Nanopartiklar – de supersmå stoftkornen – används nu vid tillverkning av betong som själv säger till om den fått mikrosprickor och på sikt riskerar att krackelera. Partiklarna gör betongen starkare och kan göra den konduktiv – ledande. Uppstår en lite spricka bryts konduktiviteten.
I betongen används så kallade kolnanorör. Vissa typer har orsakat lungcancer – på försöksdjur.
Vad händer om de frigörs och människor exponeras för dem när man bearbetar betongen eller när byggnaden en gång ska rivas?
Har alltid funnits
Nanopartiklar har alltid funnits, från tidernas begynnelse. De bildas till exempel naturligt vid all förbränning. Men den typen av nanopartiklar har vi människor exponerats för under hela evolutionen och därför anpassat oss till.
Nu skapas alltså ännu mindre nanopartiklar än som funnits och som vi inte hunnit anpassa oss till.
Christina Isaxon, docent vid Lunds universitet forskar kring luftburna nanopartiklar söker svaret på frågan.
– Vi har försvarsmekanismer som genom evolutionen utvecklats i lungorna. Men då man gör något mycket mindre får det också helt nya egenskaper. Och andas vi in det riskerar vi att lungorna blir utsatta för något de inte tidigare blivit utsatta för. Jag säger inte att det därmed är farligt, men att man måste undersöka om det är det. Och vad som händer om man andas in det, säger Christina Isaxon.
Nya cancerbehandlingar
När nanotekniken kom karaktäriserades den som revolutionerande.
Den visade sig kunna användas till att tillverka högeffektiva, lätta flygplan, konstgjorda näthinnor och avancerade batterier.
De små partiklarna spås också leda till nya typer av cancerbehandling och som en hörnsten i den nya gröna och hållbara tekniken.
När tekniken var ny var det bara möjligheterna som fördes fram – inte eventuella nackdelar.
Christina Isaxon bad en av sina doktorander att följa en och samma produkt under tio, tjugo år. Först stod det med stora bokstäver på produkten och dess hemsida att den innehöll nanopartiklar. Det fanns till och med produkter som uppgavs vara tillverkade med nanoteknik – men som inte innehöll något nano alls. Efter ett tag byttes nano ut mot ”Ny teknologi”. Och lite senare till ”Grön teknologi”. Nu står det för det mesta ingenting om nano även om produkten innehåller nanopartiklar.
Nano är ett mått: en nanometer är en milliondels millimeter. En röd blodkropp är 7 000 nanometer i diameter. Ett hårstrå är 80 000 nanometer tjockt.
För att klassas som en nanopartikel ska den vara mellan ett par och 100 nanometer. Mindre än så handlar det om ostabila kluster av molekyler.
Nano i kyrkofönster
– Våra naglar växer med en nanometer i sekunden, berättar Christina Isaxon, docent vid Lunds universitet som forskar kring luftburna partiklar som nanopartiklar.
– Det finns exempel på att det förekommer nanopartiklar i målade fönster i medeltida kyrkor som ger fönstren sina starka färger. Men då visste man inte att det var nanopartiklar man använde, säger Håkan Tinnerberg vid Institutionen för medicin på Göteborgs universitet som studerar exponering av nanopartiklar.
När Användbart! pratar med Håkan Tinnerberg har han under en hel dag undervisat arbetsmiljöinspektörer på Arbetsmiljöverket i Göteborg om att mäta risker i olika arbetsmiljöer.
– Jag nämnde som hastigast nanopartiklar. Men det är inte regulatoriskt intressant eftersom det ännu inte finns några gränsvärden för när och om de kan vara hälsofarliga.
Undvika gamla misstag
När forskarna nu fokuserar på att kartlägga riskerna med nanopartiklar är man ytterst noga med att inte göra om misstag som gjorts tidigare.
Då insektsmedlet DDT först klassades som ofarligt. Eller då man enbart såg till asbestens tekniska fördelar som byggmaterial.
– Parallellen mellan nanotekniken och asbest är orättvis. Asbest användes trots att man visste att det hade negativa effekter. Nu finns en annan transparens när det handlar om nanopartiklar, säger Håkan Tinnerberg.
Christina Isaxon beskriver sin forskning som proaktiv.
– Att använda nya häftiga material utan att tänka sig för. Det gjorde vi då i samband med till exempel asbest. Det ska vi inte göra igen.
Hon söker svaren på vad som händer med betongen när den tillverkas, vad händer när man sågar eller borrar i den och vad händer när byggnaden ska rivas?
Kan kolnanorören följa med då betongdammet blir luftburet? Ju längre man kommer i den kedjan desto färre studier finns det.
Och är det säkert att informationen om att betongen innehåller kolnanorör följer med på hela resan?
Överdriven oro
– Vi har gjort dammningsförsök med sådan betong så att partiklarna blir luftburna. Av vilken storlek partiklarna blir är avgörande för om, och i så fall var, de hamnar i lungan.
För att få reda på hur toxiskt det är kommer hon och medarbetarna att utsätta odlade lungceller för betongdammet.
– Att sedan skydda sig är ett mindre problem. Vet man att partiklarna blir luftburna och i vilken storlek de är är det lätt att veta hur man ska skydda sig, säger Christina Isaxon.
Att det kan finnas en överdriven oro för nano bekymrar henne. Därför är hon regelbundet ute i skolklasser och på bibliotek och berättar om nanoteknologi och hur forskare jobbar för att det ska vara säkert..
– Det är utbildande för mig eftersom jag lär mig hur det komplicerade som jag håller på med ska presenteras så att det blir lättare att begripa.
Lennart Lundquist