Att hålla ett stycke kol i handen är inte farligt. Men vad händer om du andas in en nyskapad kolfiber som är några miljondels millimeter stor?
Nanopartiklar har alltid funnitsi vår miljö, men nu konstrueras ständigt nya material meddelvis okända egenskaper. Forskning pågår om vad som kan skada oss och hur vi bäst skyddar oss på jobbet.
De blåser med havsvinden. De frigörs vid vulkanutbrott och skogsbränder.
De kallas nanopartiklar och är mellan 1 och 100 nanometer – alltså miljondels millimeter – små. Ett hårstrå är ungefär 80 000 nanometer tjockt.
Den naturliga förekomsten är ofta inte skadlig och vi kan inte göra mycket åt den. Men människan har tillfört fler nanomaterial. De finns som oavsiktliga utsläpp i bilavgaser och eldningsrök, andra produceras avsiktligt.
– Det framställs mer och mer nya nanomaterial. Så från vår synpunkt är det här både nytt och inte nytt, säger Bengt Fadeel, chef för enheten för molekylär toxikologi vid Institutet för miljömedicin, Karolinska institutet(KI).
Snabb utveckling nu
Det krävs extremt starka mikroskop för att vi ska kunna se nanopartiklar och bygga ihop nya material, på molekylnivå. Studierna om dessa möjligheter har tagit fart de senaste 20 eller 30 åren. Forskning om deras eventuella farlighet har blivit allt mer intensiv de senaste 10 åren.
Området utvecklas kraftigt, framhåller Bengt Fadeel som också leder en expertpanel hos SweNanoSafe som vi berättar om i en annan artikel här.
Nanotekniken kan ge oemotståndligt användbara material med nya elektriska, optiska, magnetiska, kemiska eller mekaniska egenskaper. Materialen används bland annat i målarfärg, leksaker, kosmetika, textilier, sportredskap och elektronik. De finns inom de flesta tekniska områden, som bioteknik, rengöring och fordonsteknik.
Miljarder till forskning
EU satsar just nu tio miljarder kronor på stöd till forskning om grafen, ett material som kan bestå av ett enda lager kolatomer.
- Ett gammalt nanomaterial är kimrök, som används i svart färg och för att skydda plaster och bildäck mot nedbrytande solstrålar.
- Förpackningar för livsmedel kan innehålla nanopartiklar som påverkar hur syre passerar in eller ut.
- Filtermaterial för ultraviolett strålning kan finnas i solkrämer.
- Berikade livsmedel innehåller ibland nanopartiklar av järn.
Kolnanorör är ett av de starkaste material vetenskapen känner till och leder effektivt el och värme. De kan vara från några nanometer upp till decimetrar långa. Egenskaperna gör dem lämpliga för att armera betong och plast. Forskare utvecklar nu nanopartiklar som ska kunna transportera läkemedel in i cancerceller.
Följaktligen kan människan komma i kontakt med partiklar både via miljön, som konsument och i arbetslivet.
Jämförs med asbest
En del nanopartiklar kan vara beskedliga att andas in, svälja eller få in via huden. Andra är fiberrika och har jämförts med asbest.
‒ Vissa kolnanorör är långa och har större diameter, vilket gör att de är styva. De kan möjligen orsaka cancer hos människor. Det visar djurförsök, säger Bengt Fadeel.
Vilken risk människan utsätts för beror som alltid på en kombination av exponering och eventuell giftighet, toxicitet. Forskningen på KI siktar på det senare, och i kontrollerad labbmiljö.
Gruppen i Lund som vi berättar om i en annan artikel jobbar med att mäta förekomsten i arbetsmiljön. Och det är svårt.
‒ Det finns så många andra partiklar i luften. Det kräver en utrustning som kan fånga partiklar med rätt storlek och säga vad de har för kemisk sammansättning. Bakgrundsnivåerna av stora och små partiklar är hög, särskilt till exempel i stadsmiljö. Vi andas hela tiden in partiklar, säger Bengt Fadeel.
Olika egenskaper
Vissa sorters kolnanorör kan vara asbestliknande, andra kan sönderfalla i kroppen vilket asbestfibrer inte gör. Ämnen som är ofarliga i större anhopningar kan ha helt andra egenskaper och hota hälsan när de förekommer i osynliga, nätt och jämnt mätbara mängder.
Svetsare hör till en riskgrupp som exponeras i hög grad för nanopartiklar. Upphettning av metallpulver och 3D-utskrifter är andra källor.
Det behövs fortfarande mycket forskning på området, menar Bengt Fadeel, och anpassade system och regler för att hålla koll på nanomaterialen i arbetslivet och miljön i allmänhet. Det saknas ännu produktregister motsvarande dem för kemiska ämnen.
‒ Både för toxicitet, exponering och riskbedömning finns det utmaningar som man har brottats med länge, men det görs framsteg hela tiden, tycker Bengt Fadeel.
Inte stopp men försiktighet
Han tror inte på ett absolut stopp, men förespråkar försiktighet. De metoder man använder för att skydda sig mot kemiska hälsorisker bör användas även för nanomaterial, anser han och påpekar att KI:s laboratorium också är en arbetsmiljö.
‒ Vi hör till dem som är extra försiktiga. Om nanopartiklar finns i en lösning använder vi handskar och munskydd. Partiklar som är små och lätta kan fara iväg i rummet. Nanomaterial i pulverform studerar vi aldrig öppet i labbet, berättar han och skickar senare en bild på en kollega med händerna i en så kallad glove box, där material kan hanteras i en sluten låda.
Han betonar att försiktighet måste råda både i forskarmiljöer och ute på företagen som hanterar och utvecklar nya material.
‒ Alla aktörer bör integrera säkerhetstänkandet redan när nya nanomaterial och produkter som innehåller nanomaterial framställs, understryker Bengt Fadeel.
Roland Cox
Källor: Kemikalieinspektionen, Arbetsmiljöverket, Arbets- och miljömedicin i Örebro.