När det som skulle bli det lyckligaste ögonblicket i livet vänds till katastrof. När ett barn dör på förlossningen. Då finns en barnmorska och ofta en läkare där, som kan klandra sig själva, drabbas av skuld och skam och som kan få psykiska skador på liknande sätt som krigsoffer.
Finns det rätta stödet för ”det andra offret”?
Forskaren Åsa Wahlbergs egen mamma drabbades.
Båda arbetade då som läkare på samma förlossningsavdelning. Åsa ammade sin baby och mamman ställde upp och tog sin dotters jourpass. Den natten dog ett barn.
–Det hade lika gärna kunnat vara jag. Jag hade nog inte tålt det särskilt bra, med tanke på mitt eget lilla barn, säger Åsa Wahlberg.
Då var hon redan igång med den här forskningen som resulterar i en doktorsavhandling våren 2018.
”Det andra offret”
Åsa Wahlberg är specialistläkare i gynekologi och förlossningsvård sedan ett tjugotal år. Hon har deltagit i forskning i flera år om ”det andra offret”, om hur barnmorskor och förlossningsläkare påverkas av svåra upplevelser i jobbet.
En enkät besvarades av 2000 vårdanställda. Svaren visade att 84 procent av förlossningsläkarna och 71 procent av barnmorskorna hade varit med om en eller flera potentiellt traumatiserande händelser under sitt yrkesliv.
I fördjupande frågor fick de beskriva vilka reaktioner händelserna utlöst. Fem procent av barnmorskorna och sju procent av läkarna kunde beskriva symtom som motsvarar posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, alltså liknande det som drabbar krigsoffer som upplevt intensiv skräck, panik och hjälplöshet.
Påverkar förmågan att vårda
En drabbad kan plötsligen återuppleva påträngande inre bilder av händelser, deras minne kan försämras, de kan bli överspända, få svårare att koncentrera sig och att sova.
– Man kan vara på spänn, rycka till när en dörr öppnas eller reagera bara man kommer i närheten av förlossningsavdelningen, säger Åsa Wahlberg.
– Det kan leda till olika strategier, som att undvika vissa situationer eller personer. Även om man inte blir så traumatiserad att man får PTSD kan det ändå påverka en framdeles, påverka den vård man ger.
Kan bränna ut
Annan forskning visar att PTSD även ökar risken för utbrändhet, påpekar läkaren.
–Den som blir utbränd kan bli mer cynisk och mindre empatisk. Man kan få ett behov av att skydda sig själv, man agerar inte lika klokt och moget och får därför svårare att skapa goda emotionella relationer med patienter och kolleger, säger Åsa Wahlberg.
Skador och dödsfall på förlossningen kan alltså drabba både personalen och de övriga patienterna. Men alla skadas inte på det här sättet. Bra hanterad kan en kris leda till ökad professionalitet. Forskargruppen intervjuade sju läkare och sju barnmorskor för att få djupare inblick.
Inre och yttre faktorer
Åsa Wahlberg beskriver tre yttre och tre inomsjälsliga faktorer som avgör hur hårt slaget tar.
Den första yttre faktorn är patientens och de anhörigas reaktion.
–Det är avgörande om man möts av aggression eller faktiskt blir förlåten.
För det andra är det ett grundläggande mänskligt behov att spegla sig i andra för att få en bild av vem man är. Bemötandet från vänner, anhöriga, kollegor och chefer påverkar starkt.
–En omedelbar reflex hos kolleger kan vara en lättnad över att det inte drabbade en själv, tankar om att man själv skulle ha hanterat situationen bättre. Det är så obehagligt att tänka att det skulle drabba en själv, att man hellre fjärmar sig. Då uppstår som ett vakuum runt den berörda personen.
I så fall kan en återsamling, en debriefing, paradoxalt nog förvärra risken för PTSD i stället för att ge stöd och tröst, visar intervjuerna.
”Domen” från utomstående
– Reaktioner i medier upplevs aldrig någonsin som något positivt, i de intervjuer vi gjorde, säger forskaren Åsa Wahlberg. Foto: Privat
Den tredje yttre faktorn kallar hon ”domen”, reaktionerna från världen utanför sjukhuset. Det kan handla om medierna och om utfallet av en prövning hos Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Även om IVO ”fäller” så kan personen uppleva det som något bra.
– Det kan ge en insikt om att ”jag inte skulle ha gjort så där”, men att utfallet ändå känns rättvist.
– Reaktioner i medier och sociala medier upplevs däremot aldrig någonsin som något positivt, i de intervjuer vi gjorde.
De tre inre faktorerna berör hur man själv hanterar påfrestningar. Den första handlar om hur väl man kan stå ut med känslor av skuld och skam.
– När man har varit med om en sådan här sak rubbas föreställningen om en själv. Vem man är som yrkesperson, som människa. Man undrar vad andra ska tänka om en. Det kan väcka skuld för det som hände och skam över vem man är, säger Åsa Wahlberg.
Det är skillnad om man kan acceptera känslorna, veta att de kommer att klinga av.
– En del vet vad de behöver; att åka hem till familjen och djuren eller hänga med fantastiska kolleger på jobbet.
Resultaten visar att risken för PTSD fördubblades om personen kände skuld för något den gjort eller underlåtit att göra.
Viktigt att acceptera
Den andra faktorn som påverkar om man ska skadas på djupet är om man kan acceptera sin sårbarhet och skörhet.
– Den omedelbara känslan kan vara så smärtsam att man börjar skylla ifrån sig – på patienten, på kolleger, på omständigheter.
En kris kan man gå stärkt ur, eller skadas av långsiktigt. Åsa Wahlberg menar att man behöver kunna erkänna sina känslor för sig själv för att kunna resa sig.
‒ Man gör ofta fel i jobbet, men det blir rätt ändå. Men just den här dagen så faller dominobrickorna åt fel håll. Att kunna acceptera det och leva med det, tror jag spelar roll för utgången, för om man kan fortsätta på samma jobb eller flyttar sig.
Tankar om framtiden
För det tredje kommer tankar om den yrkesmässiga framtiden. Stanna eller gå? Enkäten visade att 3 procent valde att byta arbetsplats. Bland dem som blivit traumatiserade lämnade cirka 10 procent.
Åsa Wahlberg talar om en kultur inom vården, ett slags tuffhet, att man bör vara stark och duktig, inte prata så mycket om påfrestande händelser, inte be om hjälp. Annars betraktas man som mindre professionell.
Det gäller särskilt läkare. Den aktuella forskningen visar att läkare mer sällan blir sjukskrivna än barnmorskor, att de oftare känner sin yrkesidentitet utmanad vid en incident och att de betydligt oftare än barnmorskor känner skuld. Det har bland annat att göra med att läkaren som regel kallas in när det ser kritiskt ut och tar över ansvaret från barnmorskan. Men det finns också en kulturskillnad.
Ensamma läkare
‒ Läkarna är lite mer ensamma. Det är inte okej för dem att vara hemma efter en sån här händelse, säger hon.
‒ I synnerhet om det är en erfaren, äldre, kanske överläkare och chef som drabbas. Högre upp i hierarkin är det mycket svårare att våga visa sig sårbar inför yngre och mindre erfarna eller underordnade. Det blir ett problem i en hierarkisk struktur.
Men någon som varit med om att ett barn eller en mamma dött fungerar troligen inte så bra i jobbet den närmaste tiden. Ändå finns i allmänhet inget system för att bli avbytt, noterar forskaren. Hon jämför med tågförare som råkar ut för att någon hoppar framför tåget.
Avlöst
‒ Har man varit med om att en människa krossas så får man inte köra tåget därifrån, då blir man avlöst.
Så borde det vara i sjukvården, tycker Åsa Wahlberg. Plan och beredskap.
‒ Respektera sårbarheten!
Vad skulle behövas inom förlossningsvården för att minska risken för PTSD och utbrändhet? Åsa Wahlberg talar för en ökad medvetenhet och respekt för sårbarheten, hos arbetsgivare och kolleger.
När hon föreläser för vårdpersonal så känner de igen det hon beskriver och verkar tycka det är skönt att få sina känslor bekräftade vetenskapligt. som att de då är mer giltiga.
Spegling
Det behövs spegling och erkännande från kolleger och chefer, att man är en bra människa och medarbetare även om man har gjort fel.
‒ Ofta diskuteras bara själva händelsen, varför man gjorde si eller så. Det kan finnas en funktion i det. Men det behövs omsorg om dem som drabbas. En klapp på axeln.
På vissa sjukhus bland annat i USA finns ett system med utsedda tröstpersoner, betrodda arbetskamrater som träder in när någon drabbas.
En långpromenad, ett stödjande samtal, kanske en kopp te.
‒ Britterna säger ju ”I will put the kettle on”. Det är inte så svårt.
Roland Cox