. Det gäller att behålla lugnet, säger han.

På frågan om han själv utsatts för hot och våld i jobbet tvekar ambulanssjuksköterskan Magnus Viking inte en sekund.

– Oh, ja. Många gånger. Jag har blivit mordhotad av en psykotisk missbrukare, jag har blivit riven, jag har råkat för blottning. När vi möter människor där det är alkohol eller droger med i bilden finns det alltid en risk.

Mer utsatta

Mycket tyder på att de som arbetar i ambulanser blivit mer utsatta på senare år. Under perioden 2018 – 2023 ökade antalet anmälningar till Arbetsmiljöverket  från 21 till 67. Magnus Viking säger:

– Jag har inget bra svar på vad det kan bero på. Om jag skulle killgissa så handlar det kanske om att den mentala ohälsan ökat. Mindre acceptans bland ambulanspersonalen kan också spela in

De egna erfarenheterna är en av orsakerna till att han intresserat sig för hur ambulanspersonal kan förebygga att bli utsatta. Han arbetar på VO Ambulans vid Örebro Universitetssjukhus på halvtid och är resten av tiden doktorand i medicinsk vetenskap på Örebro universitet. Där deltar han nu i projektet Workplace Violence in the Ambulance (WASP). Förutom honom själv deltar ytterligare två ambulanssjuksköterskor, varav en är disputerad och en är docent, samt en läkare som är professor.

Projektet bygger på bland annat intervjuer, enkäter och genomgång att domslut där ambulanspersonal varit målsägande. Det syftar till att kartlägga förekomsten och konsekvenserna av våld och hot i samband med utryckningar. Magnus Viking och hans kollegor i WASP vill också utveckla strategier för att förebygga att personalen blir utsatt.

Alkohol och droger

Det är i stor utsträckning personer som är påverkade av alkohol/eller droger som angriper personalen. Ibland spelar mental ohälsa in. Men det handlar om en liten del av de påverkade, kanske 5-6 procent, säger Magnus Viking.

Magnus Viking är forskare
på 50 procent och arbetar
resten av tiden i ambulansen.
Bild:privat

I en delstudie som omfattade ett år inom ambulanssjukvården i Region Örebro konstaterade projektgruppen att våld och hot förekom i 209 fall eller 0,7 procent av  utryckningarna. I cirka tre av fyra fall handlade det om icke-fysiskt våld, det vill säga hot. Det var framförallt patienterna själva, 87 procent, som legat bakom de incidenter som han identifierat i en studie på den egna arbetsplatsen. I de andra fallen har det varit anhöriga eller personer i omgivningen.

I media berättas det ibland om att personal hotas av ungdomsgäng eller kriminella i samband med utryckningar. Men det är inget Magnus Viking själv sett eller varit med om. Han säger dock:

– Vissa typer av hot är mer stressande och psykiskt ansträngande, framförallt när det handlar om personliga hot. I skedet strax efter blir mång arga och känner sig kränkta och utsatta. Efteråt kan man få ångest och besvär med sömnen. När händelserna leder till rättegång blir många frustrerade över att rättsprocessen är långsam.

Inledningsvis ville projektgruppen kunna identifiera riskfaktorer redan i larmsamtalet, för att personalen skulle kunna vara förberedd. Just den målsättningen har de dock övergett.

– Det visade sig att det var få fall där ambulanssjuksköterskorna kunde förutse att det skulle uppstå hotfulla situationer. Bara för att någon låter påverkad kan man inte utgå från att det blir problem. Därför har vi skiftat fokus till vad vi själva kan påverka, hur vi kan undvika att det spårar ur.

Attityden viktig

Och då spelar attityden personalen går in i situationen med en stor roll, fortsätter han. Det är viktigt att försöka behålla lugnet och inte eskalera situationen. Då spelar naturligtvis erfarenheten roll. Det är dock lättare sagt än gjort för ambulanssjuksköterskor som är nya i yrket.

– Dessutom är vi också människor och alla reagerar inte på samma sätt. Därför behövs det adekvat utbildning och träning så att den erfarna personalens kunskaper kan föras vidare. Det är bra med checklistor för hur en ambulanssjuksköterska ska agera i hotfulla lägen. Det är också viktigt att ta hjälp av varandra när det uppstår sådana situationer. En annan nyckelfaktor är att vi efteråt verkligen pratar igenom vad som har hänt.

Det är viktigt att inte svara aggressivt  på agiterat beteende, fortsätter Magnus Viking. Kroppsspråket kan ha betydelse, att till exempel inte ha armarna i kors.

– Man ska försöka lyssna in vilka behov som personen har och försöka tillmötesgå dem. Vi försöker göra det här samtidigt som vi har ett säkerhetstänk om det ändå inte går vägen. Då måste vi ha en genomtänkt strategi för hur vi ska sätta oss i säkerhet, det kan till exempel handla om att ha en fri reträttväg.

Ledningen har ett stort ansvar, säger han. Det gäller att avsätta tid och pengar för utbildning och för att följa upp personalens mående.

– På min arbetsplats har man gjort det, och även om jag inte kan säga att det gäller överallt är min bild ändå är att man börjat ta de här frågorna på allvar på många akutsjukhus.

Jonas Fogelqvist

Forskaren Fredric Sjöberg studerar våldet i intensivvården, ett våld som oftast inte blir anmält. Foto: Birgitta Ländin.

Våld i intensivvården har normaliserats

Hot och våld förekommer i intensivvården – men har ofta normaliserats så mycket att det sällan leder till någon anmälan. För sjuksköterskor och undersköterskor handlar det ofta om rent fysiskt våld – avsiktligt eller oavsiktligt. För läkare är verbala hot vanligare, ibland när patientens anhöriga är missnöjda med en vårdinsats.

Fredric Sjöberg är intensivvårdssjuksköterska och forskare. Intresset för hantering av hot och våld finns kvar sedan hans förflutna inom mentalvården. På 1990-talet arbetade han på bland annat Sidsjöns mentalsjukhus.

– Inom mentalvården på den tiden var hot och våld vanliga inslag. Sättet det bemöttes på var fysiskt – man skulle vara stark och kunna brotta ned den våldsamma patienten för att arbeta där över huvud taget.

Så småningom kom den här attityden att förändras och metoder för lågaffektivt bemötande utvecklades. Personalen har fått utbildning i att i första hand förebygga situationer som skulle kunna eskalera, att lugna ned och sätta tydliga gränser om patienten ändå blir upprörd och bara i yttersta nödfall ingripa fysiskt.

Ingen talade om risken

Fredric Sjöberg gick själv vidare inom sjukvården och utbildade sig till sjuksköterska och specialisering på intensivvård. Det slog honom under specialistutbildningen att ingen talade om risken för att utsättas för våld. Det gavs ingen utbildning i hur man kan hantera våldssituationer.

– Nej, det finns inte. Ingen som helst undervisning om hur hot och våld kan drabba dig när du arbetar i intensivvården, eller vad du kan göra för att hantera sådana situationer, säger han.

I projektet ”Hot och våld inom intensivvården”, finansierat av Afa, har Fredric Sjöberg med kollegor intervjuat 34 personer i olika fokusgrupper om deras upplevelser av hot och våld i arbetsvardagen. Olika yrkesgrupper, undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och fysioterapeuter har ingått i varje fokusgrupp. Medan det fysiska våldet främst drabbar de två förstnämnda grupperna är läkarna mer utsatta för hot, som kan vara kopplat till vårdbeslut de har tagit.  Dessa hot är dock mindre vanliga.

Våldet i intensivvårdens vardag kan vara av olika karaktär, både avsiktligt och oavsiktligt. Många tror att hot och våld i intensivvården handlar om gängkriminella som kommer in med skador, men det är inte en vanlig företeelse alls.

I stället handlar det oftast om patienter som drabbats av allvarlig svikt i minst ett organ, ofta på grund av infektion eller annat livshotande tillstånd. Andra faktorer som påverkar en intensivvårdspatient är vårdmiljön, läkemedel och störd eller onaturlig sömn.

– Det blev väldigt tydligt i våra intervjuer att våldet är underrapporterat, och det beror på att personalen normaliserar beteendet. Man vet att patienten är väldigt sjuk, väldigt utsatt. Det är också mycket vanligt att patienter utvecklar det som kallas intensivvårdsdelirium, säger Fredric Sjöberg.

Psykosliknande tillstånd vanligt

Intensivvårdsdelirium är ett för personalen välbekant tillstånd som triggas av flera faktorer, bland annat av medicinering, störd dygnsrytm och sömnbrist. Tillståndet är psykosliknande, där patienten drabbas av en tillfällig förvrängd verklighetsuppfattning och som kan leda till utåtagerande och aggressivt beteende.

– Det är vanligt att våldet uppstår som en följd av det tillståndet där patienten inte är medveten om sina handlingar fullt ut. Personalen kan då uppleva det som att det ingår i jobbet att utsättas. De kan också anklaga sig själva – ”Vad gjorde jag för fel som gjorde att patienten slog mig?”.

Medvetet våld är ovanligare, och upplevs av personalen som mycket mer skrämmande.

Men vetskapen om vad som ligger bakom ett aggressivt beteende borde inte hindra personalen att anmäla det våld de utsätts för, resonerar Fredric Sjöberg.

– Du kan ju jämföra med andra yrkesgrupper i samhället. Tänk dig en kassörska i snabbköpet – om hon blir utsatt för våld av en aggressiv person så anmäls ju det som har skett, även om det är uppenbart att personen är psykiskt sjuk eller påverkad av narkotika eller alkohol.

Så borde det vara även inom intensivvården, tycker Fredric Sjöberg. Först när man vet hur omfattande våldet egentligen är, och i vilka situationer personalen riskerar att bli utsatt, kan man utveckla arbetet med att bemöta det.

Under våren 2025 startade Södersjukhuset därför ett projekt för att utbilda personalen på intensivvårdsavdelningen i att identifiera hot och våld och  rapportera det man faktiskt utsätts för. Fredric Sjöberg vill att hantering av hot och våld i en framtid även ska ingå i utbildningen av all intensivvårdspersonal.

Läs mer om projektet där verktyget BVC används för att bedöma risken för hot och våld.

Birgitta Ländin

Hälsningar. Utskrivningsträd på avdelning 80 på Sahlgrenska. Foto: Veikko Pelto-Piri

Nytt arbetssätt i tvångsvården: ”Vi försöker förändra en kultur”

Hot och våld är vardag för personal inom psykiatrisk tvångsvård. En ny studie från Örebro universitet visar att det brittiska programmet Safewards kan öka tryggheten på psykiatriska avdelningar. På Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg har en avdelning lyckats minska användningen av tvångsåtgärder med 80 procent.

Bakom låsta dörrar på en psykiatrisk avdelning är vardagen ofta oförutsägbar. Patienter i kris, starka känsloutbrott och ett ständigt närvarande beredskapsläge präglar arbetet för personalen. När det var som värst på akutavdelning 80 på Sahlgrenska inträffade det hot- och våldsincidenter – med tvångsåtgärder som följd – flera gånger i månaden.
Jonna Järvsén har bytt arbetsplats idag, men för några år sedan tjänstgjorde hon som vårdenhetschef på avdelning 80 på Sahlgrenska. Då var det en pressad arbetsmiljö, med ständiga överfallslarm som var både psykiskt och fysiskt krävande för personalen.
– Tvångsåtgärder är också det största ingrepp man kan göra på en människas integritet och många patienter traumatiserades av behandlingen, säger hon.

Jonna Järvsén, tidigare vårdenhetschef för avdelning 80 på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Foto: Privat


Under en psykiatrisjuksköterskekonferens 2017 på Färöarna snubblade Jonna Järvsén över en modell som skulle visa sig göra skillnad. Hon var där tillsammans med en kollega och de lyssnade på en föreläsning om det brittiska arbetssättet Safewards.
– Programmet är speciellt utvecklat för att minska konflikter inom psykiatrisk slutenvård, berättar hon.
Tanken föddes om att översätta modellen till svenska förhållanden. Tillbaka i Sverige började Jonna och hennes kollega att gräva djupare. De läste på om metoden, kontaktade kliniker i Danmark och England som redan implementerat programmet och började översatta materialet till svenska. Det var ingen färdig manual – snarare en samling idéer och strategier, rotade i forskning, men med utrymme för lokal anpassning.
– Vi insåg ganska snabbt att vi inte bara kunde kopiera. En del kulturella grejer behövde översättas både språkligt och praktiskt. Men själva kärnan – det handlade om respekt, relationer, förståelse – var universell.
Numera har Safewards blivit ett allt vanligare arbetssätt inom den psykiatriska slutenvården. Men hur framgångsrik modellen blir kan variera stort.

Forskning om implementeringen


Institutionen för medicinska vetenskaper i region Örebro har under ledning av medicine doktor och utredare Veikko Pelto-Piri studerat hur implementeringen av modellen har fungerat under de senaste fyra åren.
– Skillnaderna är stora mellan avdelningarna. Det handlar dels om kompetens, dels om kommunikationen mellan chefer och personal. De som har lyckats bättre än andra har haft enhetschefer som är generellt goda ledare, säger han.

Veikko Pelto-Piri, medicine doktor och utredare vid Institutionen för medicinska vetenskaper i region Örebro. Foto: Stig Flodén

Som vårdenhetschef på Sahlgrenska valde Jonna Järvsén att implementera arbetssättet i samråd med personalgruppen. Tillsammans skapade de ett gemensamt utvecklingsprojekt, grundat i en värdegrund de alla kunde skriva under på.
– Alla vara klara över att vi måste få ner tvångsåtgärderna. Men vi var också lite hemmablinda och förstod inte alltid när vi till exempel var otydliga i kommunikationen till patienterna, säger hon.
Safewards består av tio konkreta interventioner, från hur man ger besked till patienter, till hur man hanterar konflikter i korridorerna. Små förändringar – som att personalen berättar lite om sig själva i en pärm utanför expeditionen, eller att patienter får skriva en hälsning till andra innan utskrivning – visade sig göra stor skillnad.
– Först var det lite motstånd. Vissa tyckte det var för privat, varför ska jag skriva om mitt drömresmål liksom? Men vi märkte snabbt att det skapade något annat. En närhet och en mänsklighet, säger Jonna Järvsén.
En av de mest oväntade men effektfulla förändringarna var ett så kallat ”utskrivningsträd” – ett träd utanför expeditionen där patienter kunde hänga upp små lappar med tankar eller råd till andra.
– Det blev en magnet. Alla stannade där och läste. ”Beställ fisk, inte omelett.” ”Du kan lita på personalen.” ”Det känns bättre efter några dagar.” Högt och lågt, men alltid hoppfullt. För många patienter som kom in i totalt mörker blev det en slags bekräftelse på att det kan vända.

Det nya arbetssättet på avdelningen skedde stegvis. Den ursprungliga planen var ambitiös, en ny intervention skulle genomföras varje månad.

Minskade sjukskrivningar

– Men vi insåg snabbt att det inte skulle hålla. Sommaren kom, julen kom, personal var borta. Så vi gav det tre månader per steg i stället. Det viktigaste var att det verkligen satte sig, berättar Jonna Järvsén.
Personalen delades in i mindre grupper som ansvarade för att introducera två interventioner var. Något som skapade engagemang och delaktighet, menar Jonna Järvsén.
– Vi försökte inte ”införa en metod”, vi försökte förändra en kultur. Och då måste alla vara med. Det här var inte något som kom uppifrån, säger hon.
En stor förändring var att personalen började kartlägga varje arbetspass, erbjuda samtal efter svåra situationer och bli mer förutsägbara i hur information gavs. En konflikt som kunde ha eskalerat till hot eller tvång kunde i stället mötas med en lugn, tydlig rutin.
– Vi slutade ta diskussionerna i korridorerna. Vi började använda lugna rum mer strukturerat. Även negativa besked – som att en patient inte fick permission – gavs i en trygg miljö, med tid för samtal efteråt.
För akutavdelningen 80 på Sahlgrenska universitetssjukhuset har införandet av Safewards inneburit en stor förändring. När Jonna Järvsén lämnade sin gamla arbetsplats hade antalet tvångsåtgärder sjunkit med 80 procent. Dessutom hade korttidsfrånvaron bland personalen minskat med 25 procent.
– Vi fick ett gott rykte och blev en populär avdelning att jobba på. När jag slutade fanns sju specialistsjuksköterskor på avdelningen och ingen vakans. Det är ovanligt inom sjukvården, säger hon.
Sedan 2020 finns en svensk version av Safewards, tack vare forskarna Veikko Pelto-Piri och Anna Björkdahl. Med avdelning Sahlgrenskas översättning från 2017 som grund har de tillsammans i gruppen Safewards Sverige överfört programmet till svenska förhållanden. Materialet finns att hämta gratis på Safewards hemsida och finns numera tillgängligt på elva språk.
De intervjuer som genomförts med patienter inom slutenvården, där Safewards har genomförts, visar också på positiva resultat. Många upplever att de fått mer hjälp att hitta strategier för att hantera sina känslor och att personalen är vänligare inställd än tidigare.
– Men den enda mätmetod vi har för att se hur väl programmet fungerar är att titta på antalet tvångsåtgärder på en avdelning. Då ser vi allt från väldigt goda resultat till att någon förbättring inte ens är mätbar, säger Veikko Pelto-Piri.

Lotta Engelbrektson