Fler män behövs i arbetsmiljön och då måste lönerna upp och statusen höjas.
Det är Janne Eliasson och Sofia Levin på Pålsbo äldreboende överens om.
Båda har provat både helmanliga och helkvinnliga jobbmiljöer.
Han har alltid trivts bättre med kvinnor än med män, säger han. Samtalen blir inte lika ytliga som i rena grabbmiljöer.
Ändå valde han industrilinjen efter grundskolan. För så gjorde hans tre killkompisar i Halmstad.
‒ Jag hade aldrig någon tanke på att jobba i vården, fast morsan jobbade som läkarsekreterare, berättar Janne Eliasson.
Det blev ett tiotal år som finsnickare och metallarbetare på ett företag som gjorde stålskoningar till betongpelare.
Döda ting i industrin
‒ I industrin jobbar man med döda ting. Man kan ju inte prata med maskiner. Vi körde stenhårt, på ackord, 55 minuter vid maskinen, en femminutare att tjabba med arbetskamraterna, 55 minuter vid maskinen. Det sociala var med kompisar.
‒ Vi hade jättego stämning bland personalen. Det var fysiskt tungt. Här kan det vara psykiskt tungt.
Företaget lades ner. Arbetsförmedlingen gav en kurs för att hitta nytt jobb. Janne Eliasson hade upptäckt att han saknade ett arbete med mer socialt samspel. Han hade funderat på lågstadielärare. I avvaktan praktiserade han på ett äldreboende där han fick gå bredvid en manlig anställd. Han trivdes jättebra och utbildade sig till undersköterska. Det var mer än tio år sen.
Tellus i Halmstad
Vi pratas vid på den stora balkongen hos Tellus, en avdelning för äldre med främst fysisk funktionsnedsättning. Vi ser ut över rabatterna där nere, en damm, en fontän som inte riktigt kommit igång efter vintern. Ett skogsbryn, ekorrar och fågelliv.
En dam ropar Janne till sig, vill sitta mer i solen, vill ha rollatorn bredvid sig. Janne hjälper, pratar och skämtar med de boende och sina arbetskamrater. Rör sig raskt i korridoren och köket, in och ut i rummen. Knackar på, tittar till.
På väggen ett veckoschema. Avdelningen har ett särskilt koncept: ”Aktiv var dag.” Rutorna upplyser om sittgympa, frågesport, andakt och utflykter. Vårdhunden Charlie ska hälsa på.
Jäktig morgon
Morgnarna kan vara jäktiga. Alla ska upp ungefär samtidigt och få frukost. I ett rum hörs Mozart från en CD-spelare, en av de boende sjunger själv med sopranvibrato. Uppstigning, hjälp ur sängen om det behövs, morgontoalett, rakning, påklädning. En och annan får hjälp med matning vid bordet.
‒ Om man är på fest och någon frågar vad jag jobbar med så säger jag som det är: Undersköterska i äldreomsorgen. Sen blir det inte mycket mer snack, för det är inte intressant.
‒ Det är lite tråkigt, men verkligheten är så. Vi har låg status i vårt yrke. Folk kan tro att vi bara torkar bajs. Jag förklarar alltid att det är en bråkdel av det vi gör, att vi gör så mycket annat. Men det krävs nog en generation för att få bort den stämpeln.
Guldstunder med samtal
Han beskriver guldstunderna, samtalen med de äldre, gensvaret, trivseln i arbetsgruppen.
‒ Det är friare här än i industrin. Men man måste känna för de här människorna, annars kan man inte jobba här.
Janne Eliasson gillar samtalen även med kolleger. Om han generaliserar så tycker han att det lätt blir ytligt prat i rent manliga arbetsmiljöer.
‒ Den där dumma manligheten som sitter där. Man visar inte sitt mjuka jag när man pratar med grabbarna. Det är jättestor skillnad i en blandad arbetsgrupp.
Djupt och rättframt
Han tycker att det är lättare att prata ”djupt” med kvinnor. Han beskriver sig som orädd i diskussioner, rättfram. Män är raka, kvinnor pratar mer ”runt”. Blandning är det ultimata, och han tycker att vårdjobbet har bidragit till att han mognat, fått mer ”människokännedom” och bättre självförtroende.
Han känner sig uppskattad, aldrig dissad eller trakasserad på grund av sitt kön.
‒ Jag får höra att det kul att jobba med mig, att det flyter på bra när jag är här. Jag vill ha ordning och reda och brukar jobba undan. Det kan hända saker, som att någon trillar och måste tas om hand. Då vill jag helst att alla ska ha fått sin frukost och sin medicin. Man kan arbeta effektivt men ändå bra.
Byter glödlampa
‒ Män är raka, kvinnor pratar mer ”runt”, tycker Janne Eliasson som ändå föredrar en viss kvinnlig övervikt för att män inte ska dominera för mycket. Foto: Roland Cox
Alla gör samma arbetsuppgifter, ungefär. Men om en glödlampa ska bytas eller tevekanalerna behöver ställas in, då är det ofta Janne som man ber. Och när han jobbade på en annan avdelning blev han kallad ”chefen” i kraft av sitt kön.
Hemma har de hittat en balans, tycker han. Sambon lagar mat, båda städar, Janne gillar att ha kontroll över tvätten. På avdelningen likaså, där varje boendes kläder tvättas separat.
Han är en av blott en handfull män bland nära 50 kvinnliga anställda i huset. Han tror att särskilt ungdomar drar sig för att söka till yrket, att lönerna är ett hinder för att ens pröva.
Högre lön
‒ Vill jag jobba i vården fast jag får fem tusen mindre? När 60-talisterna går i pension kommer det att saknas enormt mycket undersköterskor. Vi behöver få in fler men också behålla dem som finns.
Därför behöver jobben vara mindre slitsamma, kanske med hjälp av robotar och digitalisering. Alldeles nyss har medicinlistorna lagts över på en app i mobilen, visar han. Pålsbo finns på Instagram.
I ett annat andetag säger han att pengarna inte är viktigast. Inte nu åtminstone, mitt i livet när den jättestora teven är inköpt, barnen börjar bli stora och boendet är på plats.
Blandat är bäst
Blandad arbetsplats är bäst, tycker både Janne Eliasson och kollegan Sofia Levin. Men han överraskar med att föreslå proportionerna fyra kvinnor och två män.
‒ Jag tror inte det ska vara för många män. Annars kan de gå ihop sig och dominera mer, säger han.
Sofia Levin har gjort samma resa som han, från en manlig miljö på ett lager till kvinnodominerat i vården.
‒ Det var en annan jargong. Det blir en viss jargong även när det är bara kvinnor. Samtalsklimatet blir annorlunda i en blandad grupp.
Män kan höja
Hon tror att fler män också kan innebära högre lön, att män ‒ särskilt de som kommer in från privata sektorn ‒ ställer mer krav. Hon lyfter fram lönen, men medger samtidigt att hon valde bort en högre lön för att få jobba i äldreboendet.
Sofia Levin ser killar som går omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och kommer på praktik.
‒ De tycker att det är roligt och de trivs. Men de vill ändå bli brandmän eller ambulanssjukvårdare.
Mer den ökande digitaliseringen kan underlätta rekrytering, tror hon. Både av killar och tjejer. Skype-samtal med anhöriga, sensorer, robotar som matar och lyfter.
‒ Det känns mer professionellt då.
En man av 61
‒ Det behövs mer män i vården, tycker Petra Gillberg, chef för Kattegatts äldreboende i Halmstad. Foto: Roland Cox
Petra Gillberg är chef på ett annat äldreboende i Halmstad, Kattegatt. Av 61 fast anställda är en (1) man.
‒ Kommunen har nyligen annonserat efter personal till äldreomsorgen. Det hade ju kunnat stå i annonsen att vi ”ser det som en fördel om män söker”. Sen vid intervjun är det kompetens och lämplighet som gäller.
‒ Det behövs mer män i vården. Många av våra manliga kunder har lättare att identifiera sig med manlig personal, utifrån andra intressen och en annan jargong, om man generaliserar, säger Petra Gillberg.
Roland Cox