Tema: Användbart nr 3 2026 Tema: Vård och omsorg

Vid omfattande nattarbete är risken högre att få hjärt-kärlsjukdomar, exempelvis stroke och hjärtinfarkt, och typ 2 diabetes. Foto: Yuri Arcur

En guide till hälsosamt nattarbete i sjukvården

23 september, 2026

Vård och omsorg behövs dygnet runt, inte bara på dagtid. Ungefär 40 procent av personalen inom sjukvården i Sverige jobbar i någon form av skift. Frågan är hur dessa scheman ska se ut för att nattarbetet ska bli så hälsosamt som möjligt.

För att försöka svara på den frågan har en grupp forskare skrivit en guide för hälsosamt nattarbete. Guiden vänder sig till arbetsgivare och schemaläggare med ansvar för personer som jobbar natt.

– I guiden ger vi råd till HR-personal och arbetsgivare vad de kan tänka på för att skapa ett hälsosamt nattarbete, säger Carolina Bigert, överläkare vid Centrum för arbets- och miljömedicin i Stockholm, CAMM.

– Råden bygger på vad vi har lärt oss av vår egen och andras forskning, säger hon.

Övriga författare till guiden är Per Gustavsson, överläkare och professor, Tove Nilsson, ST-läkare och doktorand och Emma Brulin, leg. sjuksköterska och docent. Alla fyra är även verksamma som forskare på Institutet för miljömedicin på Karolinska Institutet.

Det har krävts många års forskning för att svara på vilka riskerna är med nattarbete och vilken återhämtning som behövs, och ännu finns inte alla svar. Ett exempel är forskningsprogrammet ATOHS (Arbetstider och Hälsa i Sjukvården) som bygger på objektiva uppgifter om skift och nattarbete hos sjukvårdspersonalen i Region Stockholm, främst sjuksköterskor och undersköterskor. Data kom från totalt cirka 30 000 kvinnor och 4 000 män som varit anställda någon gång under åren 2008 – 2016. Forskarna jämförde dem som jobbade natt med dem som arbetade dagtid eller andra typer av arbetspass.

Högre risk för hjärt- kärlsjukdomar

– Resultatet var tydligt vid omfattande nattarbete. Då var risken högre att få hjärt- kärlsjukdomar, exempelvis stroke och hjärtinfarkt, typ 2-diabetes och sömnstörningar. Gravida som jobbade mycket natt under första trimestern hade dessutom en ökad risk att föda för tidigt, säger Carolina Bigert.

Det har betydelse både hur många nätter en person arbetar och hur nattpassen sprids ut. Risken att bli sjuk ökar om man inte får tillräckligt med återhämtning mellan nattpassen.

– Forskningen visar att det är riskfyllt med bristande återhämtning. Utifrån aktuell forskning behövs minst 28 timmars vila efter nattskiften innan man ska byta skift, säger hon.

I guiden har forskarna även tagit med generella resultat från andras studier av nattarbete.

– Vår egen och andras forskning visar att det är särskilt farligt att ofta jobba tre eller flera nätter i rad. Risken att bli sjuk ökar också om man arbetar många nätter per år. Det är något att tänka på för dem som enbart jobbar natt, säger Carolina Bigert.

Hon poängterar också vikten av att arbetsgivare erbjuder medicinska kontroller, vilket är lagstadgat för de som arbetar mycket natt. Det kan exempelvis vara så att en person börjat få besvär som gör att nattarbete är olämpligt.

I en kunskapsöversikt om arbetstider varnar Carolina Bigert och Per Gustavsson för långa arbetsskift på mer än 10 timmar och långa arbetsveckor med mer än 55 timmar. Forskningen visar att sådana alltför långa arbetstider ökar risken för hjärt-kärlsjukdom, typ 2-diabetes och för tidig födsel.

Ohälsosamma fällor

I översikten har forskarna granskat utfallet av EU-direktivet om minst 11 timmars dygnsvila. Det visade sig att forskningen hittills inte kan påvisa någon direkt hälsovinst av denna dygnsvila, med avseende på de hälsoeffekter som finns med i översikten.

Forskarna påpekar att det finns ohälsosamma fällor som det gäller att undvika när man ska följa direktivet om 11 timmars dygnsvila. Det går att schemalägga en vecka på 45 timmar eller mer och det går att lägga många nätter i rad även med de 11 timmarnas dygnsvila, enligt forskarna.

– För att förebygga de studerade sjukdomarna gäller det att minimera omfattningen av nattarbetet, undvika att ofta arbeta flera nätter i rad, och att tillgodose rekommendationen på minst 28 timmars vila vid byte från nattarbete till annat skift, skriver forskarna.

Text: Anna Holmgren

Rekommendationer för hälsosamt nattarbete

Undvik skiftscheman med tre eller fler nätter i rad
Återhämtning är viktigt, minst 28 timmar vid byte från nattarbete till annat skift
Se till att det blir bra erfarenhetsmix på samma schemarad så att nyanställda kan få stöd från erfarna kollegor
Se till att bemanningen vid nattskiftet är tillräcklig även vid plötsliga arbetstoppar
Se till att arbetsuppgifter som kräver hög precision och noggrannhet inte planeras till nattarbete
Medicinska kontroller ska erbjudas vid nattarbete
Gravida ska om möjligt erbjudas dagarbete och bör annars inte arbeta mer än ett nattpass i veckan

Här är en länk till guiden om nattarbete:

Här är en länk till kunskapsöversikten av arbetstider:

Rapporterna är utgivna av Centrum för arbets- och miljömedicin Region Stockholm

Det kan vara tungt att flytta en svag patient till rullstol eller upp från sängen. Foto: mrwashington, Pixabay

Kunskap krävs när patienter ska flyttas

23 september, 2026

Det är ofta ett tungt arbete att lyfta och flytta patienter och vårdtagare. Det krävs kunskap och bra hjälpmedel om arbetsskador ska förebyggas. Charlotte Wåhlin vid Arbets- och Miljömedicin i Linköping forskar om metoder för säkra förflyttningar.

Personförflyttningar som görs manuellt är en vanlig orsak till arbetsskador och arbetssjukdomar inom vård och omsorg. Det finns en rad arbetsmoment som sliter på kroppen. Det kan handla om att vända eller lyfta på patienten eller vårdtagaren i sängen. Det kan vara att hjälpa till med toalettbesök eller dusch i trånga utrymmen. Det kan handla om att lyfta någon upp till rullstolen och i akuta lägen om att hjälpa någon som har ramlat upp från golvet.

Charlotte Wåhlin forskar om hur lyft och transporter i vården kan bli säkrare. Foto:KI

Charlotte Wåhlin, ergonom vid Arbets- och Miljömedicin i Linköping och adjungerad biträdande professor vid Linköpings universitet, har i flera år forskat om såväl riskerna med förflyttningar som om metoder för att förebygga och begränsa de skador som personalen riskerar att drabbas av.

– En stor andel av alla anmälningar till Arbetsmiljöverket om arbetsskador och arbetssjukdomar beror på hög arbetsbelastning kombinerat med ensidig och tung belastning vid manuell hantering såsom vid personförflyttningar. Ibland har skadorna uppkommit akut vid till exempel ett lyft, men ofta handlar det om långvarig belastning. På äldreboenden har 90 procent av personalen arbetsmoment med förflyttningar av brukare varje dag.

Många jobbar på trots att de har smärta i muskel och leder fortsätter hon. Sjuknärvaro är vanligt vilket kan leda till att besvären förvärras och att det slutar med långtidssjukskrivningar eller att de lämnar yrket.

Förra året publicerades en studie som hon gjort tillsammans med en rad kollegor – Perceived health, musculoskeletal disorders, work conditions and safety climate in relation to patient handling and movement − a multicentre cross-sectional study at healthcare workplaces. Den bygger på enkäter bland 1 214 vårdanställda på 17 sjukhusavdelningar och 27 äldreboenden.

Värk mycket vanligt bland vårdanställda

Det framgick att muskuloskeletala besvär var mycket vanligt förekommande. 79 procent hade haft symtom senaste veckan. Värst drabbade var anställda på äldreboenden. Däremot anmärkte sjukhusanställda oftare på att rutinerna och riktlinjerna var bristfälliga. Just sådant organisatoriskt stöd förknippades med ett bättre arbetsmiljöarbete. Utbildning i lyft- och förflyttningskunskap är viktig, men även att den praktiska infrastrukturen fungerar.

– En faktor som ofta nämndes var tillgången till bra utrustning, inte minst lyftanordningar. Dels behöver bra sådana finnas, vilket kräver en upphandling som involverar både chefer och personal. Dels ska de finnas lätt tillgängliga. Man ska inte behöva springa och leta efter dem.

Charlotte Wåhlin är forskningsledare för projektet Patient and Workers Safety Study (PAWSS), där det ingår flera olika delstudier som finansieras av AFA försäkringar. Inom ramen för PAWSS har forskargruppen bland annat genomfört en studie där ett 40-tal arbetsplatser arbetat med två olika metoder baserat på en nationell guide för att skapa säkra personförflyttningar.

– Vi har intervjuat implementeringsteam, chefer, sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter och arbetsterapeuter och följer om nya metoder leder till förändringar över tid. Det vi kan se hittills är att chefens roll ses som väldigt viktig. Det gäller att skapa en säkerhetskultur med stort medarbetarengagemang på arbetsplatsen och frågorna måste hållas levande i den praktiska vardagen.

I en tidigare studie har Charlotte Wåhlins forskargrupp studerat hur man arbetat med riskbedömningsinstrumentet TilThermometer på 17 olika arbetsplatser. Med hjälp av denna bedöms riskprofilen för belastning på avdelningsnivå. Olika arbetsmoment värderas, liksom patienternas egen förflyttningsförmåga, avdelningens rutiner samt tillgången till utrustning. Resultaten visade sig vara goda.

– Det som händer när man använder TilThermometer är inte minst att ledning och personal börjar prata om hur man arbetar och var det brister. I vår undersökning stack till exempel ett moment ut och det var när man satte på stödstrumpor, vilket belastar fingrarna. Det finns hjälpmedel men de används tyvärr inte så ofta.

Sensorer ska varna vid dåliga arbetsställningar

En teknik gruppen ska studera under 2027 bygger på både lärande om förflyttningskunskap och att en grupp av undersköterskor dessutom förses med rörelsesensorer på rygg och överarmar under sina arbetspass, så kallad biofeedback. Dessa vibrerar vid ogynnsamma arbetsställningar. Vibrationen upphör när arbetsställningen förbättras.

– Gör det här att man tänker till och så småningom börjar använda en bättre arbetsteknik? Vi vill se om det här kan användas tillsammans med kompetensförsörjning och andra insatser som förbättrar säkerheten i arbetsmiljön vid omvårdnadsarbete.

Under hösten 2026 och våren 2027 pågår ytterligare en studie inom PAWSS där intervjuer genomförs med högre chefer inom kommunal och regional hälso- och sjukvård. Syftet är att öka kunskapen om vilka organisatoriska förutsättningar som krävs för att skapa säkerhet i omvårdnadsarbetet med särskilt fokus på rutiner som främjar säkra personförflyttningar.

Det finns några övergripande slutsatser av de studier Charlotte Wåhlins forskargrupp har gjort. Det är rön som hon tror är användbara för andra arbetsplatser.

– Först måste man lyfta frågan på sin arbetsplats, att jobba enligt systematiska arbetsmiljöarbete och göra riskbedömningar kopplat till alla arbetsmoment och synliggör särskilt personförflyttningar där skador ofta kan uppstå. Man måste få igång ett samtal om hur vi skapar en säkerhetskultur på arbetet, vilka arbetsmoment som sliter på kroppen och hur arbetsbelastningen kan minska.

Man ska komma ihåg, fortsätter hon, att summan av belastningen under arbetsdagen är viktig. Och arbetshjälpmedlen är centrala.

– Man ska inventera utrustningen på enheten utifrån vilken funktion och förflyttningsförmåga patienterna eller de boende har och man ska veta var den finns och ta sig tid att använda den. Och så ska man satsa på utbildning i förflyttningskunskap som går att tillämpa i vardagen. Håll frågan levande på arbetsplatsträffar .

Jonas Fogelqvist

Gunilla Runström Eden, yrkeshygieniker och forskare inom arbets- och miljömedicin forskar om undersköterskors villkor. Foto: Privat.

Vad tål en undersköterska?

23 september, 2026

Undersköterskor i äldreomsorgen lyfter, böjer, vrider och arbetar i trånga utrymmen. Samtidigt ska de hantera stress, höga krav och ibland även kemiska ämnen.
Nu ska forskare undersöka hur arbetsmiljön påverkar undersköterskornas hälsa. Tillsammans med yrkesgruppen vill de hitta sätt att göra arbetslivet mer hållbart.

Undersköterska är Sveriges vanligaste yrke. Samtidigt är det många som beskriver en arbetsmiljö som är svår att hålla för under ett helt yrkesliv.
Nu ska 5 000 undersköterskor delta i ett nytt forskningsprojekt om arbetsmiljö och hälsa. Projektet leds av Gunilla Runström Eden, yrkeshygieniker och forskare inom arbets- och miljömedicin.
– Vi vill också fånga upp hur de själva ser på möjligheten att fortsätta arbeta inom yrket, säger hon.
Frågan är högaktuell. En nationell kartläggning som genomfördes av Myndigheten för arbetsmiljökunskap 2023 visar att arbetsmiljön är pressad inom den offentliga hälso- och sjukvården. Tre av tio undersköterskor, sjuksköterskor och läkare hade symtom på stressrelaterad ohälsa och nästan hälften övervägde att lämna arbetet.
För undersköterskor var inflytandet och kontrollen över arbetet lägre än för läkare och sjuksköterskor. De skattade också sin egen hälsa sämre.
Det är mot den bakgrunden som Gunilla Runström Eden och hennes forskarkollegor vill gå vidare. Projektet är tvärvetenskapligt och involverar läkare, psykolog, ergonom, audionom och yrkeshygieniker. Forskarna ska undersöka både ergonomiska och kemiska risker som undersköterskorna utsätts för.

Utsatta för kemikalier. Foto: Myriams-Fotos, Pixabay

Ett pressat yrke
Den ergonomiska belastningen kan se olika ut beroende på var personen arbetar. Men det kan handla om tunga lyft som vid förflyttningar, men också om upprepade rörelser och obekväma arbetsställningar som belastar kroppen under lång tid.
Tidigare forskning från Arbets- och miljömedicin i Göteborg pekar också på problem med den fysiska arbetsmiljön för undersköterskori hemtjänsten. I en enkät bland 61 undersköterskor och vårdbiträden i två hemtjänstområden uppgav en hög andel att de hade skulderbesvär. Många hade också ett stort behov av återhämtning efter arbetet.
Den nya studien tar ytterligare ett steg genom att mäta vad kroppen faktiskt utsätts för.
På två korttidsboenden ska forskarna använda sensorer för att registrera personalens rörelser och arbetsställningar. Därmed hoppas de kunna beräkna belastningen och se hur mycket belastning de utsätts för.

Även kemikalier utreds
Forskarna är också intresserade av den kemiska arbetsmiljön.
Undersköterskor kan bland annat använda städkemikalier och utföra städning i vårdmiljöer. Tidigare forskning inom andra yrkesgrupper har visat att kemisk exponering kan vara kopplad till luftvägsbesvär.
– Även den kemiska exponeringen ska därför mätas i projektet. Vi vill undersöka hur den här exponeringen ser ut för undersköterskor, säger Gunilla Runström Eden.
Men forskarna vill inte enbart kartlägga riskerna. Målet är att komma fram till vad som faktiskt går att förändra.
På korttidsboendena ska forskarna göra intervjuer med personalen för att ta reda på vilka faktorer som hindrar eller främjar en bra arbetsmiljö. Därefter ska undersköterskorna tillsammans med forskarna diskutera resultaten i olika workshops.

Personalen deltar
Vilka problem går att göra något åt? Behöver arbetssätt förändras? Finns det utrustning som skulle kunna minska belastningen?
Undersköterskorna ska inte bara vara personer som forskarna samlar in data från. De ska också vara med och formulera åtgärder. Därför har forskarna även skapat en referensgrupp med bland annat andra forskare, fackliga representanter och undersköterskor.
– Vi vill ha kontakten med verkligheten, säger Gunilla Runström Eden.
Tanken är att åtgärderna sedan ska följas upp efter ungefär ett år. Vad som ska diskuteras beror på vilka problem som identifierats på de olika arbetsplatserna. För Gunilla Runström Eden är det viktigt att inte på förhand bestämma vilken risk som är viktigast.
Den större delstudien, enkäten med 5 000 undersköterskor, ska förhoppningsvis ge en bredare bild av hur undersköterskorna upplever sin arbetsmiljö och hälsa. Forskarna frågar bland annat om exponeringar, symtom, smärta och hur personalen mår under en arbetsdag.
Målet med projektet är att kunna peka ut förändringar som faktiskt går att genomföra på arbetsplatserna.
– Alla problem kommer förstås inte att kunna lösas direkt. Vissa kan kräva nya arbetssätt eller investeringar i utrustning. Men även mindre förändringar kan ha betydelse, säger Gunilla Runström Eden.

Lotta Engelbrektson

Viktigt med vila mellan skiften. Foto: Marxine, Pixabay

Många missnöjda med nya skift i vården

23 september, 2026

Nya regler kräver att vilotiden mellan skift i vård och omsorg ska vara minst elva timmar. Det är inte alltid lätt att lägga nya skift så att alla blir nöjda. Det visar enkäter bland medarbetarna.

Skiftscheman kan se olika ut. Det är centralt att man har tid för återhämtning. Men inom till exempel vården har det varit vanligt att ett kvällsskift följs av ett dagskift. Då kan ena skiftet avslutas klockan 22 och nästa inledas klockan 7. Vilotiden blir nio timmar och sömnen ännu kortare, framför allt för dem som har lång restid till jobbet.

2023 beslutade dock Sverige att fullt ut genomföra EU:s arbetstidsdirektiv, vilket innebär att reglerna skärps. Alla ska ha minst elva timmars vilotid. Förra året träffade parterna inom vård och omsorg avtal om hur förändringen ska genomföras.

Anna Dahlgren på KI forskar om hur sift och vilotider påverkar personalen. FOTO: KI

Anna Dahlgren, fil dr och docent, leder en forskargrupp på Karolinska Institutet (KI) och Stockholms Universitet som i flera år studerat hur olika skiftscheman och korta vilotider påverkar personalen. Forskaren Kristin Öster ingår i gruppen. Jag träffar dem båda på KI. Just nu ägnar de mycket tid åt ett FORTE-finansierat projekt där de följer hur implementeringen av 11-timmarsvilan fungerar. Vad tycker personalen? Minskar sjukskrivningarna? Hur hanterar ledningen det pussel som uppstår när scheman behöver läggas om?

Bakgrunden till att reglerna skärps är att forskningen belagt effekter av alltför många korta vilotider, säger Kristin Öster.

-Det vi vet är att risken för sjukskrivningar på en till tre dagar ökar. I Norge och Finland har man sett hur en minskning av korta vilotider lett till färre sjukskrivningar jämfört med grupper där man haft kvar lika många korta vilotider som tidigare. Studier visar också att risken för olyckor och misstag ökar, helt enkelt på grund av trötthet.

Undersöker effekterna av nya regler

Däremot finns det inget underlag för att slå fast vilka konkreta hälsoeffekter den här typen av scheman får. Underlaget är för litet. Det ska också poängteras, säger Anna Dahlgren, att det inte finns något stöd för att enstaka dygn med kort vilotid skulle vara farliga.

Medan man i Norge och Finland studerade effekterna av färre korta vilotider, handlar det nu om vad som sker när man tar bort dem helt, säger Kristin Öster.

– Och det kan orsaka möjliga bieffekter. Genomförandet är inte alltid enkelt. Och det vill vi titta mer på.

FORTE-projektet genomförs i två faser. I den första skickades en enkät ut till 60 000 medlemmar i Kommunal. Svarsfrekvensen blev låg – cirka 14 procent. Men av dessa var en övervägande andel negativa till de schemaförändringar som genomförts. Utifrån enkäten har forskargruppen sedan intervjuat såväl undersköterskor som HR-personal. Urvalet av intervjupersoner bland medarbetarna har varit riktat, så att man fått med både de som är positiva till förändringen och de som är negativa. När det gäller HR-personalen satsade man på att få med representanter från många olika regioner.

I den andra fasen, som genomförs nu, analyseras arbetstids- och sjukskrivningsdata från tre regioner. Läget ett och ett halvt år före ska jämföras med situationen ett och ett halvt år efter. Dessutom görs arbetsmiljöenkäter. Forskarna vill helt enkelt ta redan på hur arbetstiderna har förändrats i praktiken och vilka effekter detta har fått. Har helgpassen och andra obekväma pass ökat? Kommer man att se samma effekter som man gjort i till exempel Norge – att sjukskrivningarna minskat?

Underlaget från enkäterna till Kommunals medlemmar är för litet för att man ska kunna dra några slutsatser om hur förändringarna tagits emot. Däremot går det att undersöka vad som bidrar till att man är missnöjd eller nöjd med förändringen. Faktorer som nämnts är minskad förutsägbarhet i schemat, minskat inflytande över planerade arbetstider, ändrad schemaläggning av helgarbete, sämre kvalitet på fritiden och att ledningen inte lyssnat tillräckligt på medarbetarnas förslag.

En hypotes är att missnöjet händer samman med en av de fördelar som många ändå påtalar med de tidigare kvälls-dagskiften. Det är, säger Kristin Öster, att många tycker att kontinuiteten i arbetet blir bättre. När man kliver på morgonskiftet är ofta samma vårdtagare aktuella som kvällen före.

Men det kan också handla om hur förändringarna genomförts, säger Anna Dahlgren. Omläggningarna har inneburit mycket pussel med schemana.

– Det fanns mycket osäkerhet i början. Mjukvaran har inte alltid varit anpassad. Det förekommer att man centraliserat schemaläggningen och det kan få knasiga effekter. Ibland har man lagt in skiftbyten när det varit som mest jobb. När vi intervjuat HR-personal pekar många på vikten av ett bra samarbete mellan chef och fack. Möjligheten för personalen till inflytande, att till exempel kunna byta skift med varandra när något tillstöter på hemmaplan, får inte gå förlorad.

Kunniga chefer är en nyckelfaktor

Kunskapsnivån i organisationerna tycks ha haft betydelse, fortsätter hon. När cheferna har varit vana vid att arbeta med en arbetstidsförläggning som både är bra för medarbetarna och bibehåller effektiviteten har det varit lättare att genomföra förändringarna. Det är inte minst viktigt att bemanningsassistenterna får stöd av chefer som är engagerade i arbetstidsfrågorna.

Det prövas olika lösningar ute i verksamheterna, berättar de. På vissa ställen låter man kvällsskiften sluta en timma tidigare och dagskiften börja en timma senare. Det fungerar om det finns tillräckligt med personal för att kunna täcka upp de luckor som uppstår. På andra ställen har man övergått till rena kvälls- respektive dagsveckor, vilket en del uppskattar och andra inte.

Det gäller att se till många olika faktorer när man lägger nya scheman, säger Kristin Öster.

– Men måste ha en helhetssyn. I verksamheter där kontinuiteten är viktig gäller det kanske att skärpa rutinerna för överrapporteringen. Och när det gäller anställda som vill ha korta vilotider och koncentrerade arbetspass för att lösa livspusslet måste man hitta scheman som fungerar även om vilotiderna blir ett par timmar längre.

Forskargruppen hoppas på att kunna presentera resultat och analyser nästa höst. Då får vi åtminstone delsvar på den stora frågan: ledde de nya kraven på dygnsvila till bättre återhämtning och färre sjukskrivningar? Anna Dahlgren säger:

– Om det bara handlade om förlängda vilotider borde naturligtvis effekterna bli positiva. Men det handlar också om hur förändringarna genomförts och vilka bieffekter som uppstår. Det ska bli intressant att se hur resultaten ser ut.

Jonas Fogelqvist

Våld och hot är vanligt på akuten och IVA. FOTO: Tumisu, Pixabay

Ny modell ska minska våld och hot på Södersjukhuset

23 september, 2026

Med hjälp av verktyget Bröset Violence Checklist går det att skatta risken för att en patient ska bli våldsam eller hotfull. Då kan personalen vara bättre förberedd. Modellen prövas nu på flera avdelningar på Södersjukhuset i Stockholm.

Många på IVA ser det som att visst våld och vissa hot hör till jobbet. Om någon skriker åt en eller nyps eller rivs så rapporterar man det inte, vilket är ett av de stora problemen. Händelserna har blivit normaliserade.

Det säger Fredric Sjöberg, doktorand vid en av Södersjukhusets intensivvårdsavdelningar i Stockholm. Han har en bakgrund som mentalskötare. När han gick specialistutbildningen till intensivvårdssjuksköterska slogs han av det inte ingick i utbildningen hur man skulle hantera våld och hot. Efter ett tag på IVA började han med stöd av Afa att forska om hur kollegor runt om i landet upplevde problemen. Studien byggde på intervjuer med fokusgrupper med läkare, sjuksköterskor och läkare runt om i landet. Det stod snart klart att mörkertalen och underrapporteringen var stora (se Användbart nr 2-25).

Efter att ha blivit klar med studien tog Fredric Sjöberg initiativ till ett projekt som förra året började drivas på tre avdelningar på SÖS; IVA, Medicin-IVA och Akuten. Två avdelningar har tillkommit – Akutallvårdsavdelningen (AVA) och en neuroakut avdelning (NAVE). Man använder ett riskskattningsinstrument som kommer från Norge och på många ställen används inom psykiatrin. Den går under namnet Bröset Violence Checklist (BVC). I ett konferensrum på Södersjukhuset träffar jag Fredric Sjöberg och vaktchefen Tapio Kettunen som berättar om projektet.

Utgångspunkten för BVC är att riskerna för våld och hot ska bedömas redan innan patienten anländer till avdelningen, säger Fredric Sjöberg

– Tanken är att personalen på akuten ska göra en första screening. Då tittar man särskilt på olika varningstecken. Det är förvirring, retlighet, bullrighet, fysisk hotfullhet, verbal hotfullhet och attacker mot föremål. Man sätter poäng på varje tecken. Noll poäng innebär låg risk de närmaste 24 timmarna. En till två poäng står för måttlig risk och tre poäng hög risk.

Riskfaktorer listas

Bedömningarna ska upprepas varje dygn. Det räcker med en enda poäng för att en handlingsplan ska följas och personalen på avdelningen informeras om att en viss patient riskerar att bli hotfull eller våldsam. Vårdteam upprättar en plan för hur man ska hjälpa patienten att återfå kontroll i sin situation. Teamet ska tidigt informera vakter om vilken plan som bestämts. I projektet ingår även tre timmars utbildning för all personal i hur man hanterar hotfulla eller våldsamma patienter.

– Vi vill uppnå en gemensam kunskapsnivå. Det gäller att förstå varför vissa patienter blir upprörda och vilka lugnande strategier som kan fungera. Vi vet till exempel att smärta är en riskfaktor och då är det viktigt att sätta in smärtlindring. Sömnbrist är en stor riskfaktor. Då kan det hjälpa att ha tysta larm och se till att hålla patienten så ostörd som möjligt.

Det finns en hel del kunskap om vilka situationer som är riskabla. En typisk sådan är när patienter ska väckas efter att ha varit nedsövda och intuberade.

– Om de då varit utåtagerande innan de sövdes är sannolikheten stor att de också är det efter uppvaket. Då gäller det att vara förberedda och använda ett bemötande som lugnar ner patienten. Här har personalen stor hjälp av Brösetscreeningen.

Hittills har 600 anställda genomgått utbildningen. Den ska i fortsättningen skötas av så kallade antivåldsambassadörer. I dagsläget finns det 17 sådana ute på de berörda avdelningarna. Fredric Sjöberg säger:

– De ska dessutom hålla frågorna levande, se till att de tas upp på personalmöten och i diskussioner på avdelningarna. Vi tyckte att det var bättre att sköta utbildningen inhouse än att ta in folk utifrån. Man kan jämföra med Hjärtlungräddningsinstruktörerna vi har. De hämtas också från vår egen personal.

Ordningsvakterna har varit involverade i projektet från första början, och de ingår tidigt i arbetet med att minska risken för hot och våld. Tapio Kettunen säger:

– Vi ska vara medvetna om att det föreligger risk. Förr kallade man på oss när det redan var vilda västern. Nu ska vi kunna komma med kort varsel. Om det finns en risk för hot och våld kan vi ta en runda på avdelningen, finnas på plats. Någon gång krävs det ingripanden. Men den viktigaste uppgiften för oss är densamma som för personalen; att lugna ner situationen när den uppstår. En vakt på ett sjukhus är i grunden som vårdpersonal.

Fler avvikelserapporter

Utvärderingen av projektet har inletts, säger Fredric Sjöberg. På varje avdelning genomförs medarbetarenkäter. Journaler och screeningresultat gås igenom. Situationen vid projektstarten jämförs med hur det ser ut ett år senare.

-Vi vill att avvikelserapporterna ska öka och att de blir tydligare i den meningen av det ska framgå när personalen skadats. Och hittills ser det ut som om det är det som hänt. Dessutom tyder enkäterna på en ökad förståelse för hur riskerna ser ut och vad som kan göra att patienterna blir upprörda.

Samarbetet med säkerhetspersonalen har också blivit bättre enligt enkäterna. Tapio Kettunen håller med. Några särskilda enkäter har inte genomförts bland vakterna, men alla han pratat med säger att skillnaden är stor jämfört med hur det såg ut innan projektet inleddes.

-Screeningen har lett till att vi är mer förberedda nu.

Analyserna kommer dock inte att kunna ge svar på om personalen blivit mindre utsatta för hot- och våldshändelser. Man kommer att se att rapporterna om sådana blivit fler, men det handlar om att medvetenheten om allvaret i dem ökat. Men ingen vet inte riktigt hur stort mörkertalet har varit – bara att det var omfattande.

-Vi kommer att söka medel från AFA för att granskautbildningen och Brösetbedömningarna och se på utfallet utifrån journaler, nya enkäter och intervjuer. I den bästa av världar borde utsattheten minska eftersom personalen blivit bättre förberedda. Man åker helt enkelt inte på den där plötsliga raka högern när man vet hur risken ser ut. Men vi får avvakta med slutsatserna.

Jonas Fogelqvist

Fjäll och natur. Vackra löften räcker inte för att locka personal. Foto: Louise Engelbrektson

Vardagen viktigare än vacker natur

23 september, 2026

Det råder en skriande kompetensbrist i vården. Regionerna lockar arbetskraft med löften om utveckling, innovation och vacker natur.  Men för vårdpersonalen är behoven mer vardagsnära. De vill kunna göra ett bra jobb och orka stanna kvar till pensionen.

Åsa Tjulin, docent i hälsovetenskap vid Mittuniversitetet, undersöker vad som gör en arbetsplats attraktiv för läkare, sjuksköterskor och studenter på väg in i vården. Projektet har pågått i två år och forskarna börjar nu se ett tydligt mönster.
Det finns ett tydligt glapp mellan hur attraktivitet beskrivs på policynivå och hur den upplevs av dem som arbetar i vården.
– Syftet med projektet är att undersöka om arbetsgivares och arbetstagares bilder av ett attraktivt arbete går ihop. Vi ser en tydlig spänning mellan de organisatoriska idealen och hur man upplever det på golvet, säger hon.
I nationella policydokument beskrivs attraktiva arbetsplatser som ett sätt att möta kompetensbristen i vården. Innovation, AI och ny teknik, kompetensutveckling och gott ledarskap lyfts fram som lockbeten.
På regional nivå översätts dokumenten sedan på olika sätt som ska passa den landsände man bor i. Storstadsregionerna framhäver gärna karriär- och utvecklingsmöjligheter, medan man i glesbygden lockar med natur, livskvalitet och balans mellan arbete och fritid. Regionerna arbetar också aktivt med sitt arbetsgivarvarumärke. Medarbetare ska bli ambassadörer som berättar för andra om varför deras arbetsplats är bäst.

Den viktiga vardagen
Men när forskarna frågar studenter vad de önskar på ett nytt jobb är svaren betydligt mer konkreta.
– De pratar om introduktion, att få känna tillhörighet och att få möjlighet att utvecklas, säger Åsa Tjulin.
För de yrkesverksamma handlar attraktivitet om möjligheten att göra det arbete man är utbildad för. Bland primärvårdsläkare, till exempel, återkommer betydelsen av kontinuitet. Att få träffa samma patienter över tid och bygga relationer och tillit. När arbetstiden fylls med remisser, administration och andra uppgifter minskar utrymmet för patientmötet.
– Då upplever man att man inte själv bestämmer över tiden. När man inte har tillräckligt med tid för att göra det som är meningsfullt i arbetet, blir arbetsplatsen mindre attraktiv, säger Åsa Tjulin.
Ett annat mönster som forskarna ser är särskilt oroande. I intervjuer med sjuksköterskor som arbetat mer än 15 år i vården berättar flera att de inte längre orkar arbeta heltid. Tempot är för högt och de oregelbundna arbetstiderna sliter.
– Vissa behöver gå ner till deltid, eller ta andra typer av uppgifter utanför det kliniska arbetet, säger Åsa Tjulin.
När erfarna medarbetare går ner i arbetstid eller lämnar vården för andra arbetsuppgifter försvinner samtidigt viktig kunskap. Därmed kan det bli svårare för nya medarbetare att få den introduktion, handledning och kunskapsöverföring som de efterfrågar.
Risken finns att det skapas en ond cirkel. Hög arbetsbelastning gör arbetet mindre attraktivt och det blir svårare att behålla och rekrytera personal. När erfaren personal dessutom försvinner kan belastningen öka ytterligare för dem som är kvar.

Schyssta villkor
Forskarna ser vissa skillnader mellan professionerna när de beskriver attraktivitet. Läkarna styrs i högre grad av professionella ideal och vilken specialitet de vill ägna sig åt. För sjuksköterskor är kvaliteten på omvårdnaden viktigast och möjligheten att arbeta tillsammans i välfungerande team.
Men det finns också en gemensam bild, som står över alla vackra ord om innovation och ny teknik. Alla som arbetar på golvet vill ha schyssta arbetsvillkor.
– Vi tjatar om samma sak, i olika förpackningar. Men policysidan får ingen bäring om arbetsbelastningen är för hög och om det finns ett otydligt ledarskap, menar Åsa Tjulin.
För regionernas HR-avdelningar börjar rekryteringen långt innan någon har skickat in en jobbansökan. Studenternas verksamhetsförlagda utbildning, VFU, blir ett första möte med arbetsplatsen och arbetsmiljön. Om bilden som kommuniceras utåt då inte stämmer med vardagen blir det svårt att bygga förtroende.
Samtidigt finns det ingen universallösning för vad som gör en arbetsplats attraktiv, poängterar Åsa Tjulin. Förutsättningarna skiljer sig mellan storstad, tätort och glesbygd.
– I storstaden kan karriärmöjligheter väga tungt. I glesbygd kan natur, livskvalitet och möjligheten att kombinera arbete och familjeliv vara viktigare, säger hon.
Men även om behoven ser olika ut återkommer samma grundfrågor. Kan jag få en bra introduktion? Kan jag utvecklas i mitt yrke? Hinner jag göra det jag är utbildad för? Och framför allt, håller arbetsmiljön så att jag kan fortsätta arbeta?
– Det är frågor som är svåra att lösa med en kampanj eller ett varumärkesbyggande.
Forskningsprojektet fortsätter till sommaren 2027 och forskarna arbetar nu med att lägga samman resultaten. Målet är att kunskapen ska kunna användas i arbetslivet, bland annat av chefer och HR.
– Det är inte bilden av arbetsplatsen som avgör om människor stannar. Det är vardagen där. Arbetsgivaren behöver bygga en kultur och inte ett varumärke, säger Åsa Tjulin.

Lotta Engelbrektson

Ett syfte med projektet är att försöka hitta en annan styrning som passar för arbetet som ska utföras inom omsorgen. Foto: Jacob Wackerhausen

Detaljstyrningens janusansikte

23 september, 2026

Inom hemtjänsten i Sverige tar 185 000 undersköterskor och vårdbiträden dagligen hand om 250 000 omsorgstagare. Arbetet inom hemtjänsten beskrivs ofta som tidspressat och minutstyrt. Samtidigt krävs att tillsynen ska anpassas till omsorgstagarnas behov och dagsform.

– Utifrån varje liten insats hos omsorgstagaren sätter man en tid för besöket. Hur arbetet ska utföras står i detalj i en genomförandeplan, säger forskaren Margareta Carlén.

Hon har tidigare varit chef för FoU Sjuhärad Välfärd och medverkar nu i ett Forte-projekt vid Högskolan i Borås. Det handlar om att studera hur styrningen påverkar omsorgens praktik utifrån omsorgstagarnas och undersköterskornas perspektiv.

– I hemtjänsten finns en tilltro till genomförandeplanerna. Man vill att alla undersköterskor ska jobba på samma sätt, både tiden det tar och hur arbetet ska utföras. Det passar dåligt in i omsorgsarbetet säger hon.

Margareta Carlén tar ett exempel ur projektet. En ledningspersonal sade vid en arbetsplatsträff att genomförandeplanerna ska vara så detaljerade att det inte ska spela någon roll om undersköterskan och omsorgstagaren träffats en eller tusen gånger.

– Men det spelar stor roll. Detta synsätt tar inte hänsyn till undersköterskornas yrkeskunnande, säger hon.

Oförutsägbart

Synsättet tar inte heller hänsyn till oförutsägbarheten i omsorgen i arbetet. Omsorgstagaren kan ha olika dagsform, önska olika mat eller behöva olika tjänster. Och oförutsedda saker kan inträffa i ett hem. I hemtjänsten är hemmen dessutom undersköterskornas fysiska arbetsmiljö.

Motsättningen mellan detaljstyrningen och behovet av att tillgodose oförutsedda behov får undersköterskorna försöka lösa på egen hand.

– Det skapar en stress hos undersköterskorna. De beskriver en känsla av otillräcklighet och en frustration över att deras kunnande inte tas tillvara av andra yrkesgrupper inom omsorgen, säger Margareta Carlén.

Hon skrev sin doktorsavhandling om styrningen av arbetet inom bilindustrin och ser paralleller med styrningen inom omsorgen.

I bilindustrin räknar man tiden för montering respektive rörelser i varje balans. Tiden för montering ska maximeras och tiden för rörelser ska minimeras.

Inom hemtjänsten kan chefen se hur många minuter undersköterskan tillbringar hos omsorgstagaren.

– De undersköterskor som har lång erfarenhet i hemtjänsten säger att när beställare och utförare skildes åt och lagen om valfrihet infördes så ökade stressen, säger hon.

Allt ska dokumenteras

– Det har byggts upp en slags ängslighet som leder till att allt ska dokumenteras. Det har skapat en styrning som inte bottnar i någon tillit till undersköterskorna.

I projektet fanns en arbetsgrupp som träffats fyra gånger per år där delresultat har diskuterats. Där ingick undersköterskor och omsorgstagare, men också en verksamhetschef, enhetschef, biståndshandläggare, administrativ personal och politiker. Studien genomfördes med hjälp av intervjuer och observationer. Under två av åren har 13 undersköterskor skrivit arbetsdagbok.

– Målet med projektet är att hitta en balans där kostnaderna inte skenar samtidigt som omsorgstagarna får den hjälp behöver, säger Margareta Carlén.

– Det ska finnas ekonomiska ramar och rättssäkerhet inom hemtjänsten samtidigt som det behövs ett större handlingsutrymme för undersköterskorna där deras yrkeskunnande tas tillvara, säger hon.

Text: Anna Holmgren

23 september, 2026

Vård och omsorg är en krävande arbetsmiljö – både fysiskt och mentalt. Många lämnar vårdyrken i förtid eller går ner i arbetstid när de närmar sig pensionen.

Samtidigt är behovet av arbetskraft stort i såväl regioner som kommuner i hela landet.

I Användbart nummer tre har vi undersökt vad forskningen säger om ergonomi och den fysiska arbetsmiljön, arbetstiderna, samt hur ledning och organisation påverkar arbetet inom vården.

– Dagens styrning bygger på ett konkurrerande värdesystem där efterfrågan snarare än behov styr., säger Erica Falkenström. Bild; WorSangJun

När marknaden undergräver etiken inom sjukvården

23 september, 2026

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska den patient som har det största behovet av hälso- och sjukvård ges företräde. Och den offentligt finansierade sjukvården ska vara organiserad så att den främjar kostnadseffektivitet. Forskning vid Institutet för framtidsstudier visar att den ekonomiska styrningen undergräver möjligheterna att ge patienterna vård efter behov.

– Dagens styrning bygger på ett konkurrerande värdesystem där efterfrågan snarare än behov styr. Vårdgivarna har i praktiken kommit att konkurrera med varandra i stället för att samarbeta och snäva ekonomiska mål driver utvecklingen, säger Erica Falkenström, forskare vid Institutet för framtidsstudier i Stockholm.

– Det behövs genomgripande reformer för att kunna utforma styrningen så att det är möjligt att ge vård efter behov, säger hon.

Erica Falkenström har fått Statens medicinsk-etiska råds etikpris 2021 för sina ” insatser för att belysa vikten av etisk kompetens i hälso- och sjukvårdens ledarskap och av etisk analys vid beslut om vårdens styrning och organisation.”

Hon började som journalist med inriktning på psykosocial arbetsmiljö, ledning och organisation. Efter några år som organisationskonsult doktorerade hon 2012 i pedagogik i med avhandlingen Verksamhetschefens etiska kompetens. Den handlar om chefernas hantering av intressekonflikter i hälso- och sjukvården.

– Genomgående i mina intervjuer med verksamhetscheferna fann jag att de i huvudsak var styrda av marknadsprinciperna vilket undergrävde deras etiska ansvar, säger hon.

Även om verksamhetscheferna ville, så kunde de inte alltid ge vård efter behov. För att klara krav på ekonomi och genomströmning av patienter skickade man hem patienter som inte var helt friska för att minska köerna.

– En del chefer var bekymrade, men en del hoppades bara på att någon annan avdelning kunde ta hand om patienterna.

Ett annat exempel på att patienternas behov kommit i skymundan hämtar Erica Falkenström från ett seminarium med läkare som hon ledde.

– När jag kom till den etiska prioriteringsplattformen i hälso- och sjukvårdslagen som säger att den patient eller patientgrupp som har störst behov ska ges vård först, då skrattade de erfarna specialisterna och verksamhetscheferna.

Tar de lättaste fallen först

– Men Erica, det fungerar ju inte så i praktiken, sade de. Vi tar de lättaste fallen först. Det går snabbt och kostar inte lika mycket.

Hennes kommentar är: De ekonomiska resultaten kom alltså före. Man blir ju orolig om det enkla går före det som är komplext. Ibland blir det inte den vård man behöver och inte i rätt tid. Särskilt inte inom psykiatrin och geriatriken. De har låg status och är underfinansierade.

Det senaste projektet Erica Falkenström ledde vid Institutet för framtidsstudier handlar om makten över kunskapsunderlagen. Tillsammans med forskarna Anna Höglund och Stefan Svallfors analyserade hon 106 kunskapsunderlag om styrning som hälso- och sjukvårdssystemet beställt. Exempelvis statliga offentliga utredningar och konsultrapporter. Även 27 intervjuer genomfördes med beställare och utförare av rapporterna.

– Vi blev faktiskt förvånade. Nästan ingen rapport grundade sina förslag på medarbetarnas erfarenheter eller arbetsmiljö.

Mer än 50 procent av författarna var ekonomer och ungefär 25 procent var läkare.

– Vi såg att läkare i rollen som utredare kunde fjärma sig från den verklighet som skulle styras, säger hon.

Tre hälsokriser

Tillsammans med sociologen Rebecca Selberg vid Lunds universitet slutför Erica Falkenström nu ett projekt om samhällelig säkerhet och beredskap. Det handlar om vad fyra regioner i Sverige har lärt sig av tre hälsokriser – svininfluensan, värmeböljan 2018 och covid-pandemin.

Forskarna har genomfört dokumentanalys och intervjuat personer från undersköterskor upp till högsta administrativa direktörsnivå med fokus på intensivvård och sjukvård av de äldre. Frågan var vad regionerna lärt sig av de tre hälsokriserna och hur deras beredskap kan stärkas.

– Det visade sig att det inte fanns något fungerande system för organisatoriskt lärande i regionerna. Medarbetarna pratade med varandra och med sin närmaste chef. Lokalt kunde erfarenheter fångas upp, men den regionala nivån fångade inte upp och analyserade lärdomarna från praktiken. Där kan viktig kunskap gå förlorad, säger hon.

Bland sjuksköterskor, läkare och chefer inom intensivvården som forskarna intervjuat fanns en ganska stark kritik mot den politiska och administrativa ledningen för att den inte lyssnat tillräckligt till dem.

– Beslutsfattare på den regionala nivån behöver ta på mycket större allvar de erfarenheter som görs i praktiken. Först då kan de skapa en bättre arbetsmiljö och goda arbetsvillkor inom hälso- och sjukvården, säger Erica Falkenström.

Text: Anna Holmgren

Patienten i fokus. Personalen på IVA böjer och vrider sig under ett arbetspass. Foto: Ahmad Ardity, Pixabay

Kroppen betalar priset på IVA

23 september, 2026

På IVA måste vårdpersonalen vara beredd att arbeta med hela kroppen. Samtidigt kräver patienternas tillstånd ständig uppmärksamhet.
Nu byggs en helt ny intensivvårdsavdelning inom Sahlgrenska Life i Göteborg. Forskning ska visa hur lokalerna kan utformas för att minska den fysiska och mentala belastningen.

Personalen går, står, böjer sig, vrider sig, lyfter och sträcker sig för att nå över patienterna. Rummen kan vara små och fyllda med teknisk utrustning som larmar och piper.
För vårdpersonalen på IVA är ett arbetspass på liv och död. Samtidigt ska kroppen hålla för nästa patient, nästa pass och helst under ett helt arbetsliv.
Sepideh Olausson, docent i omvårdnad, specialistsjuksköterska inom intensivvård och översjuksköterska, har forskat om intensivvårdsmiljön sedan sin avhandling 2014. Där undersökte hon bland annat rummets betydelse för patienters och närståendes välbefinnande, samt vårdpersonalens vårdande.
Nu riktar hon blicken mot personalens fysiska arbetsmiljö.
– Jag ser fram emot att vår forskargrupp ska kunna vara med och påverka planeringen av den nya intensivvårdsavdelningen genom våra resultat. Avdelningen bör vara genomtänkt, med dagsljus, utsikt, tillräckligt med yta och flexibla lösningar, säger hon.

Slitigt för kroppen
I det nya forskningsprojektet ska läkare, sjuksköterskor och undersköterskor studeras under sitt arbete på IVA. Forskarna vill undersöka hur olika arbetsmoment påverkar kroppen och hur belastningen hänger ihop med lokalernas utformning och placeringen av utrustning.
Projektet, som är finansierat av AFA, bedrivs i samarbete med institutet för stressmedicin och Hälsa och Arbetslivet på VG-region och CIVA, Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Det kan handla om något så konkret som att vända en patient.
– Du ska vända en patient men når inte till andra sidan på ett smidigt och bra sätt. Då tar du i och belastar kroppen. Det kan också handla om monotona rörelser eller att du vrider huvudet och kroppen på ett visst sätt.
På IVA kan patienten behöva vändas varannan timme. Läkemedel ska hängas, drän ska tömmas och luftvägar ska rensas. Personal hjälper till med munvård och andra omvårdnadsinsatser.
– Det är ett roligt och otroligt meningsfullt arbete, samtidigt sliter det på kroppen. Det är tufft att jobba heltid och stå varje dag, säger Sepideh Olausson.

När rummet påverkar arbetet
Forskarna ska därför inte bara fråga personalen hur de upplever sin arbetsmiljö. De vill se vad som faktiskt händer under ett arbetspass.
Hur mycket går och står personalen? Vilka kroppsställningar hamnar de i? Hur ofta behöver de böja och vrida sig? Och vilken betydelse har placeringen av sängen och den tekniska utrustningen?
Flera yrkesgrupper ingår i studien eftersom belastningen kan se olika ut. Sjuksköterskor och undersköterskor utför mycket av det praktiska omvårdnadsarbetet, medan läkare exempelvis kan sitta och stå länge och arbeta i vridna ställningar.
– Vi vet ännu inte vilken yrkesgrupp som är mest belastad. Det ska bli väldigt spännande att se, säger Sepideh Olausson.
Tekniken tar plats
Belastningsergonomin är en del av ett större forskningsarbete om intensivvårdens fysiska miljö.
I det tvärvetenskapliga projektet SoLiDe, Sound and Light Design in Intensive Care Units, har forskarna genomfört objektiva mätningar av ljus och ljud på flera IVA-avdelningar. Personal har också burit aktivitetsklockor som mätt sömn och aktivitet.
https://www.gu.se/forskning/solide-icu.

– Problemet är att många äldre IVA-avdelningar är mörka. De har också blivit för små efter hand som teknologin har utvecklats och rummen fyllts av fler apparater.
Det är en komplicerad balans. IVA-rummet ska fungera för en svårt sjuk patient, närstående och flera yrkesgrupper samtidigt som respiratorer, pumpar och annan utrustning måste få plats.
Personalen måste snabbt kunna nå det de behöver och samtidigt ha kontakt med sina kollegor.
– Det är svårt att utforma ett IVA-rum. Det ska vara ett rum för närstående, ett patientrum och ett arbetsrum på samma gång.
Därför behövs inte bara plats runt patientsängen utan också utrymme för omvårdnadsronder, utbildning och handledning. För Sepideh Olausson är det viktigt att den rumsliga utformningen inte gör personalen mer isolerad.
– Vi får inte bli för ensamma. Den dagliga kunskapsöverföringen bygger på att vi ser och samtalar med varandra och den måste finnas kvar, säger hon.

Nytt är inte alltid bättre
När framtidens intensivvårdsavdelning planeras finns alltså mycket att ta hänsyn till. Sepideh Olausson har gjort flera studiebesök på sjukhus runt om i landet och internationellt för att med egna ögon se vad som fungerar bra och vad som har blivit mindre lyckat.
Bland annat berättar hon om en nybyggd IVA där en ljusarmatur hamnade i sjuksköterskornas synfält och gjorde det svårt att observera patienten från en viss vinkel. I en annan vårdmiljö hade färgsättningen blivit så dålig att personalen hade svårt att hitta.
Detaljerna kan verka små när en byggnad planeras, men kan få stor betydelse när miljön ska fungera dygnet runt.
Det är också därför Sepideh Olausson vill se flexibilitet i Sahlgrenskas nya IVA, där rummen kan anpassas efter situationen. Det ska finnas möjlighet att öppna upp när många behöver arbeta tillsammans och stänga till när patienten behöver mer avskildhet.
Dagsljus är en annan viktig fråga.
– Ett primärt önskemål är att det finns fönster så att både vi och patienterna ska kunna se ut. Men också att det finns tillräckligt med yta att jobba på och rum för enskilda samtal, säger Sepideh Olausson.
Nu ser hon en möjlighet att använda forskningen när den nya intensivvårdsavdelningen tar form. Förhoppningen är att kunskapen från mätningarna och observationerna ska bidra till en vårdmiljö där personalen kan arbeta ergonomiskt, samarbeta och återhämta sig.
– Om jag jämför med hur det såg ut för tjugo år sedan när jag jobbade kliniskt, har inte den rumsliga utformningen förändrats på IVA. Det har tillkommit några fler apparater, men det ser ungefär likadant ut. Det här är vår chans att påverka inför framtiden.

Lotta Engelbrektson