Olof Fernquist och Peter Stenerhag är nöjda med investeringen. Foto: Eva Ekelöf
En noggrann riskvärdering och kravspecifikation inför en investering i arbetsmiljön är väl använd tid. Det visar erfarenheter från SSAB i Borlänge. Genom att personalen var engagerad och fick utbildning blev resultatet det bästa möjliga.
Katharina Kloditz hanterar nanoämnen i en så kallad glove box på Karolinska Institutet.
Att hålla ett stycke kol i handen är inte farligt. Men vad händer om du andas in en nyskapad kolfiber som är några miljondels millimeter stor?
Nanopartiklar har alltid funnits i vår miljö, men nu konstrueras ständigt nya material med delvis okända egenskaper. Forskning pågår om vad som kan skada oss och hur vi bäst skyddar oss på jobbet.
Ulrika Carlander (tv) och Heike Hellmold binder samman kunskaper om nanopartiklar. Foto: Roland Cox
En grupp experter i Södertälje arbetar med att knyta samman de i Sverige som vet något om nano och de som behöver veta något.
‒ Tanken är att bygga ett nätverk bland aktörer i Sverige och att få ihop alla inom området, säger Heike Hellmold, projektledare för SweNanoSafe som är på gång att öppna en webbportal.
Förutom Maria Hedén, Karin Lovén och Joakim Pagels har också Christina Isaxon arbetat med studien.
Förenklade mätmetoder kan visa på om det finns utsläpp av nanopartiklar i arbetsmiljön. Vill man gå
djupare med eventuella risker behövs däremot ett batteri av olika mätmetoder. Det visar en studie gjord vid Lunds tekniska högskola. Nano i pulverform visar sig vara mest risk fyllt.
Svetsare tillhör riskgrupperna i arbetslivet när det gäller nanoämnen. Foto: Jason Conlon
Efter tolv års dansk forskning om nano och arbetsmiljö törs professor Ulla Vogel slå fast: På många arbetsplatser är nanomaterial en okänd arbetsmiljörisk, som kan leda till
cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.
Men forskarna har också hoppfulla resultat: En del farhågor var ogrundade – och det går att minska riskerna på samma sätt som man minskar damm.
Det behövs särskilda gränsvärden för ämnen i nanostorlek! Detta är forskare i Lund och Köpenhamn eniga om. Men de två grannländernas arbetsmiljöverk tycker olika.
I Danmark arbetar forskare med att ta fram gränsvärden för tre nanomaterial för Arbejdstilsynet, som även har en vägledning för nano i arbetsmiljön.
På svenska Arbetsmiljöverket anser man att varken gränsvärden eller föreskrifter behövs.
Danska arbetsmiljöverkets nanovägledning
Arbetsgivare och fack i Danmark har gemensamt krävt att arbetsmiljömyndigheten Arbejdstilsynet ska ta itu med de nya riskerna med nanomaterial på arbetsplatserna. Det är en direkt följd av att arbetsmiljöforskare har kunna visa att riskerna verkligen finns.
Första steget var en vägledning, från Arbejdstilsynet, en ”AT–vejledning”, om hur man ska förebygga hälsorisker för dem som arbetar med tillverkade nanomaterial.
Man var medveten om riskerna men visste inte hur stora de var eller hur de skulle hanteras. Därför tackade företaget Swerea Sicomp i Piteå ja till att ingå i en studie vid Lunds tekniska högskola om arbetsmiljörisker med nanomaterial.Förbättringar pågår.
De som följer Kemiguidens handfasta råd lever upp till föreskrifterna, även om de inte förstår
vad det står där, säger Ann-Beth Antonsson. (Foto: Mats Utbult)
– På många småföretag upplever man att det är svårt att jobba med kemiska risker. Och om man inte klarar av att bedöma riskerna, kan man faktiskt utsättas för farliga ämnen i farliga halter, säger AnnBeth Antonsson, som har utvecklat verktygen Kemiguiden och Kemirisk.
Om man med ett beräkningsverktyg närmar sig risknivåer måste man göra riktiga mätningar.
För att få en uppfattning om hur det ser ut med kemiska hälsorisker på arbetsplatsen kan man ha nytta av beräkningsverktyg som bygger på modeller av verkligheten. Men det gäller att användaren har kunskap om verktygen. Man måste veta något om det man ska beräkna. Och de fungerar bättre och sämre inom olika områden. Det menar yrkeshygieniker Håkan Tinnerberg, som lett en rad studier om flera olika verktyg.
Faktiska
mätningar av farliga ämnen, som här på ett varv, är svårare, dyrare
och tar mycket mer tid än att använda beräkningsverktyg som Stoffenmanager. (Foto: Ing-Marie Andersson)
Med det nederländska verktyget Stoffenmanager kan man få en uppfattning om nivån på farliga ämnen i luften, mycket enklare och billigare än med faktiska mätningar. Det menar forskaren Ing-Marie Andersson som har studerat erfarenheterna av verktyget. Hon hoppas att det kan få en spridning också i Sverige.
Företaget DS Smith, som tillverkar
förpackningar av wellpapp, använder
Stoffenmanager sedan tre år.
– Det här har gjort kemikaliehanteringen så mycket enklare, säger Satu Moilanen Lambeth, miljökoordinator på DS Smiths wellpappersfabrik i Mariestad, där de har använt Stoffenmanager i tre år.
I stället för att mäta på plats ute i fabriken, lägger hon in uppgifter om kemikalierna och hur de använder dem, och får snabbt svar av programmet.