Vad riskerar tandvårdspersonalen i sitt arbete? Under pandemin aktualiserades arbetsmiljön på tandvårdskliniker, med tanke på hur nära patienten man arbetar. Michelle Nerentorp på IVL initierade ihop med kollegor ett projekt för att mäta såväl virus och bakterier som metallförekomst i samband med borrningar.
Michelle Nerentorp. Foto: Privat.
– Det som kanske förvånat mest är att riskerna tycks vara mindre än vi befarat. De flesta har idag en mycket god ventilation, vilket är allra viktigast.
Men en iakttagelse att dra lärdom av var betydelsen av att använda rätt sprit för desinfektion.
– På ett ställer använde man 45-procentig sprit för desinfektion av ytor. Där såg vi att det inte räckte fullt ut, det behövs sprit med högre procentgrad för en fullgod desinfektion, säger Michelle Nerentorp.
I projektet, som blivit lite försenat på grund av pandemin, mättes förekomst av virus, bakterier och metaller i luften på tandvårdskliniker.
Michelle Nerentorp är civilingenjör i kemi och har doktorerat på förekomsten av kvicksilver i naturen. Tidigare har hon undersökt förekomst av kvicksilver på tandvårdskliniker som tillhör Praktikertjänst och det nya projektet är också ett samarbete med dem och har fått stöd från Afa Försäkring. Det fanns under pandemin en stor oro hos tandvårdspersonal över vad de riskerade att utsättas för och hur länge farliga partiklar stannade i luften på mottagningarna.
Forskarna mätte aerosoler i luften, och också förekomst av virus och bakterier på ytor. De kunde konstatera att desinfektionen för det mesta var mycket god då tillräckligt stark sprit användes i behandlingsrummet.
Mest virus och bakterier i receptionen
– Vi gjorde också mätningar av ytor på andra ställen på klinikerna. Mest virus och bakterier hittade vi faktiskt i receptionen, där patienterna hanterar till exempel kortterminaler.
De första mätningarna gjordes i juni 2021, och ny omgång i maj 2022. När mätningarna kom igång hade pandemin alltså pågått ett tag. Med hjälp av aerosolforskarna i Lund tog man fram mätningsmetoder även för coronaviruset till de mätningar som gjordes 2022.
– Men vi hittade ingen förekomst alls av coronavirus. Gissningsvis berodde det på att vi då var en bra bit in i pandemin och att patienterna hade lärt sig vikten av att stanna hemma om de hade förkylningssymptom, säger Michelle Nerentorp.
Forskarna fick vara noga med att själva inte bidra till någon bakterie- eller virusförekomst i lokalerna och hade därför hjälp av tandvårdspersonalen att dokumentera vad som pågick i behandlingsrummet. Mätinstrumenten var utplacerade i förväg på olika avstånd från de patienter som skulle behandlas. Personalen förde detaljerade protokoll över vad som skedde i rummet, så att forskarna inte själva skulle behöva vara där för att observera.
– Vi visste ju att när man borrar, suger saliv och skrapar tandsten så flyger det runt mycket partiklar, och vad som sedan händer med dem, hur mycket som blir kvar i luften var vad både vi och Praktikertjänst ville ha svar på. Vilka moment genererar partiklar, vart tar dessa sedan vägen, och hur skyddar man personalen bäst.
Punktutsug och ventilation tog väl hand om partiklar, kunde man konstatera, för en bit bort i behandlingsrummet hittade man nästan ingenting alls. De virus och bakterier som hittades fanns på de mätinstrument som placerades riktigt nära patienterna.
– Men där hittade vi alla möjliga väntade och oväntade bakterier, inklusive sådana som kopplas till urinvägsinfektion, säger Michelle Nerentorp.
Kortvariga kvicksilvertoppar
Ju längre bort från patienten, desto mindre cirkulerade bakterier och virus i luften. Samma sak gällde exponeringen för kvicksilver och andra metaller som kan finnas i lagningar som borras upp. Där såg forskarna att cirkulationen av farliga partiklar är kortvarig, när ventilationen är god.
– Vi såg tydligt förhöjda nivåer av kvicksilver nära patienten när tandläkaren just hade borrat, men de avtog sedan snabbt.
Nyckeln till de positiva resultaten är god ventilation och fungerande punktutsug, vilket ytterligare bevisades av att man på en av klinikerna såg förhöjda kvicksilvernivåer vid ett bestämt klockslag på kvällen. När forskarna studerade orsaken visade det sig att ventilationen på kliniken stängdes av för natten klockan åtta varje kväll.
Slutrapporten från projektet ska nu – under 2024 – ställas samman, men Michelle Nerentorp sammanfattar resultaten som positiva – och understryker att detta tydligt hänger samman med att de undersökta klinikerna har en i grunden god ventilation och goda hygienrutiner.
– Vi hittade mindre än vad vi hade befarat, utom just väldigt nära patienterna. I luften cirkulerar inte mycket skadliga partiklar, vilket ju är glädjande, summerar Micehelle Nerentorp.
Birgitta Ländin
Svetsning är ett arbetsmoment där man riskerar att exponeras för sexvärt krom. Bild: Pixabay.
Det tar sig in i kroppen vid till exempel svetsning och kan i värsta fall orsaka lungcancer och skada den genetiska koden. Eller orsaka andra skador på luftvägarna, njurarna, levern och huden.
– Vi uppskattar att cirka 18 000 personer exponeras för detta på sin arbetsplats. Därför är det viktigt att kartlägga riskerna och se vad man kan göra för att skydda sig, säger Karin Broberg, professor i arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet.
Det handlar om sexvärt krom.
Grundämnet krom förekommer i många olika former, bland annat som sexvärt krom. I dag förekommer sexvärt krom i industrin vid ytbehandling av metallprodukter och kan även frisättas vid tillverkning av eller vid svetsning av rostfritt stål.
Sexvärt krom är starkt cancerframkallande.
I mitten av 90-talet skakades USA av en miljöskandal då det visade sig att invånarna i den lilla ökenstaden Hinkley i Kalifornien drabbats av oväntat många cancerfall. Sexvärt krom hade läckt ut i grundvattnet. Händelsen dramatiserades senare i filmen ”Erin Brockovich”. (Se ruta)
Högt gränsvärde
Karin Broberg. Foto: Privat.
– Eftersom jag bor i Danmark läste jag danska tidningar för några år sedan där oron över att exponeras för sexvärt krom slogs upp stort. Det ledde fram till att man 2020 sänkte det danska gränsvärdet för exponering från 5 mikrogram per kubikmeter luft till 1 mikrogram i arbetsmiljöluften. Sverige ligger fortfarande kvar på 5. Därför ville jag ta reda på hur stor exponeringen är för arbetstagare i Sverige, säger Karin Broberg.
Det svenska gränsvärdet har inte justerats sedan 1996, för nästa trettio år sedan alltså.
För lite mer än två år sedan fick hon och hennes medarbetare närmare fyra miljoner av Afa Försäkring för att kartlägga exponeringen av sexvärt krom på svenska arbetsplatser. Forskningsprojektet ”Safe Chrom” startade som är ett samarbetsprojekt mellan alla kliniker och universitetsavdelningar för arbets- och miljömedicin i Sverige.
– Det gränsvärde som fastslogs för trettio år sedan baserades sannolikt inte bara på hur många som blir sjuka vid denna halt. Man tog även hänsyn till vilken halt det uppskattades vara tekniskt möjligt för industrin att kunna hålla det utan att det skulle medföra allt för stora ekonomiska konsekvenser. Vi har ett högre gränsvärde än flera andra länder. Danmark, Holland och Frankrike har sänkt sina gränsvärden till 1 mikrogram per kubikmeter luft. I USA rekommenderas ett värde på högst 0,2 mikrogram.
Blod- och urinprov
Karin Broberg forskningsgrupp åkte till 15 arbetsplatser där man antingen hanterade kemiska föreningar med sexvärt krom som till exempel ytbehandling – eller där sexvärt krom kunde frisättas som vid produktion eller svetsning av rostfritt stål.
Halten i luften mättes och på 116 personer togs blod- och urinprov. Åtta av de 116 hade luftvärden som visade att de utsatts för exponering över gränsvärdet.
7 procent av gruppen.
Om förhållandena och arbetsmiljön är densamma på övriga arbetsplatser i Sverige skulle det betyda att 7 procent av de 18 000 som exponeras för sexvärt krom har hög exponering av ämnet och löper extra hög risk att utveckla cancer.
– Det finns inga säkra gränsvärden, även om jag förstås tycker att dagens gränsvärde ska sänkas. Därför måste man jobba för att få nivåerna så låga som möjligt, säger Karin Broberg.
Vid granskningen av arbetsplatserna fann man att de som arbetade med god ventilation hade lägre halter krom i kroppen än de som bedömdes ha otillräcklig ventilation. De som enbart förlitade sig på andningsskydd hade faktiskt högre nivåer av sexvärt krom i kroppen.
Falsk trygghetskänsla
– Andningsskydd kan ge en falsk trygghetskänsla. Anställda kan ha svårt att avgöra när de ska användas och tar kanske av dem för tidigt. Inte sällan är de tunga och besvärliga att använda. Det kan räcka med att man inte rakat sig på morgonen för att skyddet inte ska sluta tätt, säger Karin Broberg.
– Och om arbetsgivaren i första hand framhåller vikten av andningsskydd lägger man över ansvaret på arbetstagaren istället för att fokusera på att eliminera exponeringen genom tekniska lösningar.
Linda Schenk. Foto: Privat.
I en annan av forskningsgruppens studier – som ännu inte publicerats – undersökte man hur riskerna med exponering för sexvärt krom på arbetsplatsen uppfattades av anställda och arbetsgivare – och jämförde med hur det faktiskt förhöll sig.
I flera fall underskattades faran. I andra överskattades den.
– Det understryker vikten av att ta reda på hur exponeringarna verkligen ser ut, säger Linda Schenk, docent på Karolinska institutet som gjort den delen av studien.
Använd robot
För att minimera riskerna framhåller Karin Broberg:
Bra ventilation, att arbeten kapslas in så att inte svetsröken sprider sig i lokalen – och om möjligt att arbetet istället utförs av robotar.
Andningsskydd som används på rätt sätt, som anpassas för individen så att det verkligen sitter tätt och att filtret byts regelbundet.
Riskbedömningar.
Vad vill du att er forskning ska resultera i?
– Att gränsvärdet för sexvärt krom sänks. Att företag och branscher tar tag i risker med sexvärt krom och gör arbetsplatserna säkrare. Att färre får cancer.
Lennart Lundquist
De mobila luftrenarna kan flyttas dit de för tillfället behövs bäst. Peter Ryd arbetar nu för att de ska användas i högre grad även då det inte är pandemi. Foto: Lennart Lundquist.
Luftrenare med HEPA-filter kan reducera antalet smittämnen och andra farliga partiklar till nära noll. Ändå har luftrenare inte använts i någon större utsträckning inom hälso- och sjukvården.
– Det var i och med covidpandemin vi kom att börja använda mobila luftrenare på våra två sjukhus. Men erfarenheten var så god att vi har fortsatt att använda dem, tyvärr ännu i mindre skala än vad vi skulle kunna, berättar Peter Ryd, arbetsmiljöspecialist på Hälsocentrum vid Karolinska Universitetssjukhuset.
Sjukhuset började använd luftrenarna under pandemin – egentligen utan vetenskaplig evidens, men kom senare att få stöd för åtgärden av aerosolforskarna i Lund.
Idag står det luftrenare på några avdelningar med lite extra behov. Till exempel står en i väntrummet på barnakuten i Solna, en på en bronkoskopiavdelning (där patienter med tuberkulos kan förekomma) och en på en nyföddavdelning.
Fler luftrenare ska tas i bruk
Peter Ryd jobbar för att alla de inköpta luftrenarna ska komma i användning även då det inte är pandemitider.
– Att inte fler används nu är helt enkelt en logistisk fråga. Eftersom vi inte har haft dem i vår organisation förrän under pandemin så diskuteras det fortfarande var i organisationen ansvaret ska ligga. Hos medicinteknik, hos lokalansvariga – eller hos mig? Just nu så är det jag som ansvarar för de vi har igång, men de behöver komma in någon annanstans i organisationen, säger han.
I mars 2020 när pandemin drog igång på allvar i Sverige letade Karolinska som många andra vårdinrättningar med ljus och lykta efter personlig skyddsutrustning till personalen. Man greppade efter allt. Trots att Folkhälsomyndigheten vid den tiden underströk att covid inte var en luftburen smitta köpte man in de första mobila luftrenarna, vars effektivitet man samtidigt testade ihop med företaget som levererade det.
Eftersom luftrenare – konstigt nog, säger Peter Ryd – just inte hade använts för smittreducering inom vården var evidensen från början i princip noll. Men så arbetade man med smittskydd under pandemin. ”Vi ritade kartan under resans gång” konstaterar han.
Ganska snart fann Peter Ryd att han och kollegorna nog hade tänkt ganska rätt.
– Vi kunde mäta hur mycket partiklar luftrenarna samlade, och vi kunde mäta storleken på partiklarna. Vi kunde inte detektera specifika virus vid den här tiden, men vi såg att luftrenarna fångade många partiklar i covidvirusets storlek.
Det nya Karolinska Universitetssjukhuset i Solna är bara några år gammalt och byggt med en god ventilation i grunden, därtill med förstärkt ventilation där HEPA-filter ingår i operationssalar. Ett antal vårdplatser på det nya sjukhuset finns också i salar med undertryck och luftsluss just för att smitta inte ska spridas.
– Av det skälet ställde vi ungefär 60 procent av luftrenarna på det andra sjukhuset, Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, som är äldre och inte har lika modern ventilation.
Mätningarna som gjordes internt och i samarbete med tillverkaren blev facit på att de behövdes. Antalet partiklar i luften reducerades markant. Resultaten kom också att bekräftas av aerosolforskarna i Lund.
Hörs nästan inte alls
– För att luftrenarna ska göra den nytta som behövs räcker det med att ha dem på en effekt där de nästan inte hörs alls. Det är ju också viktigt att se till sådana praktiska saker, att de inte stör genom buller eller hur de är placerade.
Normal god ventilation renar inomhusluften så att den byts ut två gånger i timmen. Med de mobila luftrenarnas HEPA 14-filter renas luften fem till sex gånger i timmen.
Peter Ryd tycker att detta talar för sig självt. Överallt där människor som potentiellt bär på sjukdomsframkallande virus eller bakterier vistas gör dessa luftrenare nytta.
– På sjukhus, på vårdcentraler, i väntrummen – och även på andra arbetsplatser i samband med virusutbrott gör de nytta.
Birgitta Ländin
Alexander Hedbrant leder projektet ”Partikelexponering i Arbetslivet” och han anser att forskningen inte tillräckligt uppmärksammat hur farliga partiklar på arbetsplatsen påverkar hjärta och kärl, lever och andra organ. Foto: Privat.
Forskning på senare år visar att ”bara vanligt damm” inte är så ”bara”. Och små, små partiklar kan gå längre in i kroppen än lungorna och via blodet hamna i andra organ som lever, hjärta och njure. Alexander Hedbrant leder ett tvärvetenskapligt projekt om partiklar i luften på jobbet och ger det här rådet till skyddsombud och chefer: Vänta inte på nya gränsvärden! Gör redan nu allt som går att göra för att minska mängden damm på arbetsplatsen.
På sikt hoppas och tror han att projektets forskningsresultat kommer att bidra till sänkta gränsvärden. Det är många forskare inom området kemiska hälsorisker som länge hävdat att ny kunskap visar att de som finns idag ligger för högt. Det betyder att även mindre mängder damm än man tidigare trott kan medföra allvarliga risker.
Det finns uppseendeväckande skillnader på utemiljö och arbetsmiljö för såväl kunskap och rekommendationer när det gäller luftföroreningar, förklarar Alexander Hedbrant. Alla länder samlar sedan länge in väldigt mycket uppgifter om hur människor i städerna blir utsatta för partiklar i luften som de andas in. Forskare använder dessa uppgifter för att ta reda på vilken effekt som olika nivåer av luftföroreningar har, framför vad beträffar hjärtkärlsjukdomar, men även mycket annat.
Detta ligger sedan till grund för de gränsvärden som WHO ställer upp för små partiklar på allmän plats.
– Det är en väldigt stor skillnad om man jämför dagsrekommendationen per 24 timmar, med gränsvärdet för åtta timmar på arbetsplatserna, som ligger mer än hundrafemtio gånger högre, säger Alexander Hedbrant.
– I den yttre miljön är det ju mycket lättare att mäta exponering för många miljoner människor, och hitta starka epidemiologiska samband. I en arbetsmiljö är exponeringsmätningarna inte alls lika många, och där är det ofta av flera skäl mycket svårare att se effekterna. De som drabbas kan exempelvis vara särskilt känsliga personer, som väljer att sluta på den arbetsplatsen. Eller så kan det vara äldre som råkar illa ut, och går i pension och lider av effekterna efter att de slutat jobba, säger han.
Skilda luftkrav inne och ute
Alexander Hedbrant konstaterar att forskare genom åren har genomfört många studier om vad damm på arbetsplatsen har för effekt för lungorna. Just lungorna. Och särskilt vanligt har det varit med studier av vissa typer av damm, som man sedan tidigare vet är farliga. Med hjälp av den kunskapen har myndigheter och människor på arbetsplatserna kunnat motverka skador. Det har varit allt från bättre inkapsling, utsug och andningsskydd, till gränsvärden och förbud mot vissa särskilt farliga ämnen.
Men han menar att forskningen inom det här området hittills inte tillräckligt mycket har uppmärksammat hjärta och kärl och andra organ i kroppen. Och han leder det tvååriga projektet ”Partikelexponering i Arbetslivet” PIA som går i mål hösten 2024.
Alexander Hedbrandt. Foto: Privat.
– Det är sedan tidigare känt att enskilda metaller påverkar vissa organ, som exempelvis kadmium och njure. Man vet att metaller kan spridas i kroppen i form av partiklar, men också lösa upp sig så att de på atomnivå färdas i blodet. På så vis kan även upptag via huden ske för vissa ämnen. Det gör att en del ämnen kan ta sig in i kroppen via huden. Ju mer man har lyckats att minska damm som hamnar i lungorna, desto viktigare har huden blivit som ingång.
När forskning, i det här projektet och andra, visar att ämnen från damm hamnar i andra inre organ än lungorna, behöver det inte nödvändigtvis betyda att det leder till sjukdom och skador. Men Alexander Hedbrant tycker att det redan finns en tillräcklig forskningsbaserad grund om riskerna, för att satsa på att minska exponeringen av allt slags damm, ännu mer än vad man redan gör idag. På de arbetsplatser som de har studerat handlar det framför allt om kvarts och kobolt, men även det som forskarna kallar för ”det ospecifika oorganiska dammet”.
Kvarts och kobolt
Det var inte med arbetsmiljöfrågor som Alexander Hedbrant startade sin forskning. Hans doktorsavhandling, i cellbiologi, handlade om immunförsvaret och en viss sort av dess celler, makrofagerna, kopplat till cancer. Efter att han doktorerat började han arbeta på ett centrum för forskning kring inflammation och infektion, vid Örebro universitet. I ett projekt studerade han, i samarbete med forskare på Arbets- och miljömedicin, damm av kvartssten på gjuterier, och hur man kan mäta hälsoeffekter genom att undersöka nivån av ämnen som startar inflammation hos människor.
Gjuterier är en gammal etablerad typ av produktion, där man ända sedan 1800-talet har arbetat med att tackla dammproblem.
– Senare gjorde vi en studie inom hårdmetalltillverkning, och då var det i huvudsak partiklar från kobolt som det handlade om, säger han.
Han och hans forskarkollegor i Örebro har också studerat relativt nya arbetsplatser, med en ganska ny produktionsmetod, där man med 3D-skrivare bygger upp produkter med lager efter lager av metall- eller plaststoff – så kallad additiv tillverkning.
– Det är mer komplext, eftersom det är många olika pulver inblandade. Och då är det lite mer osäkert vilken risk som finns, och om det finns någon risk överhuvudtaget.
I gjuterierna är ju riskerna kända sedan länge. Men inom additiv tillverkning har man inte samma erfarenhet av arbete med de här riskerna.
I alla studier har inflammationer och immunförsvar varit en röd tråd. Eftersom inflammationer är en nyckelfaktor för att utveckla stendammslunga och hjärtkärlsjukdom, är det viktigt att hitta vid vilka nivåer på exponering för damm som det börjar bli farligt. Man kan säga att inflammationen blir en tidig markör redan innan sjukdom uppkommer.
Återanvända resultat och data
I Linköping finns en annan forskargrupp som ungefär samtidigt med kollegorna i Örebro har studerat hälsoeffekter av partiklar i luften, exempelvis vid[AH5] additiv tillverkning, och i samband med svetsning. Deras studier har haft fokus på att upptäcka och mäta markörer för partiklar i blod och urin, och hur det påverkar hjärta-kärl, njure och lever.
– Vi tyckte att det vore spännande göra nåt tillsammans, och använda det vi redan har och lägga till lite nytt, säger Alexander Hedbrant. Vi vill bidra till att vi får en djupare förståelse för vilka risker som finns, när man blir utsatt för damm och andra partiklar på arbetsplatserna, och vad det är i kroppens olika processer som är centrala när man blir exponerad.
Forskarna vill ta reda på vilka biologiska markörer, som kan tyda på att en person är utsatt för en risk. Det är viktigt för att kunna upptäcka tecken på att kroppen blir påverkad vid en lägre exponeringsnivå, än vad man tidigare har betraktat som riskabelt.
Han beskriver projektet som en fortsättning på studierna som de två forskargrupperna har genomfört under de senaste tio åren. De har ”återanvänt” resultat och data från tidigare undersökningar, genom analyser av prov därifrån, samtidigt som de också har genomfört nya. Ute på industriarbetsplatser, av vitt skilda slag, har de mätt halten av olika typer av damm i luften, och i människan, genom såväl blod- och urinprov som i utandningsluft.
Mänskligt att börja slira
Det blev mycket data att analysera. När ”Användbart” intervjuar Alexander Hedbrant på försommaren 2024 återstår några månader av analyser, fram till slutdatum sista september 2024. Han är försiktig med att säga för mycket om resultat, eftersom de fortsatta analyserna kan ändra det som de nu ser.
Men en iakttagelse från studierna, som han kan berätta om, är att människor som varit mycket utsatta för damm har markörer, som tyder på att levern är påverkad.
– Det är intressant, eftersom levern inte är det organ som man i första hand tänker på, när det handlar om partiklar som man andas in, säger han
Med den här studien vill forskarna ge ett underlag om vilka hälsofrämjande insatser som är meningsfulla att genomföra i de branscher som de har studerat – och förmodligen därmed också på andra typer av arbetsplatser. Och på sikt hoppas de kunna påverka samhällets gränsvärden.
– Det är ju mycket sällan som forskning leder till någon omedelbar effekt, till exempel i form av sänkta gränsvärden, säger Alexander Hedbrant. Men när vi nu kan styrka att damm också påverkar andra organ än lungorna, så kan ju chefer och skyddsombud på arbetsplatserna själva ta ställning till om man kan göra någonting mer, oberoende av gällande gränsvärden.
Och till varje individ ger han rådet:
– Det är lätt, och mänskligt, att börja slira när man bli alltför van vid damm, så man slarvar och struntar i skyddet när det blir lite obekvämt. Men ta dammexponering på allvar!
Mats Utbult
Forskaren Christina Isaxon med en modell av ett kolnanorör – en komponent i bland annat betong. Materialet hyllas – men kan vara en hälsorisk. Foto: Lennart Lundquist.
Nanopartiklar – de supersmå stoftkornen – används nu vid tillverkning av betong som själv säger till om den fått mikrosprickor och på sikt riskerar att krackelera. Partiklarna gör betongen starkare och kan göra den konduktiv – ledande. Uppstår en lite spricka bryts konduktiviteten.
I betongen används så kallade kolnanorör. Vissa typer har orsakat lungcancer – på försöksdjur.
Vad händer om de frigörs och människor exponeras för dem när man bearbetar betongen eller när byggnaden en gång ska rivas?
Har alltid funnits
Nanopartiklar har alltid funnits, från tidernas begynnelse. De bildas till exempel naturligt vid all förbränning. Men den typen av nanopartiklar har vi människor exponerats för under hela evolutionen och därför anpassat oss till.
Nu skapas alltså ännu mindre nanopartiklar än som funnits och som vi inte hunnit anpassa oss till.
Christina Isaxon, docent vid Lunds universitet forskar kring luftburna nanopartiklar söker svaret på frågan.
– Vi har försvarsmekanismer som genom evolutionen utvecklats i lungorna. Men då man gör något mycket mindre får det också helt nya egenskaper. Och andas vi in det riskerar vi att lungorna blir utsatta för något de inte tidigare blivit utsatta för. Jag säger inte att det därmed är farligt, men att man måste undersöka om det är det. Och vad som händer om man andas in det, säger Christina Isaxon.
Nya cancerbehandlingar
När nanotekniken kom karaktäriserades den som revolutionerande.
Den visade sig kunna användas till att tillverka högeffektiva, lätta flygplan, konstgjorda näthinnor och avancerade batterier.
De små partiklarna spås också leda till nya typer av cancerbehandling och som en hörnsten i den nya gröna och hållbara tekniken.
När tekniken var ny var det bara möjligheterna som fördes fram – inte eventuella nackdelar.
Christina Isaxon bad en av sina doktorander att följa en och samma produkt under tio, tjugo år. Först stod det med stora bokstäver på produkten och dess hemsida att den innehöll nanopartiklar. Det fanns till och med produkter som uppgavs vara tillverkade med nanoteknik – men som inte innehöll något nano alls. Efter ett tag byttes nano ut mot ”Ny teknologi”. Och lite senare till ”Grön teknologi”. Nu står det för det mesta ingenting om nano även om produkten innehåller nanopartiklar.
Nano är ett mått: en nanometer är en milliondels millimeter. En röd blodkropp är 7 000 nanometer i diameter. Ett hårstrå är 80 000 nanometer tjockt.
För att klassas som en nanopartikel ska den vara mellan ett par och 100 nanometer. Mindre än så handlar det om ostabila kluster av molekyler.
Nano i kyrkofönster
– Våra naglar växer med en nanometer i sekunden, berättar Christina Isaxon, docent vid Lunds universitet som forskar kring luftburna partiklar som nanopartiklar.
Håkan Tinnerberg. Foto: Privat.
– Det finns exempel på att det förekommer nanopartiklar i målade fönster i medeltida kyrkor som ger fönstren sina starka färger. Men då visste man inte att det var nanopartiklar man använde, säger Håkan Tinnerberg vid Institutionen för medicin på Göteborgs universitet som studerar exponering av nanopartiklar.
När Användbart! pratar med Håkan Tinnerberg har han under en hel dag undervisat arbetsmiljöinspektörer på Arbetsmiljöverket i Göteborg om att mäta risker i olika arbetsmiljöer.
– Jag nämnde som hastigast nanopartiklar. Men det är inte regulatoriskt intressant eftersom det ännu inte finns några gränsvärden för när och om de kan vara hälsofarliga.
Undvika gamla misstag
När forskarna nu fokuserar på att kartlägga riskerna med nanopartiklar är man ytterst noga med att inte göra om misstag som gjorts tidigare.
Då insektsmedlet DDT först klassades som ofarligt. Eller då man enbart såg till asbestens tekniska fördelar som byggmaterial.
– Parallellen mellan nanotekniken och asbest är orättvis. Asbest användes trots att man visste att det hade negativa effekter. Nu finns en annan transparens när det handlar om nanopartiklar, säger Håkan Tinnerberg.
Christina Isaxon beskriver sin forskning som proaktiv.
– Att använda nya häftiga material utan att tänka sig för. Det gjorde vi då i samband med till exempel asbest. Det ska vi inte göra igen.
Hon söker svaren på vad som händer med betongen när den tillverkas, vad händer när man sågar eller borrar i den och vad händer när byggnaden ska rivas?
Kan kolnanorören följa med då betongdammet blir luftburet? Ju längre man kommer i den kedjan desto färre studier finns det.
Och är det säkert att informationen om att betongen innehåller kolnanorör följer med på hela resan?
Överdriven oro
– Vi har gjort dammningsförsök med sådan betong så att partiklarna blir luftburna. Av vilken storlek partiklarna blir är avgörande för om, och i så fall var, de hamnar i lungan.
För att få reda på hur toxiskt det är kommer hon och medarbetarna att utsätta odlade lungceller för betongdammet.
– Att sedan skydda sig är ett mindre problem. Vet man att partiklarna blir luftburna och i vilken storlek de är är det lätt att veta hur man ska skydda sig, säger Christina Isaxon.
Att det kan finnas en överdriven oro för nano bekymrar henne. Därför är hon regelbundet ute i skolklasser och på bibliotek och berättar om nanoteknologi och hur forskare jobbar för att det ska vara säkert..
– Det är utbildande för mig eftersom jag lär mig hur det komplicerade som jag håller på med ska presenteras så att det blir lättare att begripa.
Lennart Lundquist
Forskarna i Lund lärde sig mycket om just hur coronaviruset spreds i luften genom flera projekt under pandemin. Nya virus måste studeras snabbt så att man lär känna deras spridniingsmönster, understryker de. Foto: Lunds universitet.
Dålig ventilation och en miljö där man behöver tala högt och nära till varandra bidrog till den snabba spridningen av covid på olika arbetsplatser. Inte minst inom vård och omsorg, av naturliga skäl. Där är ventilationen oftast god, men patientmötena av nödvändighet nära i exempelvis äldreomsorgen.
– Vi hade redan forskning på gång kring förekomsten av virus i luften på sjukhus. Vi började för mer än tio år sedan med mätningar i operationssalar. 2018 sökte vi medel för att mäta förekomst av virus i samband med utbrott av influensa, RS och vinterkräksjuka, berättar Jakob Löndahl, professor i aerosolteknologi.
Jacob Löndahl Foto: Lennart Lundquist
Allt fanns på plats för att snabbt börja undersöka hur luftvägssmitta riskerade att spridas i sjukhusmiljöer i januari 2020. Det var då det började komma rapporter om förekomsten av ett nytt coronavirus i Wuhan i Kina.
Forskarna väntade en influensapandemi
Redan några veckor in i pandemin började aerosolforskarna vid Lunds Universitet göra mätningar på förekomsten av luftburna virus på infektionskliniken vid Universitetssjukhuset i Lund.
– Det vi egentligen hade räknat med var en influensapandemi. Det är känt att det med jämna mellanrum plötsligt kommer en ny variant av influensa, en större mutation som gör att vår tidigare immunitet inte fungerar. Det har hänt med ungefär en generations mellanrum tidigare – spanska sjukan, asiaten, hongkonginfluensan.
Malin Alsved, biträdande universitetslektor på samma institution, följde ihop med doktoranden Sara Thuresson de spridda nyhetstelegrammen med stort intresse. Först kom de bara från Kina, där myndigheterna ansåg sig ha isolerat viruset till just bara Wuhan.
– Men sedan började det dyka upp nya fall, lite här och där. Det gemensamma för dem var att de dök upp på ställen där det fanns resurser att mäta, att konstatera fall. Så vi förstod ganska snabbt att det måste finnas ett enormt mörkertal, berättar Malin Alsved.
Malin Alsved Foto: Lennart Lundquist
I februari blev ströfallen allt fler och trots att Folkhälsomyndigheten nyss hade uttryckt att risken var liten för en spridning i Sverige började forskarna i Lund att vara på tårna. Ett första svenskt fall hade upptäckts i Jönköping – en resenär som hade återvänt från Kina. Sedan kom sportlovsspridningen då skidåkare kom hem från Lombardiet i Italien där spridningen varit stor. Fall dök nu upp även i Skåne.
– Vi skickade då in en ansökan om etikprövning att få göra mätningar i luften och att följa patienter här på infektionsklinikerna i Malmö och Lund. Tyvärr var vi för tidigt ute – vi sökte på det vanliga sättet, men strax därefter kom ett snabbspår för covidforskningen. Så vår ansökan blev liggande vid sidan av de andra covidansökningarna.
Somt gick dock att göra även utan etikprövningen – att mäta i luften i sjukhuskorridorer på infektionsklinikerna, till exempel. Dessa mätningar pågick under ett helt år, men visade sällan någon förekomst av smitta i korridorerna. Det kan ha betytt att man höll goda hygienrutiner och att de luftslussar som fanns till patientrummen fungerade bra. Då och då dök det dock upp lite virus.
– Det kan ha berott på att man transporterat någon patient i korridoren – eller att någon i personalen bar på smittan innan symptom brutit ut.
Tidig forskning behövs på nya virus
Så småningom kom också den patientnära forskningen igång.
En av de tydligaste lärdomarna av hela pandemin, konstaterar Jakob Löndahl, är att tidig forskning på hur ett nytt specifikt virus beter sig är oerhört viktigt ur smittskydds- och arbetsmiljösynpunkt.
– I början hade personalen på infektionskliniker och IVA enormt mycket skyddsutrustning, medan man i övrig patientnära vård inte hade mycket alls. Så småningom skulle det ju visa sig att de patienter som hamnat på IVA hade mycket låg smittsamhet, eftersom de var så långt in i sjukdomsförloppet. Samtidigt smittades sjukvårdspersonal på helt andra ställen, i primärvården eller på förlossningen när de träffade personer som var smittade men utan särskilt mycket symtom, säger Jakob Löndahl.
Smittsamheten för covid är som allra störst vid symptomstart, eller innan några symptom över huvud taget har visat sig. Detta var förstås starkt bidragande till covidspridningen i allmänhet; det var inte de som låg nedbäddade hemma eller på sjukhus som var mest smittsamma.
Kontakt med körledare
Genom att följa nyhetsrapporteringen kunde Lundaforskarna få fler idéer om vad som var viktigt att forska på för att hitta de specifika smittegenskaperna hos just covid-19. Flera nyhetsartiklar indikerade att det var farligt att sjunga i kör. Men varför, och kunde det beläggas?
– Vi blev dessutom kontaktade av en Lundapåg, Ragnar Bohlin, då körledare i San Franciscos symfoniorkester. Han undrade om vi hade möjlighet att ta reda på om det här med körsång verkligen var så farligt, berättar Malin Alsved.
Sagt och gjort. I april 2020 var man igång med en liten – men sedermera mycket omtalad – studie som skulle komma att visa varför just körsång (eller högt tal) kraftigt ökar smittspridningen av covid. Det man mätte var utandade partiklar från tolv för tillfället lediga körsångare (allt var ju inställt). Partiklar mättes då personerna bara andades, när de talade och när de sjöng. Resultatet visade att antalet blev betydligt större just i samband med kraftig aktivering av rösten, som vid sång.
Sång och även högt tal spred uppenbart mycket partiklar med potential att bära med sig det nya coronaviruset. Forskarna fortsatte sedan med en grupp på 38 personer som var smittade med viruset och lät dem göra samma sak – andas, prata och sjunga. I hälften av fallen lyckades man hitta RNA från själva viruset, och allra mest hittade man då patienterna sjöng eller talade mycket högt.
– En av försökspersonerna var väldigt engagerad och vi kunde följa den dag för dag. Då såg vi väldigt tydligt att det var mest virus på dagen för symptomstart. Sedan blev det mindre dag för dag, och på dag tre och fyra var det redan väldigt lite virus. Det här var en i grunden väldigt frisk person med milda symptom, och förloppet kan förstås se olika ut från person till person, beroende på immunförsvaret.
Smittrisk vid äldreboenden och bullermiljöer
Den här forskningen skulle kunna förklara inte bara körspridningen som det rapporterats om från flera håll i världen, utan också den stora spridningen på äldreboenden, som det också rapporterats om från många länder. Just i äldrevården arbetar man ju mycket nära personer som ofta har problem med hörseln. Personalen måste tala högt och extra mycket virus och partiklar sprids. Även bullriga och trånga miljöer som kollektivtrafik kan av samma skäl vara extra smittfarliga.
Forskarna har i ett annat projekt undersökt hur lång tid det tar att överföra covidsmittan via luft. I exempelvis ett mötesrum på en arbetsplats räcker det med enstaka minuter, har resultaten visat. Det baseras på hur mycket smitta man idag – med stöd av annan forskning – vet behövs för att någon ska bli sjuk, kombinerat med de egna studierna av hur mycket aerosoler och virus som utsöndras. God ventilation och filtrerande luftrenare kan minska riskerna.
Är detta allmängiltig forskning för virus, har vi nytta av den när en ny luftvägspandemi kommer? Att man ska vara extra försiktig vid sång och högt tal, till exempel?
Frågan tystar forskarna till en stunds eftertänksamhet. Svaret är både ja och nej.
– Ja, men det tror jag. Men det finns en annan lärdom av det första halvåret med covid, och det är att man ska vara försiktig med att utgå från andra virus när ett nytt virus dyker upp. Det man först trodde om covid, det trodde man mot bakgrund av influensa – och så tog man fel, till exempel när man trodde att de sjukaste spred mest smitta
Så om det är något man verkligen kan lära så är det att när det kommer ett nytt virus måste man snabbt testa och mäta för att få kunskap om just det viruset. Och ha en försiktighetsprincip, säger Jakob Löndahl.
Viktigast för en arbetsplats är att vid en ny pandemi tillämpa sådant man vet minskar smittspridning generellt – som att undvika alla nära kontakter som inte är nödvändiga och se till att ha basal handhygien och så god ventilation som möjligt.
Birgitta Ländin
Arbetsmiljöingenjör Anders Bruhn genomför ett experiment i laboratoriet. Foto: Klara Mitander
Kemiska ämnen och skadliga partiklar drabbar oss människor inte enbart genom luften som vi andas, utan hamnar också på huden, kroppens största organ. Där kan de orsaka hudproblem som eksem och allergier, och även tränga igenom den skyddsbarriär för resten av kroppen som huden är. Men frågor om huden och arbetsmiljön är överraskande lite beforskade. Och det råder brist på både mätmetoder och gränsvärden. Klara Midander vid IVL Svenska Miljöinstitutet arbetar med att göra något åt detta.
I det systematiska arbetsmiljöarbetet ingår det att upptäcka och hantera risker för att bland annat kunna skydda huden. Men idag är det mycket ovanligt att man faktiskt mäter omfattningen av kemiska ämnen på huden.
-Det gäller också jobb där människor är mycket utsatta, säger Klara Midander. Ofta har man inte koll på hur länge huden är utsatt för olika ämnen, på olika arbetsplatser och i olika arbetssituationer.
Klara Mitander arbetar med prover av ämnen som funnits på huden hos anställda. (Foto: Anders Bruhn)
En bidragande orsak till att hudens exponering inte uppmärksammas kan vara att det inte finns några gränsvärden eller riktvärden, till skillnad från vad som gäller för kemiska ämnen som människan andas in. Varför är det så?
-Jag tror att det kan bero på att effekter av ämnen som kommer på huden inte precis leder tvärt till döden. Det är inte som med kvarts och stendammslunga, det klassiska exemplet på arbetsmiljörelaterad sjukdom som är kopplad till för tidig död. Men vi vet att hudproblem, som handeksem och hudallergi orsakar stort lidande för många människor, och under lång tid. Det sänker deras livskvalitet.
Tvingas byta yrke
-Det är inte ovanligt att människor idag tvingas byta yrke på grund av eksem och allergi. Det är särskilt vanligt i vissa yrken och branscher, som frisörer. Men jag tycker målet måste vara att människor ska kunna bli kvar på de jobb som de har valt och utbildat sig för, säger Klara Midander. Det gäller att skapa förutsättningarna för det. Genom att skaffa kunskap kan man lättare undvika onödig exponering, och skydda huden på rätt sätt.
Men kunskapen om vad huden i verkligheten utsätts för, och hur mycket, har alltså varit nästintill obefintlig. Det gäller både arbetsmiljö och på fritiden. Däremot finns viktig kunskap om hur risker och effekter hänger ihop med nivå av dos för många allergiframkallande ämnen, som exempelvis metaller, konserveringsmedel och parfymämnen.
Dos och tid
De senaste tio åren har forskare inom hud och kemiska arbetsmiljörisker haft ett ökat fokus på att förstå hur exponeringens karaktär påverkar dosen, och effekter som exempelvis allergiskt kontakteksem.
-Det är inte alltid som man kan tro, kortvarig hudkontakt och hur ofta man är utsatt har större betydelse än vi tidigare har känt till. Det finns ämnen som kan vara skadliga även vid lägre doser, och vid exponering under korta tider vid upprepade tillfällen, säger Klara Midander.
Det finns också ett samspel mellan olika ämnen, som kan öka riskerna. Man talar ibland om ”kemiska cocktailer”, när flera ämnen som är blandade, eller när ämnen från flera olika källor hamnar på huden.
Forskningsresultat och skärpta regler
-Tidigare har vi studerat en sak i taget. Men i verkligheten har vi ju så att säga ”ett helt helvete”, inte ett uppdelat. Det kan till exempel vara jättesvårt för personer som är allergiska mot vanliga konserveringsmedel att undvika att bli utsatta för det, eftersom denna typ av ämnen finns i så många olika produkter som vi använder dagligen, säger hon.
När det gäller detta finns ett positivt exempel på hur forskning och kunskap kan omsättas i skyddande lagstiftning. För ett antal år blev det vanligare att tillverkare i vanliga konsumentprodukter använde ett konserveringsmedel (isotiazolinon), som man tidigare bara hade använt industriellt. Det var allt från målarfärg till sådan som kommer i direkt kontakt med huden: diskmedel, schampo, hudkräm, hårvax och tvål.
-Många blev allergiska. Inte bara i Sverige utan i hela Europa. Detta ledde till flera studier som gav användbara resultat. De blev underlag till att man i EUs kemikalielagstiftning, Reach, införde nya och avsevärt sänkta begränsningar för de här konserveringsmedlen, berättar Klara Midander.
Ett annat exempel där forskning om hudexponering ledde till skärpta regler i EUs kemikalielagstiftning handlar om nickel. Man begränsar direkt och långvarig hudkontakt med nickel, och det gäller exempelvis föremål som förhängen, ringar, armband, halsband, klockor och klockarmband, dragkedjor, glasögonbågar, nycklar, mobiler och surfplattor.
-Genom flera olika studier visade vi att även korta och upprepade kontakttillfällen kan orsaka halter på huden, som ger upphov till eksem hos nickelallergiker, säger hon. Numera finns ett förtydligande av ”långvarig kontakt” som säger att det i själva verket handlar om ”tio minuter tre gånger under två veckor” eller ”en halvtimme en gång under två veckor”.
Metall som går på djupet
Klara Midander har ägnat drygt tio år åt att i en tvärvetenskaplig forskargrupp på Karolinska institutet studera hudexponering och upptag, partiklar och de allergiframkallande metallerna kobolt, krom och nickel.
Kobolt använder man mycket när man tillverkar hårdmetallprodukter, som bergborrstift. I en studie undersökte forskarna halter av kobolt på huden hos människor som arbetade med kobolt, och jämförde med hur mycket kobolt som de fann i deras urin.
-Resultaten stärkte vår insikt om att man inte får strunta i huden, när man letar efter orsaker till kobolt i kroppen, säger hon.
När det gäller allergena metaller som nickel, kobolt och krom, så kan metallatomer ta sig förbi de yttersta skikten och så att säga gå på djupet. En del binds i huden och andra kan passera och nå blodet. Och genom blodet kan metallatomerna komma till inre organ.
Mäta för att bedöma risker
En röd tråd i Klara Midanders forskning har varit att utveckla metoder när det gäller att mäta vad och hur mycket av kemiska ämnen som vi utsätts för. För att man på arbetsplatserna bättre ska kunna bedöma risker, gäller det att man blir bättre på att mäta, förklarar hon. Tillsammans med forskarkollegorna Anneli Julander och Georgios Giovanoulis arbetar hon med ett projekt, som går i mål under 2024.
-Det kan nog förvåna många att det saknas effektiva provtagnings- och analysmetoder för att mäta skadlig exponering via huden. Mätmetoder är viktiga och avgörande när vi vill arbeta för att minska kemiska hälsorisker på arbetsplatsen.
Det är lite av ett träligt labbjobb att utveckla och systematiskt utvärdera metoder. Det är kanske är det därför som ingen har gjort det tidigare.
I olika forskningsprojekt har man använt en torkmetod för att mäta mängden metall på huden. Så här går det till:
-Vi fuktar en liten tuss med enprocentig syra, det är inte värre än limejuice, och sveper med den över hudytor på fingrarna, handflatan eller handleden. Efter provtagningen lägger vi tussen i mer syra, för att få loss metallerna. Och sedan analyserar vi vätskan på vårt labb.
Metoden är effektiv. Men den har sina begränsningar.
-När vi använder enprocentig syra fångar vi metaller, men inte organiska ämnen, som exempelvis ftalater som är mjukgörare i plaster.
Därför prövar de flera alternativa provtagningsmetoder:
– Vi skulle ju helst vilja ha en metod där vi kan mäta flera metaller och andra kemikalier samtidigt, förklarar hon. Tänk dig en våtservett, som tar smuts, och både det som är fettlösligt och det som är vattenlösligt.
Därför testar de också andra sätt att ta prover huden: med en sprit som används för rengöring, isopropanol, och med vatten och en mix av alkoholerna etanol och glycerol.
Självtest för att kartlägga
– Vi måste kompromissa om vi ska vi ha en enda metod, som fångar flera typer av ämnen. Med en viss metod kanske vi inte får bästa möjliga utbytet när vi tar prover. Eller så kanske det blir stökigt när vi analyserar en viss ämnesgrupp, medan det funkar perfekt för en annan.
-Vi vill ha en enkel metod, som en arbetsmiljöingenjör kan använda. Och om man gör en bredare kartläggning av exponering ska anställda kunna använda provtagningen som ett självtest. Sedan Covid-19 pandemin har vi lärt oss att testa oss själva med tops. Det har ökat möjligheten för självprovtagning inom flera områden.
Med en enkel metod får man räkna med att man förlorar en del när det gäller hur exakt som resultatet blir. Detta är ett välkänt problem. Forskarna kontrollerar därför hur det går, för att få veta hur mycket av dosen som man tappar på vägen.
-Men har vi koll på bristerna, så vet vi när man behöver göra en mer noggrann undersökning, med mer precisa metoder, säger Klara Midander.
Nya jobb – nya risker
Det blir fritt fram för andra forskare att använda metoderna, så fort resultaten från projektet har publicerats. I forskargruppen blir de bara glada om fler kan utnyttja och få erfarenheter av metoderna. Och om det kan öka antalet studier om hudexponering i arbetsmiljön.
-Det är inte på något vis så att vi är färdiga med kemiska hälsorisker i arbetsmiljön, understryker Klara Midander. Det kommer hela tiden nya och nygamla risker. Det gäller inte minst när nya industrier och branscher växer fram. Det gäller exempelvis batteriindustrin, eller när man i befintlig tillverkningsindustri ska anpassa produktionen till att bli mer hållbar. Ett annat exempel är insamling, återvinning och återbruk, när samhället ska bli mer cirkulärt – då kommer en del gamla yrken och risker tillbaka.
Detta är också frågor som Klara Midander och hennes kollegor kommer att studera i projekt framöver.
Mats Utbult
Användbart nr 2 2024 handlar om ny forskning kring både smittor och ämnen som länge varit kända för att vara skadliga.Hur ska man hantera de skadliga partiklar och smittor som kan spridas på arbetsplatser? Goda basala hygienrutiner och en god ventilation är grunden i de flesta fall. Coronapandemin kom att visa att en komplettering med luftrenare kan göra stor nytta. Partiklar kan också tränga in i huden och skada olika organ i kroppen.
Flera forskare önskar sänkta gränsvärden. Sexvärt krom orsakade en stor miljöskandal i USA för ett kvarts sekel sedan. I Sverige har gränsvärdet för exponering av detta krom inte sänkts sedan 1996. Gränsvärdet är 25 gånger högre i Sverige än i USA.
