Oväntade traumatiska händelser kan ske i alla branscher. Organisationens beredskap avgör ofta hur de anställda påverkas. Ändå har få arbetsplatser en utbyggd krisberedskap, menar psykologen och traumaexperten Magnus Brolin.
Den 7 april 2017 körde Rakhmat Akilov en lastbil på Drottninggatan i centrala Stockholm i ett terrordåd. Fem personer dödades och femton skadades allvarligt.
Men många fler drabbades: De som fick kasta sig in i butiker för att undkomma lastbilen, de som tog hand om skadade. Ännu fler blev vittne till förödelsen, inte minst från de många kontoren längs Drottninggatan.
Krishantering tas på större allvar
Efter attacken frågade sig många organisationer yrvaket hur man tar hand om sin personal efter att det värsta hänt.
–Tendensen att ta krishantering på allvar har ökat drastiskt efter händelsen på Drottninggatan. Ju närmare platsen desto större allvar. Så funkar ju vi människor.
Det säger Magnus Brolin, psykolog och specialist inom kris och trauma. Ihop med kollegan Mikael Westrell driver han ett företag som jobbar med krishantering i organisationer. Tillsammans med en tredje person, Per Calleberg, har de också skrivit boken ”Krishantering i arbetslivet”.
Magnus Brolin menar att krishantering vanligen prioriteras lågt på arbetsplatser.
– På de flesta arbetsplatser vet man vad man ska göra om ekonomin försämras eller om det blir datahaveri. Men tyvärr brukar en flik i planen vara tom: Om någon blir rånad, hotad eller avlider, hur tar vi då hand om personalen?
Kan hända var som helst
Det finns branscher där kriser och potentiellt traumatiska händelser är vanliga. Militären, polisen och akutsjukvården är exempel.
– Men krisberedskap behövs inom alla branscher. En grupp chefer sitter på ett möte, och plötsligt faller en av dem ihop och avlider. Det är ett exempel på något som kan hända var som helst, oavsett om det är handeln, militären eller kommunal verksamhet, säger Magnus Brolin.
I en sådan situation finns mycket att hantera: själva dödsfallet, traumatiserade människor som misslyckats med att återuppliva den sjuke, medarbetare som förlorat en chef, kollegor som mist en vän. Precis som vid terrordådet på Drottninggatan kan man dela upp de drabbade i nivåer:
- Primärt drabbade, som skadats, hotats eller på annat sätt hamnat i händelsernas centrum.
- Sekundärt drabbade, personer som i sin professionella roll tar hand om skadade eller dödade.
- Tertiärt drabbade. De som blivit vittne utan att ha varit i direkt fara.
- Indirekt drabbade är den största kategorin. Det kan vara anhöriga, människor som tidigare drabbats av en liknande händelse och nu återupplever det som hänt, eller som av en slump inte var på plats.
Den sistnämnda gruppen är lätt att glömma bort efter en krissituation. Alla reagerar olika på traumatiska händelser, och det är svårt att på förhand veta vem som kommer att påverkas mest.
Svårbeforskat område
Magnus Brolin
En stor del av den moderna forskningen om krishantering har sin grund i stora kriser. Händelser som terrorattacken på Utöya 2011 och tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004 har genererat många forskningsartiklar.
Eftersom sådana kriser – lyckligtvis – är sällsynta, är krishantering ett svårbeforskat område. När forskaren Stevan Hobfoll och hans kollegor sammanställde befntlig forskning om traumahantering (2007) konstaterade de att det nog är omöjligt att bygga en vetenskaplig bild på randomiserade studier. En stor del av kunskapen baseras i stället på vad som visat sig fungera – och vad som inte gjort det.
Viktigt skapa trygghet
Hobfolls forskning visade att det viktigaste vid krishantering på arbetsplatser är att förmedla trygghet. Magnus Brolin förklarar att det faller på chefer att skapa en stabil grund och kommunicera på ett bra sätt, både med medarbetarna och utomstående. Nittio procent av hans arbete i krisdrabbade organisationer består av att hjälpa cheferna med detta. När det arbetet börjar flyta på igen undersöker man även behovet av stödsamtal och andra samtalskontakter.
Debriefing kan vara skadligt
Under 80- och 90-talen såg kunskapen om krishantering på arbetsplatser annorlunda ut. Rutinen vid en traumatisk händelse var att samla alla som på något sätt påverkats, och förmå dem att berätta om sin upplevelse. Metoden kallas debriefing.
– Alla sätter sig och berättar om vad de gått igenom, känslomässigt och tankemässigt. Då skulle man få det ur systemet och kunna gå vidare. Men det är inte så det funkar. Det riskerar att försvåra återhämtningen, säger Magnus Brolin.
Men metoden har inte åldrats väl. I forskningssammanställningen ”Modernt Krisstöd” från 2014 sammanfattar Per-Olof Michel, docent i katastrofpsykiatri, att debriefing visat sig ”i vissa fall kunna vara skadlig och rekommenderas inte längre”.
Anledningen till de negativa effekterna är att personer är som skörast just när de drabbats av något hemskt. Normalt söker de själva stöd från personer de litar på och berättar i den takt de känner sig bekväma med. När de pratar om vad de varit med om innan de är mogna för det ökar stressen, när det som behövs är att minska den.
–Om man direkt drar dem tillbaka till det som hänt utsätts de för händelsen igen. Om de inte blivit traumatiserade förut finns risken att de blir det nu, säger Magnus Brolin.
PTSD en av flera reaktioner
I dag sätter experterna större tilltro till vår naturliga återhämtningsförmåga. I Socialstyrelsens rapport ”Krisstöd vid allvarlig händelse” från 2008, beskriver författarna att grunden för förmågan att hantera svåra upplevelser är vårt normala skyddsnät: familj, släkt, vänner och kollegor.
Men en del kan behöva professionell hjälp med att hantera sina upplevelser. Efter en traumatisk händelse riskerar ungefär 10–20 procent att utveckla posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Den drabbade återupplever den hemska händelsen, antingen i drömmar eller i vaket tillstånd och undviker situationer som påminner om traumat. PTSD leder ofta till bland annat nedstämdhet, koncentrationssvårigheter och ökad risk för missbruk.
– De 10–20 procent som inte kommer ur det här på egen hand bör erbjudas traumaterapi. Men då är det inte på jobbet utan i ett kliniskt sammanhang, säger Magnus Brolin.
– Men PTSD är bara en av flera reaktioner. Det finns en risk att vi stirrar oss blinda på det. Diagnoser ska vi professionella hålla på med. Snarare är det viktigt att se på hur personalgruppen funkar: Har det blivit högre stress, mer oro, fler sjukskrivningar? Det är lidandet i sig som spelar roll.
Bäst att vara förberedd
Arbetsgivarens ansvar vid krissituationer är tydligt inte minst i lagstiftningen. De nya föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA) har haft en påverkan, men Magnus Brolin menar att föreskriften ”Första hjälpen och krisstöd” från 1999 var före sin tid, då den ställer krav på att organisationen är förberedd på traumatiska händelser. Just förberedelser är enligt Magnus Brolin det bästa sättet att hantera kriser på.
– Bästa krisberedskapen är att allt funkar bra i vardagen. Att vi har koll på risker, att kommunikationsvägar är tydliga, att alla vet vad de ska göra om något händer. Om vi fuskar med de här sakerna i vardagen är risken stor att det blir fel under en kris.
Det hjälper att öva
När stressen ökar drabbas både individer och organisationer av ”tunnelseende” och handlingsalternativen blir färre. Magnus Brolin rekommenderar därför att organisationen övar på krishändelser. Men stora övningar kräver ofta stora resurser och mycket tid, och därför blir de sällan av.
–Jag vill slå ett slag för att börja i mindre skala, det viktiga är att öva. Om övningen ger något så skalar man upp, säger han.
Undvik fällorna
Vilka fällor riskerar en krisdrabbad organisation att falla i? Magnus Brolin menar att kommunikationen är lätt att glömma. Om medarbetarna inte får veta vad som hänt riskerar en händelse att blåsas upp.
– Om kommunikationen sköts dåligt kan händelsen börja leva sitt eget liv. En detalj kan bli jättestor, på grund av fördomar och rykten, och en liten händelse kan få förödande effekter, säger han.
När vardagen så småningom återvänder är det svårt att veta hur man ska bete sig gentemot de drabbade. När kan man förvänta sig att medarbetarna ska kunna jobba för full maskin igen? Enligt Magnus Brolin är detta en lurig avvägning.
– Det är ett lika stort problem att passivisera människor som att ställa för höga krav på dem. Det behövs en balans i detta.
I allt det jobbiga kan en kris faktiskt få positiva följder.
– Man ska inte romantisera, men under en kris prövas organisationen och cheferna. Står man pall byggs i någon mening en starkare organisation. Det finns mycket att vinna på god krishantering.
Nils Otto