Den sjukskrivna behöver stöd i en komplicerad process med många aktörer. Foto: Yurok

Vägledning saknas under rehabiliteringen

Rehabilitering tillbaka till arbete är en komplicerad process med många inblandade aktörer förutom den sjukskrivna själv.

– Det behövs någon som vägleder och stöder den sjukskrivna under rehabiliteringen, säger Kerstin Ekberg, professor vid Rikscentrum för arbetslivsinriktad rehabilitering.

Aktörerna vid rehabiliteringen är bland andra primärvården, företagshälsovården, försäkringskassan, arbetskamrater, arbetsgivaren och arbetsförmedlingen. I processen riskerar den sjukskrivna att förlora inblicken i var man befinner sig och vart man är på väg, enligt Kerstin Ekberg.

Hon är psykolog och professor vid Rikscentrum för arbetslivsinriktad rehabilitering vid Linköpings universitet. Centret deltar i en särskild satsning av AFA Försäkring på rehabilitering i arbetslivet

– Organisering av verksamheter som hanterar sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen har successivt fragmenterats och riskerar att leda till rutinmässigt genomförda utredningar och åtgärder, sade hon när hon presenterade resultatet av egna och andras studier vid ett seminarium på AFA Försäkring i mars.

Snårig process

– Många åtgärder i rehabiliteringen är inte anpassade till den enskilda individens förutsättningar i livssituationen eller till hennes behov och resurser, sade hon.

Under den snåriga processen vid rehabiliteringen finns risk för att individens handlingsförmåga undermineras. En av Kerstin Ekbergs slutsatser av sin forskning av rehabiliteringsprocessen är att det behövs någon som vägleder och stöder den sjukskrivna, en koordinator eller ”case manager”.

Sjuknärvaro

Innan det blir aktuellt med rehabilitering har individen insjuknat. Viktiga faktorer för att bli sjuk är arbetsförmågan, arbetets villkor och det egna beslutsutrymmet. Kerstin Ekberg tog upp forskning av Gunnar Aronsson. Han har studerat sjuknärvaro som en viktig faktor för insjuknande. Sjuknärvaro är då ”den sjuklighet som allvarligt påverkar arbetsförmågan i förhållande till det som krävs på individens jobb”.

Sjuknärvaro var vanligast i yrken med låg lön, bland personer med otrygga anställningar, men också bland högutbildade med specialkompetens som kan vara svåra att ersätta. De yrken som hade högst sjuknärvaro bland kvinnor var gymnasielärare( 65%), restauranganställda (59%) och socialsekreterare (52%). Bland män var det yrken som gruv-, byggnadsarbetare och gymnasielärare (56%).

Det finns flera skäl att förebygga att anställda går till jobbet när de är sjuka. Produktionsförlusten är betydligt större vid sjuknärvaro än vid sjukfrånvaro, enligt forskarna. Dessutom leder sjuknärvaro på sikt till sjukfrånvaro. Några metoder att förebygga sjuknärvaro eller så kallad ”presenteeism” är hälsofrämjande arbetsplatsprogram, att ge möjligheter till anpassning av arbetet, att involvera arbetsledare och arbetskamraterna i att skapa ett stödjande arbetsklimat.

Osäkra läkare

Arbetsförmågan är avgörande för möjligheten att återgå i arbete. Hur bedömningen av denna förmåga ska gå till är långt ifrån glasklart i praktiken. Läkarna i primärvården är de som ska bedöma arbetsförmågan, men Kerstin Ekbergs studier visar att de ofta är osäkra på hur det ska gå till och att de lämnas tämligen ensamma vid bedömningen. Läkaren har oftast ont om tid, saknar kännedom om patientens arbete och har små möjligheter till att skapa ett behandlingsprogram som är anpassat till den sjukskrivna.

Yngre gynnade

I bedömningen av arbetsförmågan saknas oftast en relation till arbetet och en analys av förrutsättningarna i arbetet. Kerstin Ekberg har studerat vilka som trots detta får en anpassning av sitt arbete som en del av sin rehabilitering.

Var fjärde person med besvär i rörelseorganen och varannan person med psykiska besvär fick någon form av anpassning inom tre månader. Men dessa åtgärder hade inget samband med den sjukskrivnes hälsa, arbetsförmåga, eller förhållanden på arbetsplatsen. Det var främst yngre patienter med högre utbildning i tjänstemannayrken som fick förändrade villkor på jobbet. Övriga sjukskrivna fick enbart kliniska åtgärder.

Börja tidigt

Så småningom är det dags att återgå i arbete. Vilka faktorer främjar detta? Kerstin Ekbergs genomgång av flera studier kan sammanfattas så här: Det gäller att börja rehabiliteringen tidigt, använda flera metoder samtidigt, och det gäller att inkludera arbetsplatsen. Den sjukskrivnes egna uppfattningar om vilka anpassningar som behöver göras är betydelsefulla.

 

I ett pågående AFA-projekt studerar Kerstin Ekberg tidiga kontakter mellan den sjukskrivna och arbetsplatsen. Tusen anställda som varit sjukskrivna två till tre månader har fått en enkät där de får bedöma sina kontakter med arbetsplatsen. De som upplever att kontakten är positiv har också en mer positiv inställning till sin arbetsförmåga och de har en bättre upplevd hälsa.

Klasskillnader

Det finns en klasskillnad i rehabiliteringsprocessen. De yrkesgrupper som återgår tidigt i arbete är delvis samma som de tidigare nämnda med mycket sjuknärvaro. Det är yrken utan krav på särskild yrkesutbildning, som service-, omsorgs- och försäljningsjobb. De som kommer tillbaka tidigt är yrken där man är osäker om sin anställning och vet med sig att man är utbytbar. Problematiska arbetsförhållanden och en dålig relation till arbetsledaren förekommer oftare.

Yrkesgrupper som tar längst tid på sig med rehabiliteringen är chefer och specialistyrken. De har också hög sjuknärvaro, men när de väl blir sjuka tar de god tid på sig för sin rehabilitering. Detta är yrken med goda psykosociala förhållanden och en god relation till arbetsledaren, som har inställningen ”stanna hemma så länge du behöver och tills du känner dig frisk”. Det är yrken där arbetsgivare vill att den anställde skall vara ”fit for work”. Det finns ingen press att återgå i arbetet.

Men alla kommer inte tillbaka. Kan man inte återgå i arbete måste den sjukskrivne efter en viss tid söka sig ut på arbetsmarknaden, allt enligt reglerna i rehabiliteringskedjan. I ett annat pågående AFA-projekt studerar Kerstin Ekberg rörligheten på arbetsmarknaden bland sjukskrivna.

Byta jobb

– Rörlighet till annat arbete kan vara ett sätt att kvarstå på arbetsmarknaden. Det förutsätter dock att arbetsgivare är villiga att anställa personer med erfarenhet av långtidssjukskrivning, sade hon.

En studie av TCO gav det dystra resultatet att endast sju procent av personalcheferna vid 1 800 företag var beredda att nyanställa en person som varit långtidssjukskriven. Frågan i Ekbergs studie är om den sjukskrivna som byter jobb trots allt har ökad chans att stanna på arbetsmarknaden.

Det verkar som om kvinnor – och män – med längre sjukskrivning än 180 dagar får en något ökad chans att fortfarande ha en anställning några år senare om de bytt jobb. Motsatsen gäller för kvinnor som varit sjukskrivna kortare än 180 dagar.

– Resultaten är ännu preliminära, men pekar på att om långtidssjukskrivna kvinnor får möjlighet att byta arbete under sjukskrivningen ökar deras chans att kvarstå i arbetslivet, sade Kerstin Ekberg.

 

Anna Holmgren

 

Se här en videoinspelning av seminariet

”Arbetslivsinriktad rehabilitering – en process med för många eller för få aktörer?”