Hot och våld är vardag för personal inom psykiatrisk tvångsvård. En ny studie från Örebro universitet visar att det brittiska programmet Safewards kan öka tryggheten på psykiatriska avdelningar. På Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg har en avdelning lyckats minska användningen av tvångsåtgärder med 80 procent.
Bakom låsta dörrar på en psykiatrisk avdelning är vardagen ofta oförutsägbar. Patienter i kris, starka känsloutbrott och ett ständigt närvarande beredskapsläge präglar arbetet för personalen. När det var som värst på akutavdelning 80 på Sahlgrenska inträffade det hot- och våldsincidenter – med tvångsåtgärder som följd – flera gånger i månaden.
Jonna Järvsén har bytt arbetsplats idag, men för några år sedan tjänstgjorde hon som vårdenhetschef på avdelning 80 på Sahlgrenska. Då var det en pressad arbetsmiljö, med ständiga överfallslarm som var både psykiskt och fysiskt krävande för personalen.
– Tvångsåtgärder är också det största ingrepp man kan göra på en människas integritet och många patienter traumatiserades av behandlingen, säger hon.
Under en psykiatrisjuksköterskekonferens 2017 på Färöarna snubblade Jonna Järvsén över en modell som skulle visa sig göra skillnad. Hon var där tillsammans med en kollega och de lyssnade på en föreläsning om det brittiska arbetssättet Safewards.
– Programmet är speciellt utvecklat för att minska konflikter inom psykiatrisk slutenvård, berättar hon.
Tanken föddes om att översätta modellen till svenska förhållanden. Tillbaka i Sverige började Jonna och hennes kollega att gräva djupare. De läste på om metoden, kontaktade kliniker i Danmark och England som redan implementerat programmet och började översatta materialet till svenska. Det var ingen färdig manual – snarare en samling idéer och strategier, rotade i forskning, men med utrymme för lokal anpassning.
– Vi insåg ganska snabbt att vi inte bara kunde kopiera. En del kulturella grejer behövde översättas både språkligt och praktiskt. Men själva kärnan – det handlade om respekt, relationer, förståelse – var universell.
Numera har Safewards blivit ett allt vanligare arbetssätt inom den psykiatriska slutenvården. Men hur framgångsrik modellen blir kan variera stort.
Forskning om implementeringen
Institutionen för medicinska vetenskaper i region Örebro har under ledning av medicine doktor och utredare Veikko Pelto-Piri studerat hur implementeringen av modellen har fungerat under de senaste fyra åren.
– Skillnaderna är stora mellan avdelningarna. Det handlar dels om kompetens, dels om kommunikationen mellan chefer och personal. De som har lyckats bättre än andra har haft enhetschefer som är generellt goda ledare, säger han.
Som vårdenhetschef på Sahlgrenska valde Jonna Järvsén att implementera arbetssättet i samråd med personalgruppen. Tillsammans skapade de ett gemensamt utvecklingsprojekt, grundat i en värdegrund de alla kunde skriva under på.
– Alla vara klara över att vi måste få ner tvångsåtgärderna. Men vi var också lite hemmablinda och förstod inte alltid när vi till exempel var otydliga i kommunikationen till patienterna, säger hon.
Safewards består av tio konkreta interventioner, från hur man ger besked till patienter, till hur man hanterar konflikter i korridorerna. Små förändringar – som att personalen berättar lite om sig själva i en pärm utanför expeditionen, eller att patienter får skriva en hälsning till andra innan utskrivning – visade sig göra stor skillnad.
– Först var det lite motstånd. Vissa tyckte det var för privat, varför ska jag skriva om mitt drömresmål liksom? Men vi märkte snabbt att det skapade något annat. En närhet och en mänsklighet, säger Jonna Järvsén.
En av de mest oväntade men effektfulla förändringarna var ett så kallat ”utskrivningsträd” – ett träd utanför expeditionen där patienter kunde hänga upp små lappar med tankar eller råd till andra.
– Det blev en magnet. Alla stannade där och läste. ”Beställ fisk, inte omelett.” ”Du kan lita på personalen.” ”Det känns bättre efter några dagar.” Högt och lågt, men alltid hoppfullt. För många patienter som kom in i totalt mörker blev det en slags bekräftelse på att det kan vända.
Det nya arbetssättet på avdelningen skedde stegvis. Den ursprungliga planen var ambitiös, en ny intervention skulle genomföras varje månad.
Minskade sjukskrivningar
– Men vi insåg snabbt att det inte skulle hålla. Sommaren kom, julen kom, personal var borta. Så vi gav det tre månader per steg i stället. Det viktigaste var att det verkligen satte sig, berättar Jonna Järvsén.
Personalen delades in i mindre grupper som ansvarade för att introducera två interventioner var. Något som skapade engagemang och delaktighet, menar Jonna Järvsén.
– Vi försökte inte ”införa en metod”, vi försökte förändra en kultur. Och då måste alla vara med. Det här var inte något som kom uppifrån, säger hon.
En stor förändring var att personalen började kartlägga varje arbetspass, erbjuda samtal efter svåra situationer och bli mer förutsägbara i hur information gavs. En konflikt som kunde ha eskalerat till hot eller tvång kunde i stället mötas med en lugn, tydlig rutin.
– Vi slutade ta diskussionerna i korridorerna. Vi började använda lugna rum mer strukturerat. Även negativa besked – som att en patient inte fick permission – gavs i en trygg miljö, med tid för samtal efteråt.
För akutavdelningen 80 på Sahlgrenska universitetssjukhuset har införandet av Safewards inneburit en stor förändring. När Jonna Järvsén lämnade sin gamla arbetsplats hade antalet tvångsåtgärder sjunkit med 80 procent. Dessutom hade korttidsfrånvaron bland personalen minskat med 25 procent.
– Vi fick ett gott rykte och blev en populär avdelning att jobba på. När jag slutade fanns sju specialistsjuksköterskor på avdelningen och ingen vakans. Det är ovanligt inom sjukvården, säger hon.
Sedan 2020 finns en svensk version av Safewards, tack vare forskarna Veikko Pelto-Piri och Anna Björkdahl. Med avdelning Sahlgrenskas översättning från 2017 som grund har de tillsammans i gruppen Safewards Sverige överfört programmet till svenska förhållanden. Materialet finns att hämta gratis på Safewards hemsida och finns numera tillgängligt på elva språk.
De intervjuer som genomförts med patienter inom slutenvården, där Safewards har genomförts, visar också på positiva resultat. Många upplever att de fått mer hjälp att hitta strategier för att hantera sina känslor och att personalen är vänligare inställd än tidigare.
– Men den enda mätmetod vi har för att se hur väl programmet fungerar är att titta på antalet tvångsåtgärder på en avdelning. Då ser vi allt från väldigt goda resultat till att någon förbättring inte ens är mätbar, säger Veikko Pelto-Piri.
Lotta Engelbrektson