Forskning på senare år visar att ”bara vanligt damm” inte är så ”bara”. Och små, små partiklar kan gå längre in i kroppen än lungorna och via blodet hamna i andra organ som lever, hjärta och njure. Alexander Hedbrant leder ett tvärvetenskapligt projekt om partiklar i luften på jobbet och ger det här rådet till skyddsombud och chefer: Vänta inte på nya gränsvärden! Gör redan nu allt som går att göra för att minska mängden damm på arbetsplatsen.
På sikt hoppas och tror han att projektets forskningsresultat kommer att bidra till sänkta gränsvärden. Det är många forskare inom området kemiska hälsorisker som länge hävdat att ny kunskap visar att de som finns idag ligger för högt. Det betyder att även mindre mängder damm än man tidigare trott kan medföra allvarliga risker.
Det finns uppseendeväckande skillnader på utemiljö och arbetsmiljö för såväl kunskap och rekommendationer när det gäller luftföroreningar, förklarar Alexander Hedbrant. Alla länder samlar sedan länge in väldigt mycket uppgifter om hur människor i städerna blir utsatta för partiklar i luften som de andas in. Forskare använder dessa uppgifter för att ta reda på vilken effekt som olika nivåer av luftföroreningar har, framför vad beträffar hjärtkärlsjukdomar, men även mycket annat.
Detta ligger sedan till grund för de gränsvärden som WHO ställer upp för små partiklar på allmän plats.
– Det är en väldigt stor skillnad om man jämför dagsrekommendationen per 24 timmar, med gränsvärdet för åtta timmar på arbetsplatserna, som ligger mer än hundrafemtio gånger högre, säger Alexander Hedbrant.
– I den yttre miljön är det ju mycket lättare att mäta exponering för många miljoner människor, och hitta starka epidemiologiska samband. I en arbetsmiljö är exponeringsmätningarna inte alls lika många, och där är det ofta av flera skäl mycket svårare att se effekterna. De som drabbas kan exempelvis vara särskilt känsliga personer, som väljer att sluta på den arbetsplatsen. Eller så kan det vara äldre som råkar illa ut, och går i pension och lider av effekterna efter att de slutat jobba, säger han.
Skilda luftkrav inne och ute
Alexander Hedbrant konstaterar att forskare genom åren har genomfört många studier om vad damm på arbetsplatsen har för effekt för lungorna. Just lungorna. Och särskilt vanligt har det varit med studier av vissa typer av damm, som man sedan tidigare vet är farliga. Med hjälp av den kunskapen har myndigheter och människor på arbetsplatserna kunnat motverka skador. Det har varit allt från bättre inkapsling, utsug och andningsskydd, till gränsvärden och förbud mot vissa särskilt farliga ämnen.
Men han menar att forskningen inom det här området hittills inte tillräckligt mycket har uppmärksammat hjärta och kärl och andra organ i kroppen. Och han leder det tvååriga projektet ”Partikelexponering i Arbetslivet” PIA som går i mål hösten 2024.
– Det är sedan tidigare känt att enskilda metaller påverkar vissa organ, som exempelvis kadmium och njure. Man vet att metaller kan spridas i kroppen i form av partiklar, men också lösa upp sig så att de på atomnivå färdas i blodet. På så vis kan även upptag via huden ske för vissa ämnen. Det gör att en del ämnen kan ta sig in i kroppen via huden. Ju mer man har lyckats att minska damm som hamnar i lungorna, desto viktigare har huden blivit som ingång.
När forskning, i det här projektet och andra, visar att ämnen från damm hamnar i andra inre organ än lungorna, behöver det inte nödvändigtvis betyda att det leder till sjukdom och skador. Men Alexander Hedbrant tycker att det redan finns en tillräcklig forskningsbaserad grund om riskerna, för att satsa på att minska exponeringen av allt slags damm, ännu mer än vad man redan gör idag. På de arbetsplatser som de har studerat handlar det framför allt om kvarts och kobolt, men även det som forskarna kallar för ”det ospecifika oorganiska dammet”.
Kvarts och kobolt
Det var inte med arbetsmiljöfrågor som Alexander Hedbrant startade sin forskning. Hans doktorsavhandling, i cellbiologi, handlade om immunförsvaret och en viss sort av dess celler, makrofagerna, kopplat till cancer. Efter att han doktorerat började han arbeta på ett centrum för forskning kring inflammation och infektion, vid Örebro universitet. I ett projekt studerade han, i samarbete med forskare på Arbets- och miljömedicin, damm av kvartssten på gjuterier, och hur man kan mäta hälsoeffekter genom att undersöka nivån av ämnen som startar inflammation hos människor.
Gjuterier är en gammal etablerad typ av produktion, där man ända sedan 1800-talet har arbetat med att tackla dammproblem.
– Senare gjorde vi en studie inom hårdmetalltillverkning, och då var det i huvudsak partiklar från kobolt som det handlade om, säger han.
Han och hans forskarkollegor i Örebro har också studerat relativt nya arbetsplatser, med en ganska ny produktionsmetod, där man med 3D-skrivare bygger upp produkter med lager efter lager av metall- eller plaststoff – så kallad additiv tillverkning.
– Det är mer komplext, eftersom det är många olika pulver inblandade. Och då är det lite mer osäkert vilken risk som finns, och om det finns någon risk överhuvudtaget.
I gjuterierna är ju riskerna kända sedan länge. Men inom additiv tillverkning har man inte samma erfarenhet av arbete med de här riskerna.
I alla studier har inflammationer och immunförsvar varit en röd tråd. Eftersom inflammationer är en nyckelfaktor för att utveckla stendammslunga och hjärtkärlsjukdom, är det viktigt att hitta vid vilka nivåer på exponering för damm som det börjar bli farligt. Man kan säga att inflammationen blir en tidig markör redan innan sjukdom uppkommer.
Återanvända resultat och data
I Linköping finns en annan forskargrupp som ungefär samtidigt med kollegorna i Örebro har studerat hälsoeffekter av partiklar i luften, exempelvis vid [AH5] additiv tillverkning, och i samband med svetsning. Deras studier har haft fokus på att upptäcka och mäta markörer för partiklar i blod och urin, och hur det påverkar hjärta-kärl, njure och lever.
– Vi tyckte att det vore spännande göra nåt tillsammans, och använda det vi redan har och lägga till lite nytt, säger Alexander Hedbrant. Vi vill bidra till att vi får en djupare förståelse för vilka risker som finns, när man blir utsatt för damm och andra partiklar på arbetsplatserna, och vad det är i kroppens olika processer som är centrala när man blir exponerad.
Forskarna vill ta reda på vilka biologiska markörer, som kan tyda på att en person är utsatt för en risk. Det är viktigt för att kunna upptäcka tecken på att kroppen blir påverkad vid en lägre exponeringsnivå, än vad man tidigare har betraktat som riskabelt.
Han beskriver projektet som en fortsättning på studierna som de två forskargrupperna har genomfört under de senaste tio åren. De har ”återanvänt” resultat och data från tidigare undersökningar, genom analyser av prov därifrån, samtidigt som de också har genomfört nya. Ute på industriarbetsplatser, av vitt skilda slag, har de mätt halten av olika typer av damm i luften, och i människan, genom såväl blod- och urinprov som i utandningsluft.
Mänskligt att börja slira
Det blev mycket data att analysera. När ”Användbart” intervjuar Alexander Hedbrant på försommaren 2024 återstår några månader av analyser, fram till slutdatum sista september 2024. Han är försiktig med att säga för mycket om resultat, eftersom de fortsatta analyserna kan ändra det som de nu ser.
Men en iakttagelse från studierna, som han kan berätta om, är att människor som varit mycket utsatta för damm har markörer, som tyder på att levern är påverkad.
– Det är intressant, eftersom levern inte är det organ som man i första hand tänker på, när det handlar om partiklar som man andas in, säger han
Med den här studien vill forskarna ge ett underlag om vilka hälsofrämjande insatser som är meningsfulla att genomföra i de branscher som de har studerat – och förmodligen därmed också på andra typer av arbetsplatser. Och på sikt hoppas de kunna påverka samhällets gränsvärden.
– Det är ju mycket sällan som forskning leder till någon omedelbar effekt, till exempel i form av sänkta gränsvärden, säger Alexander Hedbrant. Men när vi nu kan styrka att damm också påverkar andra organ än lungorna, så kan ju chefer och skyddsombud på arbetsplatserna själva ta ställning till om man kan göra någonting mer, oberoende av gällande gränsvärden.
Och till varje individ ger han rådet:
– Det är lätt, och mänskligt, att börja slira när man bli alltför van vid damm, så man slarvar och struntar i skyddet när det blir lite obekvämt. Men ta dammexponering på allvar!
Mats Utbult