Ökad bemanning, mer återhämtning och högre kompetens – på allt detta ställer Arbetsmiljöverket nu krav grundat i OSA. Men ännu saknas praxis om dessa krav håller i rätten, enligt Peter Andersson, forskare i arbetsmiljörätt vid Göteborgs universitet.
Arbetsmiljöverket börjar bli mer specifik och detaljerad i sina krav vid förelägganden grundat på de nya föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö, OSA. Det visar forskaren Peter Anderssons genomgång av 55 förelägganden som grundar sig i paragraf 9 i OSA, som handlar om balansen mellan krav och resurser i arbetet. Analysen har han publicerat i en ny artikel i Förvaltningsrättslig tidskrift (länk i webbversion).
12 av 55 förelägganden visar sig innehålla konkreta krav på exempelvis bemanning, återhämtning, kompetens och tydliga mål
–Jag ser att arbetsmiljöinspektörerna nu vågar sig på att skriva mer specifika krav, vilket de inte gjorde i lika hög grad under 2016-2017. Då var de mer inriktade på att ställa krav på ett systematiskt arbetsmiljöarbete.
Ökad tydlighet med specifika krav
Att formulera specifika och detaljerade krav är svårare och mer arbetskrävande för Arbetsmiljöverkets inspektörer, men ger en ökad tydlighet och vägledning till arbetsgivare, vilket Peter Andersson anser vara lovvärt. Huruvida dessa specifika krav håller för rättslig prövning är dock osäkert, enligt hans bedömning.
–De är nog inte så lätta att driva vidare. Men jag skulle gärna vilja se att det gjordes. Arbetsmiljöverket skulle kanske förlora några mål, men det skulle kunna vara det värt, för att få rättspraxis på området.
De 55 föreläggandena om krav och resurser som Peter Andersson har analyserat, delar han in i tre kategorier:
1.De som ställer krav på ett systematiskt arbetsmiljöarbete (35 stycken)
2.De som ställer preciserade, specifika krav (12 stycken)
3.De som ställer generella krav (6 stycken)
Risk för mer dokumentation än åtgärder
Den största gruppen, de som ställer krav på ett systematiskt arbetsmiljöarbete, är också den som lättast skulle hålla för rättslig prövning, enligt Peter Andersson. Dessa förlägganden handlar oftast om krav på riskbedömning och betonar vikten av goda rutiner för arbetsmiljöarbetet. Enligt Peter Andersson är risken med den här typen av förelägganden att de leder till mer dokumentation än åtgärder.
– Om de riskbedömningar som görs inte håller kvaliteten blir de här föreläggandena inte heller effektiva.
Den tredje och minsta gruppen förelägganden handlar om generellt formulerade krav, vilka Peter Andersson tycker är otillräckliga. De är ofta bara en återupprepning av paragrafen, utan vidare specificeringar.
– De strider mot kravet på tydlighet och tillför ingenting. Därför borde det inte vara ett tillåtet sätt att formulera sig.
”Ge inte upp försöken”
Sammantaget ser Peter Andersson problem med den rättsliga tillämpningen av nionde paragrafen av OSA:n. Det verkar vara svårt för Arbetsmiljöverket att uppfylla kraven på tydlighet när det gäller vitesförelägganden. Ett sätt att komma runt otydligheterna är att göra som de har gjort i de flesta ärendena – att ställa krav på systematiskt arbetsmiljöarbete, men risken är då att det inte säkert leder till förbättringar i arbetsmiljön.
– Ju mer komplex en arbetsmiljöfråga är, vilket den här med krav och resurser är, desto större är faran att riskbedömningen görs på ett felaktigt sätt. Att den då inte fångar upp viktiga arbetsmiljöproblem.
Enligt Peter Andersson vore det bättre att våga formulera och ställa mer specifika och konkreta krav, precis det Arbetsmiljöverkets inspektörer och beslutsfattare allt oftare gör.
– Arbetsrelaterad stress är en svår fråga, men det är viktigt att inte ge upp försöken att fånga den i arbetsmiljörätten.
Det viktigaste rådet till skyddsombuden är att begära en riskbedömning av arbetsgivaren när det gäller balansen mellan krav och resurser.
Peter Andersson har även en uppmaning till alla dem som ansvarar för arbetsmiljön.
– Se inte OSA:n som en uppsättning tandlösa regler. De går faktiskt går att använda och det är viktigt att driva rättsutvecklingen.
Text: Enikö Arnell-Szurkos
9 § OSA: ”Arbetsgivaren ska se till att de arbetsuppgifter och befogenheter som tilldelas arbetstagarna inte ger upp hov till ohälsosam arbetsbelastning. Det innebär att resurserna ska anpassas till kraven i arbetet.”