Varför har det blivit vanligare med våld och hot på jobbet? I övriga samhället är trenderna de motsatta, åtminstone om vi ser bortom gängkonflikterna. Kriminologen Sofia Wikman pekar på att det framför allt är inom välfärdsyrkena som fler blivit utsatta. Bakgrunden: slimmade organisationer, stress och dåligt med tid för att lära sig av händelser där det gått fel.
Ökningen av våld och hot på jobbet har delvis sin förklaring i ”ett förändrat samhällsklimat”.
Så hette det i utredningen Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier (SOU 2024:1) från förra året.
Den formuleringen fick Sofia Wikman att studsa till. Hon är professor i kriminologi vid högskolan i Gävle och har i många år forskat om arbetsrelaterat våld. Hon säger i telefon:
– I själva verket talar ju de flesta indikatorer för att samhällsklimatet blivit bättre. Om vi undantar gruppen gängkriminella är ungdomar och människor överlag mer skötsamma i dag. Det som sticker ut är just ökningen av hot och våld på jobbet.
Nej, förklaringarna är andra och inte alltid lättfångade, säger Sofia Wikman. Redan i sin doktorsavhandling 2012 (Våld i arbetslivet – Utveckling, uppmärksamhet och åtgärder) beskrev hon hur något tycks ha hänt under 1980- och 1990-talet. Det var då som SCB:s statistik började peka på att allt fler uppgav att de utsatts för våld och/eller hot på arbetsplatsen. Hon fann att ökningen syntes mest i kvinnodominerade välfärdsyrken. Och sambanden med en försämrad arbetsmiljö även i andra avseenden var tydliga.
Slutsatsen: den tidens nedskärningar inom vård, skola och omsorg var en av de två viktigaste förklaringarna till att utsattheten för våld och hot började öka.
Ökad medvetenhet
Den andra handlar helt enkelt om att man blivit bättre på att uppmärksamma problemen. Medvetenheten ökade. Incidenter som tidigare ansågs vara sådant man fick räkna med i jobbet började betraktas för vad de var. Det sågs inte längre som ”normalt” att få en örfil av en upprörd patient på en psykavdelning eller att en frustrerad klient på socialklient hotade dig med stryk.
Sofia Wikman har fortsatt att forska om hur utvecklingen av våld och hot på jobbet ser ut. Nu deltar hon i ett Forte-finansierat projekt där hon tillsammans med kollegor fortsätter att beskriva utvecklingen över tid och undersöker vilka förebyggande åtgärder som visat sig vara verkningsfulla. Fokus ligger på vård, skola och omsorg, inklusive socialtjänsten.
– Det är fortfarande inom de sektorerna man sett en ökning, medan utsattheten har stabiliserats inom andra verksamheter, som till exempel polisen, rättsväsendet samt övervaknings- och transportbranscherna.
Åtgärdskrav påverkar trenden
Det tycks intressant nog som om trenderna vänt sedan 2020. De undersökningar som gjorts tyder på att färre utsatts för våld och hot på jobbet de senaste åren. Orsakerna behöver studeras närmare, säger Sofia Wikman.
– Det kan ha spelat in att Arbetsmiljöverket har genomfört storskaliga inspektionskampanjer inom socialtjänsten och skolan. De har lett till åtgärdskrav som myndigheterna tagit till sig. Dessutom har nog covid och det som hänt efteråt haft betydelse. Distansarbetet har blivit vanligare och då är det naturligt att färre utsätts för våld och hot. Men om de här faktorerna räcker som förklaring vet vi helt enkelt inte. Jag är nyfiken på svaren.
Arbetsmiljöverkets inspektioner har alltså lett till att man på många håll uppmärksammat problemen. Men Sofia Wikman är bekymrad över att en annan av myndigheterna som inspekterats, Polisen, har rapporterat väldigt få åtgärder.
– Och man kan befara att just poliser kan komma att bli mer utsatta framöver. När vi får en strängare syn på avvikande beteenden, och genomför sådant som till exempel visitationszoner och angiverilagen, blir arbetsmiljöarbetet ännu viktigare. Detsamma gäller inom kriminalvården. Om man ska tränga ihop två intagna på sex kvadratmeter kommer det förstås att få konsekvenser.
Anledningen till att det är anställda inom välfärdsyrkena som råkar ut för mest våld och hot beror naturligtvis i grunden på att de dagligen möter människor som inte sällan är utsatta på olika sätt, fortsätter hon. De kan vara fattiga, de kan missbruka, de kan ha psykiska problem, de kan vara akut beroende av vård.
– Men så har det alltid varit, och det förklarar inte varför incidenterna började bli fler från och med 1980-talet.
Flera dåliga spiraler
Sofia Wikman menar att flera dåliga spiraler sattes igång när organisationerna började slimmas vid den här tiden. På många ställen blev de anställda helt enkelt för få. Det spred sig känslor av att det inte fanns tid att göra ett tillräckligt bra jobb. Stressen och personalomsättningen ökade. Det fanns inte alltid tid till det bemötande av frustrerade brukare och klienter som ibland krävs.
– Du måste ha det som kan kallas för luft i systemet, tid för sådant som inte ingår i det ordinarie arbetet. På socialkontoret kan det vara att hinna med fikapauser där personalen pratar igenom erfarenheter utan att för den delen bryta sekretessen. I skolan kan det vara att ta den besvärliga eleven åt sidan och prata ordentligt med hen.
När den tiden inte finns stärks tystnadskulturen och känslan av att det är man själv som gjort fel, säger hon. Vilket i sin tur orsakar mer stress och att organisationerna inte lär sig av sådant som gått fel.
Hon tycker att reaktionerna på våldet och hoten på jobbet ofta styrs av ett slags uppifrånperspektiv.
– Man betonar säkerhetsaspekterna i stället för arbetsmiljöbristerna. Man vill visa handlingskraft och utropar att det måste råda nolltolerans. Men vad innebär det? Våld och hot är redan förbjudet. Risken är att man stärker tystnadskulturen, att personal blir rädd för att rapportera incidenter.
Om man på allvar ska förebygga våld och hot på jobbet, visar forskningen att det gäller att skapa lärande organisationer där ledningen är öppen för förändringar, säger Sofia Wikman. Det måste få pågå en ständig diskussion om hur personalen ska hantera situationer som riskerar att spåra ur.
– Då är nyckeln att skapa bra team där folk tillåts att olika bakgrunder. Det gäller att ha tid att diskutera misstag och lära sig av dem. Men då krävs också tillräckligt med personal.
Jonas Fogelqvist