Nya typer av robotar klarar mycket mer än tidigare. De blir fler och fler även utanför industrin, på byggen och inom handel, vård, omsorg och skola. Det här påverkar arbetsmiljön för många, på kort och lång sikt.
Robotforskaren Christian Smith ser många möjliga förbättringar, men också vissa risker.
Plåtniklas och hubotar – robotar som vandrar runt med armar och ben fanns länge bara i filmens och leksakernas värld. Nu börjar de komma i robotföretagens utvecklingslabb.
Men i praktisk användning, ute i arbetslivet, finns det ännu få, om ens någon.
Tar över det monotona och farliga
Länge var den vanligaste roboten en maskin med rörlig arm som svetsade. I dag kan robotar se ut nästan hur som helst – gemensamt är att de är maskiner som är rörliga och samspelar med omgivningen. Och de finns inte längre bara på arbetsplatsen.
Självkörande bilar är en form av robotteknik. Redan finns bilar som själva kan parkera. Du kanske själv har en robot därhemma som dammsuger? Eller klipper gräset?
Det är måttligt kul att dammsuga och klippa gräsmattan. Och i industrin har robotar i mer än 40 år förbättrat arbetsmiljön genom att befria anställda från monotona, slitsamma och hälsofarliga sysslor. Många anställda har i stället fått mer kvalificerade arbeten med att styra och underhålla robotar.
– I LKAB-gruvan i Kiruna sitter gruvarbetarna i kontrollrum och styr självkörande last- och borrmaskiner. Man har dramatiskt minskat de farofyllda momenten i arbetet. Medellivslängden för gruvarbetare har ökat med tio år, säger Christian Smith, som undervisar och forskar vid Centrum för autonoma system vid KTH i Stockholm.
Nya robotar jobbar utan staket
Med de nya robotarna i fabrikerna kom nya arbetsmiljöproblem, i form av robotolyckor. Företagen tog itu med dem genom att stänga in robotarna bakom staket.
Men en ny generation robotar har på en del arbetsplatser – ännu ganska få – tagit klivet över staketet, för att jobba sida vid sida med arbetare.
ABBs robot Yumi, på bilden härintill, är ett exempel.
Dessa nya robotar känner av varelser i närheten och hejdar sig.
Man gör också deras rörelser långsammare och därmed kraften mindre, för att robotarmen i värsta fall bara ska milt puffa en granne.
Andra grepp är att klä robotarmen med skumgummi, eller montera en luftkudde som fylls när roboten närmar sig något oväntat.
Tränar efter jobbet på att bli bättre
Christian Smith intresserar sig för hur man kan använda robotteknik i ”människocentrerade miljöer”, som mindre verkstäder och vårdinrättningar, men även hemmiljöer. Han berättar att industrirobotarna länge bara fungerade när man i stor skala tillverkade samma saker under lång tid, eftersom det kunde ta tre-fyra månader att programmera om roboten för nya uppgifter.
– Nu blir robotar ett alternativ även för industrier med små serier och många omställningar, därför att det är möjligt att ställa om mycket snabbare.
Ett exempel är roboten på bilden härintill, den flyttbara ABB-roboten Optiflex.
Vi har bara sett början, tror Christian Smith. Han och hans forskarkollegor har deltagit i det treåriga EU-projektet Robdream (2015–2017), som handlar om robotteknik som ligger något eller ett par år fram i tiden. De arbetar med att få robotar att själva se och känna saker, och anpassa sina rörelser därefter – en större utmaning än man kan tro. Målet är därför att robotarna efter dagens slut ska analysera vad de gjort under dagen, för att ändra och förbättra, och träna, för att bli mer och mer kapabla.
Rör sig ute i fabriken
– Sådana här robotar kommer att kunna röra sig ute i fabriken. Arbetarna kan använda dem för att hämta saker som de behöver, och exempelvis fylla skruvlådor, ett enahanda jobb, säger Christian Smith.
Men i det exemplet finns också en annorlunda arbetsmiljörisk. Stillasittandet är ett växande hälsohot. Då är det inte så bra om anställda förlorar naturliga tillfällen att röra på sig. Och för att få ett omväxlande arbete behöver man ofta många olika uppgifter.
Lastbilståg på motorvägarna
Även för transportarbetare kan robotteknik förändra arbetsmiljö och arbetsinnehåll. Forskare på KTH samarbetar med Scania med sikte på självkörande lastbilar som på längre sträckor på motorvägar kör tillsammans, som ett tåg. ”Lokförare” är chauffören längst fram, de andra följer efter, utan att de behöver sitta vid ratten hela tiden.
Minskat luftmotstånd minskar också bränsleåtgången med 10–20 procent – en fördel för både ekonomin och miljön, konstaterar Christian Smith.
Och arbetsmiljön? Belastningen i form av långa körpass minskar, när förarna turas om att köra längst fram. Men hur roligt blir det att i timtal sitta sysslolös?
Litar man tillräckligt på tekniken kan de sova under delar av resan. Det kan skapa förutsättningar för nya arbetstider i transportbranschen.
Livräddande robotar
Robotar kan rädda liv genom att utföra riskfyllda arbetsuppgifter i samband med bränder, jordbävningar, kärnkraftshaverier och terroristdåd. Bomb- och minsökarrobotar rullar redan. Vid eldsvådor går rökdykare in i byggnader för att ta ut människor som är kvar där – men det är en onödig risk att gå in, om det inte finns några att rädda.
Fumo är en svensk fjärrstyrd robot som kan gå in och sända bilder inifrån hus i lågor. Sex räddningstjänster inledde 2017 ett samarbete för att pröva den.
Forskare på KTH samarbetar med kollegor i andra länder för ta fram en ännu mer avancerad räddningsrobot.
– I många fall kan man inte fjärrstyra roboten, stålkonstruktioner och annat bryter radiokontakten. Den måste kunna klara sig själv och förutom att sända bilder ska den mäta gashalter och temperaturer, för att sedan visa vilken väg som är minst farlig, berättar Christian Smith.
Mats Utbult