Det råder en skriande kompetensbrist i vården. Regionerna lockar arbetskraft med löften om utveckling, innovation och vacker natur. Men för vårdpersonalen är behoven mer vardagsnära. De vill kunna göra ett bra jobb och orka stanna kvar till pensionen.
Åsa Tjulin, docent i hälsovetenskap vid Mittuniversitetet, undersöker vad som gör en arbetsplats attraktiv för läkare, sjuksköterskor och studenter på väg in i vården. Projektet har pågått i två år och forskarna börjar nu se ett tydligt mönster.
Det finns ett tydligt glapp mellan hur attraktivitet beskrivs på policynivå och hur den upplevs av dem som arbetar i vården.
– Syftet med projektet är att undersöka om arbetsgivares och arbetstagares bilder av ett attraktivt arbete går ihop. Vi ser en tydlig spänning mellan de organisatoriska idealen och hur man upplever det på golvet, säger hon.
I nationella policydokument beskrivs attraktiva arbetsplatser som ett sätt att möta kompetensbristen i vården. Innovation, AI och ny teknik, kompetensutveckling och gott ledarskap lyfts fram som lockbeten.
På regional nivå översätts dokumenten sedan på olika sätt som ska passa den landsände man bor i. Storstadsregionerna framhäver gärna karriär- och utvecklingsmöjligheter, medan man i glesbygden lockar med natur, livskvalitet och balans mellan arbete och fritid. Regionerna arbetar också aktivt med sitt arbetsgivarvarumärke. Medarbetare ska bli ambassadörer som berättar för andra om varför deras arbetsplats är bäst.
Den viktiga vardagen
Men när forskarna frågar studenter vad de önskar på ett nytt jobb är svaren betydligt mer konkreta.
– De pratar om introduktion, att få känna tillhörighet och att få möjlighet att utvecklas, säger Åsa Tjulin.
För de yrkesverksamma handlar attraktivitet om möjligheten att göra det arbete man är utbildad för. Bland primärvårdsläkare, till exempel, återkommer betydelsen av kontinuitet. Att få träffa samma patienter över tid och bygga relationer och tillit. När arbetstiden fylls med remisser, administration och andra uppgifter minskar utrymmet för patientmötet.
– Då upplever man att man inte själv bestämmer över tiden. När man inte har tillräckligt med tid för att göra det som är meningsfullt i arbetet, blir arbetsplatsen mindre attraktiv, säger Åsa Tjulin.
Ett annat mönster som forskarna ser är särskilt oroande. I intervjuer med sjuksköterskor som arbetat mer än 15 år i vården berättar flera att de inte längre orkar arbeta heltid. Tempot är för högt och de oregelbundna arbetstiderna sliter.
– Vissa behöver gå ner till deltid, eller ta andra typer av uppgifter utanför det kliniska arbetet, säger Åsa Tjulin.
När erfarna medarbetare går ner i arbetstid eller lämnar vården för andra arbetsuppgifter försvinner samtidigt viktig kunskap. Därmed kan det bli svårare för nya medarbetare att få den introduktion, handledning och kunskapsöverföring som de efterfrågar.
Risken finns att det skapas en ond cirkel. Hög arbetsbelastning gör arbetet mindre attraktivt och det blir svårare att behålla och rekrytera personal. När erfaren personal dessutom försvinner kan belastningen öka ytterligare för dem som är kvar.
Schyssta villkor
Forskarna ser vissa skillnader mellan professionerna när de beskriver attraktivitet. Läkarna styrs i högre grad av professionella ideal och vilken specialitet de vill ägna sig åt. För sjuksköterskor är kvaliteten på omvårdnaden viktigast och möjligheten att arbeta tillsammans i välfungerande team.
Men det finns också en gemensam bild, som står över alla vackra ord om innovation och ny teknik. Alla som arbetar på golvet vill ha schyssta arbetsvillkor.
– Vi tjatar om samma sak, i olika förpackningar. Men policysidan får ingen bäring om arbetsbelastningen är för hög och om det finns ett otydligt ledarskap, menar Åsa Tjulin.
För regionernas HR-avdelningar börjar rekryteringen långt innan någon har skickat in en jobbansökan. Studenternas verksamhetsförlagda utbildning, VFU, blir ett första möte med arbetsplatsen och arbetsmiljön. Om bilden som kommuniceras utåt då inte stämmer med vardagen blir det svårt att bygga förtroende.
Samtidigt finns det ingen universallösning för vad som gör en arbetsplats attraktiv, poängterar Åsa Tjulin. Förutsättningarna skiljer sig mellan storstad, tätort och glesbygd.
– I storstaden kan karriärmöjligheter väga tungt. I glesbygd kan natur, livskvalitet och möjligheten att kombinera arbete och familjeliv vara viktigare, säger hon.
Men även om behoven ser olika ut återkommer samma grundfrågor. Kan jag få en bra introduktion? Kan jag utvecklas i mitt yrke? Hinner jag göra det jag är utbildad för? Och framför allt, håller arbetsmiljön så att jag kan fortsätta arbeta?
– Det är frågor som är svåra att lösa med en kampanj eller ett varumärkesbyggande.
Forskningsprojektet fortsätter till sommaren 2027 och forskarna arbetar nu med att lägga samman resultaten. Målet är att kunskapen ska kunna användas i arbetslivet, bland annat av chefer och HR.
– Det är inte bilden av arbetsplatsen som avgör om människor stannar. Det är vardagen där. Arbetsgivaren behöver bygga en kultur och inte ett varumärke, säger Åsa Tjulin.
Lotta Engelbrektson