Ett kunskapscentrum skulle kunna blåsa nytt liv i arbetslivsforskningen, som har nedprioriterats de senaste åren och nu hotas av att försvinna helt. Carin Håkansta har skrivit en avhandling om hur ideologier och processer
styrt arbetslivsforskningens utveckling i Sverige.
Hon kommer från vetenskapsrådet Forte, där hon har handlagt arbetslivsforskningen i många år. Numera arbetar hon på Arbetsmiljöverket som analytiker.
– Anslagen till forskningen har sjunkit sedan 1990-talet och begreppen ”arbetslivsforskning” och ”arbetsvetenskap” används alltmer sällan på lärosäten och i regeringsdokument, berättar hon.
En av artiklarna i avhandlingen undersöker ansökningarna till Forte för att ta reda på vilka områden och branscher man vill beforska, vem som söker, och var de sökande kommer ifrån. Hon jämför åren 2004 och 2013.
Antalet ansökningar som klassificerats som arbetslivsforskning har ökat mellan åren, men jämfört med andra forskningsområden, har de minskat. Bara 10 procent av ansökningarna beviljas. Antalet kvinnliga sökande har ökat och liksom ansökningar som gäller välfärdssektorn, medan ansökningar till industrisektorn minskat med hälften. Nya sektorer är hushållsnära tjänster och bemanning. Ämnena handlar om stress, rehabilitering, sjukskrivningar och arbetets organisering.
Antalet forskare, som tydligt kan definieras som arbetslivsforskare, till exempel arbetsvetare på universitet och högskolor, har minskar bland de sökande. I stället kommer de sökande forskarna från andra vetenskapsområden, som socialt arbete, psykologi, vårdvetenskap och företagsekonomi.
Resultaten visar att den gemensamma identiteten bland arbetslivsforskarna inte verkar vara så stark längre, men att intresset för området lever kvar.
Omöjlig konstruktion
Orsakerna till den krympande offentliga finansieringen och till den försvagade identiteten finner Carin Håkansta i politiken, den nyliberala ideologin och globaliseringen. Regeringen har successivt nedprioriterat arbetslivsforskningen i sin forskningspolitik. Den svenska modellen har försvagats, liksom facken, som har varit arbetslivsforskningens viktiga försvarare. Tidigare forskningspolitik förespråkade tillämpat forskningssamarbete mellan akademin och icke-akademiska intressen och underströk betydelsen av nyttan av forskningen för samhällets olika sektorer.
När de nya forskningsråden skapades 2001, med FAS, numera Forte, Formas, Vetenskapsrådet och Vinnova, var avsikten att Vinnova skulle ta hand om den ”nyttiga” forskningen, inriktad på industri och tillväxt. Men arbetslivsforskningen fick en undanskymd plats där.
– Strukturen blev felkonstruerad, det är svårt att förstå hur det var tänkt, säger Carin Håkansta.
Utvecklingen i Sverige liksom i andra länder gick mot att forskare ska tävla med varandra i vetenskaplig kvalitet och då ställs samhällsnyttan åt sidan. Det handlar om vetenskaplig excellens, inte hur nyttig forskningen är.
En satsning måste till
Men i den senaste forskningspropositionen finns ordet nytta med. Man vill att forskarna och brukarna ska komma närmare varandra. På så sätt blir också nyttan tydligare. Men då måste hela bedömningssystemet göras om.
Carin Håkansta Foto :Privat.
– De kriterier vi har för bra forskning handlar inte om nyttan. Regeringen vill gärna att forskningsråden kommer på ett bra sätt att mäta nyttan. Frågan är om det är möjligt. Nytta är ett subjektivt begrepp, som det är svårt att tävla i och det kan innehålla värden som är svåra att sätta siffror på, säger Carin Håkansta.
Om man fortsatt vill ha någon slags sammanhållning inom området ”arbetslivsforskning” måste det nog till en satsning från regeringen, till exempel att man inför något slags centrum, en aktör som håller begreppet arbetslivsforskning vid liv.
– Annars blir begreppet någonting som stagnerar och långsamt försvinner, tror hon.
Definitionen av arbetslivsforskning, som Forte använder, innehåller arbetsmiljö, arbetsorganisation, arbetsrätt och arbetsmarknad, och den är bredare än i andra nordiska länder.
Utomlands är det specialister inom olika områden, som jurister och psykologer som forskar om arbetslivet, men de kallar sig inte arbetslivsforskare.
Ett hoppfullt tecken är ändå att antalet ansökningarna till området hos Forte inte minskar och att många unga forskare tagit vid. De kanske inte kallar sig arbetslivsforskare, utan genusforskare eller språkvetare med intresse för arbetslivet.
– För att hålla liv i definitionen skulle de till exempel kunna lockas in i Falf, Forum för arbetslivsforskning och till konferensens Work, som universitetet i Åbo ordnar varje år, säger Carin Håkansta.
Eva Ekelöf
Avhandlingen är publicerad här.