Arbetstagare som kan påverka var och när de jobbar, uppskattar flexibiliteten. Men de flesta vill ändå hålla isär arbete och fritid. Uppluckrade gränser i arbetslivet ställer höga krav på individen, konstaterar forskaren Christin Mellner.
Hur hanterar anställda gränsen mellan jobb och privatliv i det nya, flexibla och ständigt uppkopplade arbetslivet? Hur hittar de livsbalans och undviker stress, som på sikt kan ge hälsoproblem? Sådana frågor står i fokus för forskningsprojektet Balansakt, som Christin Mellner, psykologiska institutionen, Stockholms universitet, och hennes kolleger nyss har avslutat.
I en enkät har cirka 3 900 arbetstagare med högkvalificerade och kunskapsintensiva arbeten svarat på frågor om flexibilitet, gränser, krav och förväntningar. De var präster, diakoner, skolledare eller högre tjänstemän i privat sektor. Dessutom ingick anställda vid två enheter på ett telekomföretag.
– I de här grupperna är det vanligt att själv kunna bestämma när, var och med vad man ska arbeta, och även hur arbetet ska utföras, säger Christin Mellner.
Män är mer nöjda
Ändå önskar sig majoriteten ganska strikta gränser mellan arbete och privatliv. Fyra av fem vill helst hålla isär jobbet och den privata sfären. ”Segmenterare” kallar forskarna dem. Där är andelen män högre. De flesta i gruppen (74 procent) anser att de lyckas med sin gränskontroll.
Bland ”integrerarna” – den femtedel som inte vill hålla lika starkt på gränsen – finns framför allt kyrkligt anställda och skolledare. Kvinnorna är fler och en lägre andel (69 procent) tycker att de kan hålla på gränsen.
– Generellt upplever båda grupper att de har en ganska bra livsbalans, men de som föredrar att integrera arbetsliv och privatliv är mera sällan nöjda, säger Christin Mellner.
Män tycks bättre klara att hålla isär jobb och fritid. Sex av tio manliga ”segmenterare” är nöjda med livsbalansen, mot tre av tio kvinnliga. Förklaringen kan vara bristande jämställdhet i privatlivet, tror Christin Mellner. Om kvinnor i den här gruppen bär huvudansvar hemma, påverkas de mer då jobbet tränger in. Bland dem som vill ha flytande gräns mellan jobb och privatliv syns inga könsskillnader i hur de lyckas.
I den här typen av arbete blir det sociala stödet på arbetsplatsen särskilt viktigt. Återkoppling och tydliga mål har stor betydelse för hur arbetstagarna tycker att gränskontrollen fungerar.
Grupperna arbetar ungefär lika mycket på dagtid, på arbetsplatsen. Men de som föredrar integrering jobbar fler timmar i veckan.
– Särskilt chefer jobbar ofta hemma på kvällarna. Det finns ett tydligt samband mellan att man har förhandlat bort rätten till övertidsersättning och mycket övertidsarbete.
Prata mer om förväntningar
Individerna själva får ta ansvar för att hitta en balans mellan arbetets krav och privatlivets, visar studien. Det är svårare för yngre än för äldre. Det krävs erfarenhet för att avgöra vilka arbetsfrågor man ska engagera sig i, och vilka som kan vänta till i morgon. Det gäller också att kunna organisera arbetet och avgöra när insatsen räcker, anser Christin Mellner. Inte minst måste man kunna säga nej.
Över häften av de anställda upplever att det ganska/mycket ofta är viktigt att de är tillgängliga för arbetet utanför arbetstid. Men få arbetsplatser (6 procent) har riktlinjer för när medarbetare förväntas vara nåbara.
Prata mer om frågorna, råder Christin Mellner.
– Man kan inte vara nog tydlig med vilka förväntningar man har på anställda som har stor frihet i arbetet.
Enligt studien har sju av tio anställda arbetat över den senaste månaden. Övertiden är oftast inte beordrad. Man jobbar över för att hinna med de vanliga uppgifterna, eller på grund av tillfälliga arbetstoppar.
Flexibiliteten i sig är inte det stora problemet, menar Christin Mellner. Jobben är bra, sjukfrånvaron låg och de anställda är i huvudsak friska. Men kraven är så stora att de inte hinner det de ska inom sin avtalade arbetstid. Privatlivet påverkas när det finns förväntningar på att hela tiden vara tillgänglig i arbetsfrågor.
– Ingen tycker att det är negativt med möjligheten att jobba flexibelt i tid och rum, men de flesta vill ha privatlivet i fred, säger hon.
Margareta Edling