En dikt om dagen blev den livlina som infektionsläkaren Kina Nilsson så innerligt behövde när pandemin svepte in över Sverige. Efter långa arbetspass på sjukhuset skrev hon varje kväll en dikt om det hon upplevt. Det blev totalt 77 dikter som i slutet av september ges ut i en samling med titeln ”Och när hon får andnöd av sorg måste jag blunda”.
– Jag var rädd för vad jag skulle komma att ställas inför, för att mina patienter skulle dö bortom min kontroll, för att vårdapparaten skulle kollapsa, för att jag själv skulle förlora en närstående eller helt enkelt tappa fattningen.
Kina Nilsson arbetar vid Danderyds sjukhus i Stockholm. Sjukhuset gick upp i förstärkningsläge i mars. Alla som jobbade där förstod att det skulle bli slitsamt.
Frågor utan svar
– Vi hade börjat förbereda oss redan innan pandemin kom till Sverige och var inställda på extra jourer och långa pass. Men jag kände mig otillräcklig hela tiden, både fysiskt, psykiskt och kunskapsmässigt.
Arbetsbelastningen blev mångdubblad, infektionsläkargruppen ställdes inför frågor som inte gick att svara på för att kunskapen inte fanns eller för att riktlinjerna inte vara klara.
– Vi låg hela tiden steget efter och det gör vi till viss del fortfarande. Det är mycket vi inte vet om den här infektionen, förklarar Kina Nilsson.
Oro och ångest
Resurserna räckte inte, skyddsutrustningen räckte inte, sängarna räckte inte. Alla fick ta hand om fler patienter än vanligt. Det gjorde att kvaliteten ibland haltade.
– I vårt jobb finns inget utrymme för fel och brister. Allt annat än 100 procent rätt ger upphov till stor stress. Men budskapet från ledningen var hela tiden att vi bara kunde göra vårt bästa, vilket underlättade.
På sjukhuset slöt personal och ledning upp och stöttade varandra. Ändå fanns rädslan där om att göra fel, svara fel, råda fel, behandla fel, prioritera fel. En ständig press.
Dikter mot stress
Att formulera sina iakttagelser och tankar i ord på papper blev en ventil för oro och ångest.
– För att minska den etiska stressen måste vi ha gemensamma riktlinjer för vården åtminstone i Stockholms-regionen, men helst för hela Sverige, men det har vi inte fått. Ansvaret läggs ofta på den enskilda läkaren och som det är nu kan beslut om exempelvis prioriteringar se olika ut i olika regioner och till och med på olika sjukhus i samma region, berättar Kina Nilsson.
Eva Ekelöf
Kina Nilssons diktsamling kommer ut i september på Ekström & Garay förlag. Vi har fått lov att publicera fyra dikter:
…
Kollegorna famnas
i korridoren utanför andnöden
likt två stupade björkar
som fångat varandra i stormen
håller balansen
och gråter stilla
över sin otillräcklighet
och sin rädsla
…
Fast rädslan pratar de visst inte om
det vore själviskt
…
…
…
Utanför epidemisjukhusets väggar
lyser vårljuset
Det känns underligt
att björken snart ska grönska
…
Jag känner skuld
över att gå hem
i solen
…
…
…
Vad tror doktorn, undrar hon
Är jag hemma till påsk?
Hennes läppar är blå
Och jag vill svara nej
Men det är svårt genom visiret
Så jag säger
Kanske
…
…
…
Den yngre kollegan
följer upp sina patienter
i dödsannonserna
…
Är det sånt som kallas
krishantering?