Kemiska ämnen och skadliga partiklar drabbar oss människor inte enbart genom luften som vi andas, utan hamnar också på huden, kroppens största organ. Där kan de orsaka hudproblem som eksem och allergier, och även tränga igenom den skyddsbarriär för resten av kroppen som huden är. Men frågor om huden och arbetsmiljön är överraskande lite beforskade. Och det råder brist på både mätmetoder och gränsvärden. Klara Midander vid IVL Svenska Miljöinstitutet arbetar med att göra något åt detta.
I det systematiska arbetsmiljöarbetet ingår det att upptäcka och hantera risker för att bland annat kunna skydda huden. Men idag är det mycket ovanligt att man faktiskt mäter omfattningen av kemiska ämnen på huden.
-Det gäller också jobb där människor är mycket utsatta, säger Klara Midander. Ofta har man inte koll på hur länge huden är utsatt för olika ämnen, på olika arbetsplatser och i olika arbetssituationer.
En bidragande orsak till att hudens exponering inte uppmärksammas kan vara att det inte finns några gränsvärden eller riktvärden, till skillnad från vad som gäller för kemiska ämnen som människan andas in. Varför är det så?
-Jag tror att det kan bero på att effekter av ämnen som kommer på huden inte precis leder tvärt till döden. Det är inte som med kvarts och stendammslunga, det klassiska exemplet på arbetsmiljörelaterad sjukdom som är kopplad till för tidig död. Men vi vet att hudproblem, som handeksem och hudallergi orsakar stort lidande för många människor, och under lång tid. Det sänker deras livskvalitet.
Tvingas byta yrke
-Det är inte ovanligt att människor idag tvingas byta yrke på grund av eksem och allergi. Det är särskilt vanligt i vissa yrken och branscher, som frisörer. Men jag tycker målet måste vara att människor ska kunna bli kvar på de jobb som de har valt och utbildat sig för, säger Klara Midander. Det gäller att skapa förutsättningarna för det. Genom att skaffa kunskap kan man lättare undvika onödig exponering, och skydda huden på rätt sätt.
Men kunskapen om vad huden i verkligheten utsätts för, och hur mycket, har alltså varit nästintill obefintlig. Det gäller både arbetsmiljö och på fritiden. Däremot finns viktig kunskap om hur risker och effekter hänger ihop med nivå av dos för många allergiframkallande ämnen, som exempelvis metaller, konserveringsmedel och parfymämnen.
Dos och tid
De senaste tio åren har forskare inom hud och kemiska arbetsmiljörisker haft ett ökat fokus på att förstå hur exponeringens karaktär påverkar dosen, och effekter som exempelvis allergiskt kontakteksem.
-Det är inte alltid som man kan tro, kortvarig hudkontakt och hur ofta man är utsatt har större betydelse än vi tidigare har känt till. Det finns ämnen som kan vara skadliga även vid lägre doser, och vid exponering under korta tider vid upprepade tillfällen, säger Klara Midander.
Det finns också ett samspel mellan olika ämnen, som kan öka riskerna. Man talar ibland om ”kemiska cocktailer”, när flera ämnen som är blandade, eller när ämnen från flera olika källor hamnar på huden.
Forskningsresultat och skärpta regler
-Tidigare har vi studerat en sak i taget. Men i verkligheten har vi ju så att säga ”ett helt helvete”, inte ett uppdelat. Det kan till exempel vara jättesvårt för personer som är allergiska mot vanliga konserveringsmedel att undvika att bli utsatta för det, eftersom denna typ av ämnen finns i så många olika produkter som vi använder dagligen, säger hon.
När det gäller detta finns ett positivt exempel på hur forskning och kunskap kan omsättas i skyddande lagstiftning. För ett antal år blev det vanligare att tillverkare i vanliga konsumentprodukter använde ett konserveringsmedel (isotiazolinon), som man tidigare bara hade använt industriellt. Det var allt från målarfärg till sådan som kommer i direkt kontakt med huden: diskmedel, schampo, hudkräm, hårvax och tvål.
-Många blev allergiska. Inte bara i Sverige utan i hela Europa. Detta ledde till flera studier som gav användbara resultat. De blev underlag till att man i EUs kemikalielagstiftning, Reach, införde nya och avsevärt sänkta begränsningar för de här konserveringsmedlen, berättar Klara Midander.
Ett annat exempel där forskning om hudexponering ledde till skärpta regler i EUs kemikalielagstiftning handlar om nickel. Man begränsar direkt och långvarig hudkontakt med nickel, och det gäller exempelvis föremål som förhängen, ringar, armband, halsband, klockor och klockarmband, dragkedjor, glasögonbågar, nycklar, mobiler och surfplattor.
-Genom flera olika studier visade vi att även korta och upprepade kontakttillfällen kan orsaka halter på huden, som ger upphov till eksem hos nickelallergiker, säger hon. Numera finns ett förtydligande av ”långvarig kontakt” som säger att det i själva verket handlar om ”tio minuter tre gånger under två veckor” eller ”en halvtimme en gång under två veckor”.
Metall som går på djupet
Klara Midander har ägnat drygt tio år åt att i en tvärvetenskaplig forskargrupp på Karolinska institutet studera hudexponering och upptag, partiklar och de allergiframkallande metallerna kobolt, krom och nickel.
Kobolt använder man mycket när man tillverkar hårdmetallprodukter, som bergborrstift. I en studie undersökte forskarna halter av kobolt på huden hos människor som arbetade med kobolt, och jämförde med hur mycket kobolt som de fann i deras urin.
-Resultaten stärkte vår insikt om att man inte får strunta i huden, när man letar efter orsaker till kobolt i kroppen, säger hon.
När det gäller allergena metaller som nickel, kobolt och krom, så kan metallatomer ta sig förbi de yttersta skikten och så att säga gå på djupet. En del binds i huden och andra kan passera och nå blodet. Och genom blodet kan metallatomerna komma till inre organ.
Mäta för att bedöma risker
En röd tråd i Klara Midanders forskning har varit att utveckla metoder när det gäller att mäta vad och hur mycket av kemiska ämnen som vi utsätts för. För att man på arbetsplatserna bättre ska kunna bedöma risker, gäller det att man blir bättre på att mäta, förklarar hon. Tillsammans med forskarkollegorna Anneli Julander och Georgios Giovanoulis arbetar hon med ett projekt, som går i mål under 2024.
-Det kan nog förvåna många att det saknas effektiva provtagnings- och analysmetoder för att mäta skadlig exponering via huden. Mätmetoder är viktiga och avgörande när vi vill arbeta för att minska kemiska hälsorisker på arbetsplatsen.
Det är lite av ett träligt labbjobb att utveckla och systematiskt utvärdera metoder. Det är kanske är det därför som ingen har gjort det tidigare.
I olika forskningsprojekt har man använt en torkmetod för att mäta mängden metall på huden. Så här går det till:
-Vi fuktar en liten tuss med enprocentig syra, det är inte värre än limejuice, och sveper med den över hudytor på fingrarna, handflatan eller handleden. Efter provtagningen lägger vi tussen i mer syra, för att få loss metallerna. Och sedan analyserar vi vätskan på vårt labb.
Metoden är effektiv. Men den har sina begränsningar.
-När vi använder enprocentig syra fångar vi metaller, men inte organiska ämnen, som exempelvis ftalater som är mjukgörare i plaster.
Därför prövar de flera alternativa provtagningsmetoder:
– Vi skulle ju helst vilja ha en metod där vi kan mäta flera metaller och andra kemikalier samtidigt, förklarar hon. Tänk dig en våtservett, som tar smuts, och både det som är fettlösligt och det som är vattenlösligt.
Därför testar de också andra sätt att ta prover huden: med en sprit som används för rengöring, isopropanol, och med vatten och en mix av alkoholerna etanol och glycerol.
Självtest för att kartlägga
– Vi måste kompromissa om vi ska vi ha en enda metod, som fångar flera typer av ämnen. Med en viss metod kanske vi inte får bästa möjliga utbytet när vi tar prover. Eller så kanske det blir stökigt när vi analyserar en viss ämnesgrupp, medan det funkar perfekt för en annan.
-Vi vill ha en enkel metod, som en arbetsmiljöingenjör kan använda. Och om man gör en bredare kartläggning av exponering ska anställda kunna använda provtagningen som ett självtest. Sedan Covid-19 pandemin har vi lärt oss att testa oss själva med tops. Det har ökat möjligheten för självprovtagning inom flera områden.
Med en enkel metod får man räkna med att man förlorar en del när det gäller hur exakt som resultatet blir. Detta är ett välkänt problem. Forskarna kontrollerar därför hur det går, för att få veta hur mycket av dosen som man tappar på vägen.
-Men har vi koll på bristerna, så vet vi när man behöver göra en mer noggrann undersökning, med mer precisa metoder, säger Klara Midander.
Nya jobb – nya risker
Det blir fritt fram för andra forskare att använda metoderna, så fort resultaten från projektet har publicerats. I forskargruppen blir de bara glada om fler kan utnyttja och få erfarenheter av metoderna. Och om det kan öka antalet studier om hudexponering i arbetsmiljön.
-Det är inte på något vis så att vi är färdiga med kemiska hälsorisker i arbetsmiljön, understryker Klara Midander. Det kommer hela tiden nya och nygamla risker. Det gäller inte minst när nya industrier och branscher växer fram. Det gäller exempelvis batteriindustrin, eller när man i befintlig tillverkningsindustri ska anpassa produktionen till att bli mer hållbar. Ett annat exempel är insamling, återvinning och återbruk, när samhället ska bli mer cirkulärt – då kommer en del gamla yrken och risker tillbaka.
Detta är också frågor som Klara Midander och hennes kollegor kommer att studera i projekt framöver.
Mats Utbult