På IVA måste vårdpersonalen vara beredd att arbeta med hela kroppen. Samtidigt kräver patienternas tillstånd ständig uppmärksamhet.
Nu byggs en helt ny intensivvårdsavdelning inom Sahlgrenska Life i Göteborg. Forskning ska visa hur lokalerna kan utformas för att minska den fysiska och mentala belastningen.
Personalen går, står, böjer sig, vrider sig, lyfter och sträcker sig för att nå över patienterna. Rummen kan vara små och fyllda med teknisk utrustning som larmar och piper.
För vårdpersonalen på IVA är ett arbetspass på liv och död. Samtidigt ska kroppen hålla för nästa patient, nästa pass och helst under ett helt arbetsliv.
Sepideh Olausson, docent i omvårdnad, specialistsjuksköterska inom intensivvård och översjuksköterska, har forskat om intensivvårdsmiljön sedan sin avhandling 2014. Där undersökte hon bland annat rummets betydelse för patienters och närståendes välbefinnande, samt vårdpersonalens vårdande.
Nu riktar hon blicken mot personalens fysiska arbetsmiljö.
– Jag ser fram emot att vår forskargrupp ska kunna vara med och påverka planeringen av den nya intensivvårdsavdelningen genom våra resultat. Avdelningen bör vara genomtänkt, med dagsljus, utsikt, tillräckligt med yta och flexibla lösningar, säger hon.
Slitigt för kroppen
I det nya forskningsprojektet ska läkare, sjuksköterskor och undersköterskor studeras under sitt arbete på IVA. Forskarna vill undersöka hur olika arbetsmoment påverkar kroppen och hur belastningen hänger ihop med lokalernas utformning och placeringen av utrustning.
Projektet, som är finansierat av AFA, bedrivs i samarbete med institutet för stressmedicin och Hälsa och Arbetslivet på VG-region och CIVA, Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Det kan handla om något så konkret som att vända en patient.
– Du ska vända en patient men når inte till andra sidan på ett smidigt och bra sätt. Då tar du i och belastar kroppen. Det kan också handla om monotona rörelser eller att du vrider huvudet och kroppen på ett visst sätt.
På IVA kan patienten behöva vändas varannan timme. Läkemedel ska hängas, drän ska tömmas och luftvägar ska rensas. Personal hjälper till med munvård och andra omvårdnadsinsatser.
– Det är ett roligt och otroligt meningsfullt arbete, samtidigt sliter det på kroppen. Det är tufft att jobba heltid och stå varje dag, säger Sepideh Olausson.
När rummet påverkar arbetet
Forskarna ska därför inte bara fråga personalen hur de upplever sin arbetsmiljö. De vill se vad som faktiskt händer under ett arbetspass.
Hur mycket går och står personalen? Vilka kroppsställningar hamnar de i? Hur ofta behöver de böja och vrida sig? Och vilken betydelse har placeringen av sängen och den tekniska utrustningen?
Flera yrkesgrupper ingår i studien eftersom belastningen kan se olika ut. Sjuksköterskor och undersköterskor utför mycket av det praktiska omvårdnadsarbetet, medan läkare exempelvis kan sitta och stå länge och arbeta i vridna ställningar.
– Vi vet ännu inte vilken yrkesgrupp som är mest belastad. Det ska bli väldigt spännande att se, säger Sepideh Olausson.
Tekniken tar plats
Belastningsergonomin är en del av ett större forskningsarbete om intensivvårdens fysiska miljö.
I det tvärvetenskapliga projektet SoLiDe, Sound and Light Design in Intensive Care Units, har forskarna genomfört objektiva mätningar av ljus och ljud på flera IVA-avdelningar. Personal har också burit aktivitetsklockor som mätt sömn och aktivitet.
https://www.gu.se/forskning/solide-icu.
– Problemet är att många äldre IVA-avdelningar är mörka. De har också blivit för små efter hand som teknologin har utvecklats och rummen fyllts av fler apparater.
Det är en komplicerad balans. IVA-rummet ska fungera för en svårt sjuk patient, närstående och flera yrkesgrupper samtidigt som respiratorer, pumpar och annan utrustning måste få plats.
Personalen måste snabbt kunna nå det de behöver och samtidigt ha kontakt med sina kollegor.
– Det är svårt att utforma ett IVA-rum. Det ska vara ett rum för närstående, ett patientrum och ett arbetsrum på samma gång.
Därför behövs inte bara plats runt patientsängen utan också utrymme för omvårdnadsronder, utbildning och handledning. För Sepideh Olausson är det viktigt att den rumsliga utformningen inte gör personalen mer isolerad.
– Vi får inte bli för ensamma. Den dagliga kunskapsöverföringen bygger på att vi ser och samtalar med varandra och den måste finnas kvar, säger hon.
Nytt är inte alltid bättre
När framtidens intensivvårdsavdelning planeras finns alltså mycket att ta hänsyn till. Sepideh Olausson har gjort flera studiebesök på sjukhus runt om i landet och internationellt för att med egna ögon se vad som fungerar bra och vad som har blivit mindre lyckat.
Bland annat berättar hon om en nybyggd IVA där en ljusarmatur hamnade i sjuksköterskornas synfält och gjorde det svårt att observera patienten från en viss vinkel. I en annan vårdmiljö hade färgsättningen blivit så dålig att personalen hade svårt att hitta.
Detaljerna kan verka små när en byggnad planeras, men kan få stor betydelse när miljön ska fungera dygnet runt.
Det är också därför Sepideh Olausson vill se flexibilitet i Sahlgrenskas nya IVA, där rummen kan anpassas efter situationen. Det ska finnas möjlighet att öppna upp när många behöver arbeta tillsammans och stänga till när patienten behöver mer avskildhet.
Dagsljus är en annan viktig fråga.
– Ett primärt önskemål är att det finns fönster så att både vi och patienterna ska kunna se ut. Men också att det finns tillräckligt med yta att jobba på och rum för enskilda samtal, säger Sepideh Olausson.
Nu ser hon en möjlighet att använda forskningen när den nya intensivvårdsavdelningen tar form. Förhoppningen är att kunskapen från mätningarna och observationerna ska bidra till en vårdmiljö där personalen kan arbeta ergonomiskt, samarbeta och återhämta sig.
– Om jag jämför med hur det såg ut för tjugo år sedan när jag jobbade kliniskt, har inte den rumsliga utformningen förändrats på IVA. Det har tillkommit några fler apparater, men det ser ungefär likadant ut. Det här är vår chans att påverka inför framtiden.
Lotta Engelbrektson