– Vi tvingades arbeta utan skydd hos smittade

Brist på skyddsutrustning, sjuktal på mellan 40 och 60 procent.
Rädsla och kaos. Arbetsgivare som tvingat anställda att jobba hos smittade personer utan adekvat skyddsutrustning. Så beskriver Elisabeth Antfolk arbetsmiljön sedan coronapandemin bröt ut.

– Nu är läget stabilare. Det finns skyddsutrustning för några veckor framåt och medarbetarna är inte lika akut rädda för viruset som man var när det var alldeles okänt, säger Elisabeth Antfolk, som jobbar i hemtjänsten var femte vecka och är ordförande för kommunal sektion privat vård och omsorg i Stockholm där hon företräder 3800 medlemmar.

I början fanns det en stor förståelse för att det inte fanns någon skyddsutrustning, att alla arbetsgivarna gjorde sitt bästa för att få tag på samma utrustning som inte fanns.  Elisabeth Antfolk tycker att det är ett typiskt kvinnligt sätt att tänka.
– Jag tror inte att några män skulle sanera asbest utan skyddsutrustning för att man sympatiserar med att det råder en global brist.

Brist på rutiner i hemtjänsten

När smittan kom in på ett boende var det inte ovanligt att halva personalen var borta. Skräckexemplet är 80 procent sjuka medarbetare på ett ställe.

För personalen i hemtjänsten var det svårast att veta hur man bete sig vid misstanke om smitta. På äldreboendena rådde brist på både skyddsutrustning, personal och rutiner.

Samma personal har gått mellan smittade och friska boende och även gjort det utan att byta eventuell skyddsutrustning.

I äldreomsorgen finns det färdiga regler för hur man ska bete sig. Man kan isolera den som är smittad och minimera antalet personer som jobbar med de som har misstänkt eller bekräftad smitta. Det fanns också rutiner tidigt för hur man skulle provta de boende.

– Direktiven för oss i hemtjänsten var hela tiden att vi skulle behandla våra boende som om de hade en vanlig säsongsinfluensa.

Kunde inte beställa provtagning

Som undersköterska kunde Elisabeth Antfolk inte beställa en provtagning på en misstänkt smittad brukare.

Enda sättet få en provtagning var om en distriktssköterska gjorde ett hembesök och bedömde att det skulle kunna vara covid 19.

– Vi skulle agera först om någon fick andningssvårigheter och isåfall ringa en ambulans. Som privata utförare har vi ändå kunnat använda kommunens covid-team och jag har sluppit gå in hos bekräftat smittade personer.

Kunskap saknas om skydd

– Vilken information man har fått som anställd beror väldigt mycket på vilken arbetsgivare man har, säger Elisabeth Antfolk.

Hon är lokalt skyddsombud på sin arbetsplats och de började ganska tidigt med veckovisa, digitala avstämningar där man pratade om sjukdomssituationen bland personalen, hur mycket skyddsutrustning som fanns och vilka rutiner man skulle använda sig av.

– Alla arbetsgivare har ju kunnat ladda ner regionens basala hygienrutiner och på och avklädning av skyddsutrustning, men i vår sektion ser vi att många arbetsgivare har missat att se till att deras anställda har kunskap om hur skyddsutrustningen ska användas. Det är ju problematiskt eftersom en felanvänd skyddsutrustning är värdelös.

Försiktighetsprincipen borde gälla

Personalen i äldreomsorgen använder normalt inte skyddsutrustning som munskydd och visir, så Elisabeth Antfolk menar att de haft en hel del att lära sig.

– Det är ju en hel process bara hur man ska tvätta visiret när man varit inne i en lägenhet, för att inte föra smittan vidare.

Elisabeth Antfolk tycker att myndigheterna från början borde ha använt sig av försiktighetsprincipen och rekommenderat munskydd och visir i kombination till de som jobbar i äldreomsorgen istället för att prata om individuella riskbedömningar.

– När Arbetsmiljöverket sa att munskydd och visir i kombination är ett absolut minimum för personalen och Stockholms stad överklagade beslutet, upphörde jag att känna några som helst sympatier med arbetsgivarsidan. Det är ju inte de som går in till de smittade personerna, säger Elisabeth Antfolk.

Oskyddade anställda nära att dö

Folkhälsomyndigheten skulle ha hjälpt både arbetsgivare och medarbetare om de fattat ett beslut att ta det säkra före det osäkra.

­ – Vi har medlemmar som varit nära att dö för att de jobbat oskyddat och många som det kommer att ta åtskilliga månader för att återgå till någon form av normalt liv. I flera fall har de nekats skyddsutrustning trots att det har funnits. Då ringer de till oss.

Väckarklocka om dåliga arbetsvillkor

Elisabeth Antfolk hoppas att covidpandemin har fungerat som en väckarklocka och en påminnelse om att det inte fungerar att demontera vården som hon idag beskriver som en anorektisk bransch med osäkra anställningsvillkor där det inte finns utrymme för att något går fel.

– Många jobbar på flera olika arbetsplatser vilket ökar risken för smittspridning. Ofta har man inte heller råd att känna efter om man är sjuk och sjukskriva sig. Och den som tackar nej en gång blir ofta inte uppringd igen.

Ragnhild Larsson