När covid-19 slog till lyste beredskapsplanerna med sin frånvaro i busstrafiken. För att begränsa virusspridningen sattes åtgärder in – men de var mer grundade i oro än smittspridningseffekt. Bussförare var extra utsatta för smittspridning, visar forskning.
‒ Det är svårt att vara snabb och göra rätt utan en tydlig plan, säger forskaren Anna Sjörs Dahlman.
Under covidvåren 2020 klarnade det snabbt vilken betydelse fungerande kollektivtrafik har i en kris. Den var väsentlig för att till exempel sjukvårdspersonal skulle kunna ta sig till jobbet. Bland bussförare som varje dag var i nära kontakt med resenärer spred sig oro, samtidigt som åtgärderna för att minska smittspridningen dröjde. Många skyddsombud vände sig i ett tidigt skede av pandemin till Arbetsmiljöverket för att få stängda framdörrar.
Missnöjet syns tydligt i forskningen kring pandemins konsekvenser för bussförare: Över 70 procent av förarna ansåg att åtgärderna sattes in för sent.
‒ Jag skulle tro att det avspeglar den bristande beredskapen. Både förare och regioner sade att de inte hade beredskap för den här typen av kris, konstaterar Anna Sjörs Dahlman, docent i fysiologisk mätteknik vid VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut. Hon har forskat i Covid-19-pandemins konsekvenser för bussförare i lokal och regional kollektivtrafik. Utöver förarna har hon inkluderat även bussbolagen och de regionala kollektivtrafiksmyndigheterna. Nästan 700 bussförare deltog, 11 bussbolag och 16 regioner.
Oro grund för åtgärder
Eftersom det inte fanns beredskapsplaner för den här typen av kris, ledde det till att många av åtgärderna som sattes in för att minska smittspridningen drevs fram av busschaufförerna själva och deras skyddsombud.
‒ Åtgärderna var inte grundade i vad som var det bästa ur ett smittskyddsperspektiv, konstaterar Anna Sjörs Dahlman.
Den vanligaste smittskyddsåtgärden som infördes i busstrafiken var stängda framdörrar. Det bidrog till en tryggare arbetsmiljö, men förändrade yrkesrollen så att det blev större fokus på köruppgiften och mindre på social interaktion.
Smittskyddsåtgärden upplevdes som mer effektiv för bussförarna än för resenärerna.
Efter det sattes plexiglasen in, i stil med dem som användes i butiker, som ett alternativ till att kunna öppna framdörrarna. Flera bussförare upplevde att de sattes in av ekonomiska orsaker.
Vilken effekt glaset hade på smittspridningen är oklart. Samtidigt innebar glaset andra problem: Det kunde uppstå bländningar som gjorde trafiksäkerheten sämre.
En annan åtgärd var att dra ner på antalet passagerare och köra bussarna med halvbeläggning. Men flera av förarna hade inget konkret sätt att hålla koll på antalet passagerare och de upplevde att de inte hade mandat att neka påstigning,
Här fanns det ändå en skillnad som hängde ihop med hur väl arbetsledningen instruerat förarna, och om de utrustat bussarna med Fullsatt-skyltar.
‒ De som fått tydliga instruktioner kände sig mer trygga med beslutet att neka påstigning, än om det var upp till busschauffören själv att ta beslutet, säger Anna Sjörs Dahlman.
Foto: VTI, Statens transportforskningsinstut
Svårt att ta rätt beslut utan tydlig plan
I början präglades åtgärderna mycket av vad som gick att införa snabbt och enkelt.
‒ Det är svårt att vara snabb och göra rätt om det inte finns en tydlig plan sedan innan. Det är möjligt att det fanns bättre åtgärder att genomföra.
Enligt Anna Sjörs Dahlman är bussarna en svår miljö att utsätta för restriktioner, men hon hade gärna sett att andra åtgärder utretts i kollektivtrafiken där det är svårt att hålla avstånd.
‒ En självklar sak som hade kunnat införas tidigare i kollektivtrafiken är munskydd.
‒ En annan åtgärd hade kunnat vara att skapa ett bättre ventilationsflöde i bussen.
I forskningen visade det sig att 42 procent av förarna ansåg att åtgärderna var bristfälliga.
‒ I uppföljningen har bussförarna i huvudsak angett att de saknat åtgärder för att minska antalet passagerare ombord och annat de önskat är exempelvis extrabussar, munskydd, inbyggd förarplats och bättre städning, säger hon.
Stor oro att smittas
Nästan hälften av förarna uppgav att de var oroliga för att smittas av viruset under första vågen av covid-19, och lite färre var oroliga för att smitta andra.
‒ Den här oron är viktig att hantera, konstaterar hon.
Oron var befogad. Förarna löpte större risk att smittas än allmänheten, vilket kom fram i en delstudie i forskningen som gjordes med antikroppstester. Också annan forskning har kommit fram till liknande slutsatser: Risken att drabbas av allvarlig covid-19 var dubbelt så vanligt bland bussförare än bland yrken med liten eller ingen kontakt med kollegor eller allmänhet.
‒ En sårbarhet kan skönjas i den här yrkesgruppen, konstaterar Anna Sjörs Dahlman.
Beredskapsplaner på gång
Pandemin har varit en ordentlig ögonöppnare för bussföretagen och regionerna.
‒ I princip alla bussföretag och regioner vi pratat med arbetar nu med att förbättra sina beredskapsplaner, säger hon.
Anledningarna är många att se över dem: Det förändrade säkerhetsläget i världen, energikriser, krig och naturkatastrofer.
Hon betonar att en god arbetsmiljö för bussförare borde prioriteras, eftersom kollektivtrafiken behöver fungera även i kristider. Hon önskar också att det på en högre nivå skulle ges bättre förutsättningar att jobba med arbetsmiljön, som är en viktig del av yrkets attraktivitet.
‒ Det är svårt att påverka arbetsmiljön eftersom den styrs av regioner som fördelar pengar via upphandling. Nämns inte arbetsmiljön specifikt i upphandlingsförfarandet, är det svårt att vinna ett anbud med bättre arbetsmiljövillkor, konstaterar Anna Sjörs Dahlman.
Text: Jonna Söderqvist