Personalen på landets intensivvårdsavdelningar utsattes för hård press under Covidpandemin. Forskare har undersökt vilka faktorer som orsakade mest utmattning.
Om covidpandemins stormcentrum ska sökas någonstans är det troligen på sjukhusens intensivvårdsavdelningar. Dit kom de svårast sjuka. Det var där de sövdes ner. Det var där de vårdades, ibland i månader. Det var där de dog, eller väcktes upp när den svåraste krisen var över.
Personalen ställdes inför extrema utmaningar. I första skedet, innan de fick hjälp av extra personal, kunde IVA-team få ta hand om tio patienter istället för normalt två. Utrustningen räckte inte till. Den första tiden var alla osäkra på vilken medicinering som behövdes. Man famlade i mörker. Krisavtalets långa arbetspass och jourer ledde till att många i efterhand beskrev det första Covidåret som en resa genom en tunnel.
Extrema utmaningar
Cecilia Escher och Johan Creutzfeldt, båda överläkare i anestesi, arbetade på IVA Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge under pandemin – Cecilia Escher först på Karolinska och sedan på Norrtälje sjukhus. De beskriver en intensiv tid där alla slet hårt, även om de undrar om inte de ordinarie intensivvårdssjuksköterskorna och – undersköterskorna fick ta de hårdaste smällarna. De förstår inte riktigt att de hann med att mitt under första pandemivågen våren 2020 tillsammans med flera kollegor sjösätta en enkätstudie om hur IVA-personalen påverkades. Cecilia Escher säger:
– Men vi insåg att vi var mitt inne i ett perfekt exempel på samarbete under extrema utmaningar. Vi hade förstås aldrig fått etiska tillstånd för att konstruera en sådan här arbetssituation. Men nu vistades vi själva i den.
Dessutom hade de genomfört en enkätstudie om samarbete 2018, så när det gällde en del aspekter fanns jämförelsematerialet färdigt.
De sökte och fick anslag från Afa Försäkring, erhöll de etiska tillstånden, och körde igång. I maj 2020 delades enkäter ut till personal på 15 intensivvårdsavdelningar på fem sjukhus: Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, Mälarsjukhuset i Eskilstuna, Nyköpings lasarett och Norrtälje sjukhus. Detta följdes upp med webbenkäter och djupintervjuer 2021-2022.
De första resultaten presenterades i somras. De visade att personalen utsatts för stor press och många beskrev utmattningssymtom. Men det fanns skillnader mellan olika grupper. Cecilia Escher säger:
-Det ordinarie personalen blev utmattade i högre grad. Och det är inte så konstigt. Dels hade de redan innan pandemin under lång tid arbetat på underbemannade avdelningar. Dels behövde de nu mitt i en extrem situation introducera och stötta ny personal.
Inkallade med kort varsel
Kvinnor rapporterade mer utmattningssymtom än män. Detta har de i dagsläget ingen säker förklaring till, men det ligger i linje med andra studier som visar på att kvinnor i olika branscher oftare är sjukskrivna med utmattningsdepression.
Krisavtalet med de förlängda arbetstiderna bidrog förstås till utmattningen, men nämns inte som den stora anledningen. Johan Creutzfeldt säger:
-Det verkar som om det inte var 12,5-timmarspassen som slet hårdast. Många uppfattade dem trots allt som bättre än treskift. Men det man inte vande sig vid, var att hela tiden kunna bli inkallade med mycket kort varsel.
För många blev andra vågen, hösten 2020, värre än den första, säger Cecilia Escher. Man hade nästan andats ut under sommaren och trott att det värsta var över.
-Många beskriver PTSD-symtom under hösten och vintern. Dessutom spred det sig en slags bitterhet över bristen på stöd. Under våren hade man varit tacksamma för mobiliseringen från andra vårdgivare, men nu fanns inte samma uppställning.
Ångest för anhöriga
Den största stressfaktorn var enligt enkäterna rädslan för att göra fel. Den ordinarie personalen oroade sig för utrustning och bristande bemanning. Det kunde till exempel handla om ventilatorer av gammal modell, som de bara fått minimal introduktion på.
Många tillfrågade hade ångest över situationen med de sjukas anhöriga, som inte fick komma in på avdelningarna. Cecilia Escher förstår dem. Hon tyckte själv att man gick för långt.
-Restriktionerna var förståeliga i allra första början när det var brist på skyddsutrustning. Men sedan tycker jag att man borde ha kunnat tillåta besök under kontrollerade former. Man borde ha gett oss i personalen mandatet att besluta om saken.
Enkäterna och intervjuerna analyseras fortfarande. De hoppas kunna presentera två studier nästa år. Några lärdomar kan dock redan dras, säger Cecilia Escher.
-Cheferna slet hårt med schemaläggningen. Men det hade ändå varit önskvärt att så snart som möjligt lägga bättre scheman, där personal skulle ha möjlighet att kryssa några dagar då de inte är tillgängliga. Det borde frigöras tid för personalen att sätta sig ner och prata med varandra. Och som i alla andra sammanhang är det viktigt med närvarande chefer.
Johan Creutzfeldt säger att den personal som kom utifrån visserligen var till ovärderlig hjälp, men att man nästa gång bör motivera dem att stanna kvar längre perioder. Många kom dåligt rustade, utan erfarenhet från IVA. Introduktionen tog tid.
En övergripande slutsats är dock att landets intensivvård knappast är bättre förberedd nu än 2020, menar de båda.
-Bristen på intensivvårdsplatser är kronisk, säger Cecilia Escher. I slutändan handlar det om resurser och om att vi måste fråga oss vad som får kosta.
Jonas Fogelqvist
LÄS MER
Delrapport från forskningsprojektet:
Fear of making a mistake – a prominent cause of stress for COVID-19 ICU staff—a mixed-methods study