Catharina Linderot arbetar som stödperson i projektet ”Att ta tillvara förmåga trots begränsning”, som finansieras av AFA Försäkring. Projektet ska utvärdera en metod för rehabilitering som heter Case Management –The Strengths Model. En viktig del av metoden är motiverande samtal, som genomförs av stödpersoner. Catharina Linderot har läst beteendevetenskap, sociologi och statsvetenskap och har en utbildning i The Strengths Model. Här berättar hon om sitt arbete:
Hur arbetar du som stödperson?
– Metoden är otroligt individinriktad. Jag träffar aldrig grupper, enbart en klient i taget. Vi träffas en gång i veckan och tillsammans lägger vi ett pussel. Inledningsvis försöker jag få ett samlat grepp, det får jag ganska snart, om hur jag kan stötta personen. Målet är att klienten ska få ett bättre liv.
Vilka är dina klienter?
– De har återkommande korttidsfrånvaro eller är deltidssjukskrivna. Jag har ingen klient som är heltidssjukskriven, även om de kan ha varit det tidigare. I det tidigare EU-projektet, innan rehabiliteringskedjan infördes, då hade alla våra klienter varit sjukskrivna många år.
Hur kommer klienterna till dig?
– Generellt är det så att de hamnat på företagets lista över anställda som behöver rehabiliteras. Det kan vara anställda som varit sjukskrivna mer än sex gånger under ett år, kortare eller längre perioder. Arbetsgivaren gör det första urvalet, och bedömer att det är en person som kan ha nytta av att komma till oss i projektet. Akuta olycksfall är inget för oss. I nästa steg får den anställda ta ställning till om de vill delta.
Vad har klienterna för problem?
– Många har ont i kroppen, känner sig utmattade, har kanske artros i knäna, kanske nedsatt förmåga i en arm eller reumatism, har ont i nacken, ont i kroppen, ont i knäna, är överviktiga, röker. När man skrapar lite på ytan kommer det fram annat, inte bara det fysiska. En del klienter har stressrelaterade symtom, till exempel en utmattningsdepression, de är utbrända.
Berätta om din metod, the Strengths Model!
– Första gångerna vi möts handlar mycket om att lyssna, att ta sig den tiden att klienten berättar sin berättelse. Det är inte så många som är vana vid att ha en person som helt och fullt lyssnar på en. I vården i allmänhet är det korta möten. Första gångaren vi ses sätter jag av två timmar i almanackan. Det brukar bli en och en halv. Det finns ofta väldigt mycket att berätta.
– Efter ett tag blir det betydligt bredare samtal. Mycket handlar om att jag ska försöka förstå personens hela liv, se helheten. Ibland kan det behövas en insats på arbetsplatsen Ibland kan det handla om annat, till exempel att man har besvär med sin relation. Kanske mannen hemma är arbetslös, han gör inget, och de kan inte prata med varandra.
– Men jag är inte psykoterapeut, jag är ett stöd, en coach. Klienten och jag gör en lägesbeskrivning av klientens situation. Jag frågar vad vill du med ditt liv? Vad kan jag hjälpa dig med? Tillsammans gör vi upp en handlingsplan med övergripande mål, och så gör vi små delmål, som vi följer upp varje gång vi ses. I handlingsplanen har vi olika delar som sociala relationen, hälsa, fritid, rekreation, ekonomi, daglig situation, arbete, utbildning, färdigheter, intressen och förmågor.
– Jag är spindeln i nätet för att stödja klienten. Vi kan utnyttja företagshälsan, ergonomiska utredningar i samarbete med arbetsgivaren. Några har börjat terapi. Metoden använder också social nätverket som en potential för att hitta ett nytt jobb. Det kan också handlar om utbildning. Jag hjälper till med cv-skrivning, intresseanmälningar och personliga brev. Klienten skriver utkast som vi diskuterar.
Hur länge pågår rehabiliteringen med denna metod?
– Som längst kan klienten vara inne i projektet ett år. De som kommer in nu fasas ut på vårkanten när forskningsprojektet går in i en annan etapp. Projektet började i oktober 2010, nu är det ungefär ett år sedan. Många är inte inne så länge, vissa bara några månader.
Kan du berätta om något fall?
– Carina träffade mig första gången i mars 2011. Hon var uppsagd som personlig assistent och kommunen höll på att utreda en omplacering av henne. Carina var i övre medelåldern, hade en biträdesutbildning och hade provat annat arbete på ett ålderdomshem, men det var för tungt för henne. Hon hade dessutom en nedsatt arbetsförmåga efter en arbetsolycka. Hennes man hade en bra utbildning, men han var arbetslös och familjen hade problem med ekonomin.
– Carina var ganska risig när vi först träffades, men det visade sig snart att hon egentligen var en ganska slagkraftig person Det gällde att ta fram hennes förändringsbenägenhet. Vi började i en annan ände än hennes sjukdom. Jag frågade henne om hon kunde tänka sig att jobba i en annan kommun. Men jag har inget att komma med sade hon först. Men så började vi skriva cv, hon kontaktade olika arbetsgivare och det rullade på.
– I samband med att hon blev varslad från kommunen hade hon redan ett annat jobb på gång i en annan kommun. Numera jobbar hon som personlig assistent i Linköping och känner sig uppskattad. Hon har fått ett arbete som passar hennes nedsatta förmåga. Vår projekttid blev inte ens tre månader. För Carina skedde det en stor utveckling mycket snabbt.
Har du några tips och råd till arbetsgivare om rehabilitering?
– Det är grundläggande att arbetsgivaren tar sig tid att någon gång verkligen lyssna på den anställde. Det gäller att inte bara se sjukskrivningen, den nedsatta förmågan. Det gäller att våga träffa den som ska rehabiliteras och se hans eller hennes potential, att försöka se till helheten, inte bara till den konkreta arbetssituationen. Den påverkas ofta när andra delar i livet skaver.
– Då gäller det att försöka bilda sig en helhetsuppfattning om den anställdas liv. Man kan ha frånvaro av många olika anledningar. Men det är ett dilemma. Man går inte till chefen och berättar om alla sina problem.
– I grunden är rehabilitering ett gemensamt ansvar. Det handlar också om att arbetsgivarna och alla andra, även den sjukskrivne, tar sitt ansvar, att var och en drar sitt strå till stacken, att vi blir fler som jobbar för långsiktiga lösningar, säger Catharina Linderot.