Thomas Tydén
Det kan se ut som klyftan mellan forskare och praktiker är stor. Professor Thomas Tydén har länge forskat om samspelet dem emellan och han är i grunden optimist om möjligheterna att få de både världarna att mötas.
– De allra flesta forskare tycker att det är kul att ha kontakt med praktiker om sina resultat. Det finns i grunden ingen motsättning mellan detta och att vara en duktig forskare. Som alla människor gillar de ju att bli uppmärksammade för vad de gör. Men de behöver få hjälp och stöd för att nå ut, säger han.
I en intervju på www.arbetsmiljöforskning.se, ”Forskarna själva måste engagera sig i att föra ut sin forskning”, hävdar forskaren Ilan Chabay vid Chalmers att många forskare är ointresserade och oengagerade när det gäller att nå ut till praktiker och att de inte anstränger sig att uttrycka sig begripligt.
Thomas Tydén håller inte med, han tycker att detta är moraliserande förebråelser av forskarna som inte leder till framåt. Han tycker att man istället måste se orsakerna bakom det bristande samspelet forskare-praktiker:
Intresset finns
– Studier visar att intresset finns, men ett mycket stort hinder är vad som räknas som merit när forskare söker forskningsanslag och tjänster. Det är meriterande att skriva en avhandling, publicera sig i vetenskapliga sammanhang och bli granskad av andra forskare. Men det är inte är någon merit för forskare att prata med praktiker och ha kontakt med samhället.
För utomstående kan detta verka konstigt, eftersom universitet och högskolor ända sedan 1977 haft som sin tredje uppgift, vid sidan av forskning och undervisning, att informera om forskningens resultat. 1997 tillkom krav på att ”samverka med det omgivande samhället”.
Men i praktiken räknas bara första och andra uppgiften in. Det visar bland annat en studie som Thomas Tydén gjort om professorstillsättningar.
Forskare vet dessutom ofta inte hur de ska bära sig åt för att uttrycka sig begripligt. Thomas Tydén genomförde 2003-2006 ett projekt där forskare fick råd av en journalist när de sammanfattade sina resultat. Det fungerade mycket bra – under projektet. Men det är långtifrån självklart att universiteten själva satsar på sådan verksamhet.
Från envägs till tvåvägs
Länge talade man om ”forskningsinformation”, en envägsrörelse, men idag heter det ”forskningskommunikation”, en tvåvägsrörelse. Om man menar allvar med detta måste man ifrågasätta bilden av forskare i elfenbenstorn, som vet hur saker och ting är och sprider detta neråt, säger Thomas Tydén:
– Experter har mer kunskaper än andra. Men de har det inom ett smalt område. De ska ha
respekt för det som de kan. Men de måste också inse att de inte kan en massa annat och visa ödmjukhet. Inom ett område kan du vara lärare till en person, som inom ett annat område kan fungera som din lärare. Med det synsättet blir huvudfrågan hur vi skapar goda möten där alla kan ge av sina kunskaper och ta emot andras.
Ödmjukhet ser han som en av tio nyckelförutsättningar för sådana goda möten. Detta är
kärnan i ett förhållningssätt som går ut på att de inblandade är mer likställda och som han kallar för syntespedagogik. De andra förutsättningarna är kontinuitet, acceptans, delaktighet, aktivitet, flexibilitet, öppenhet, behov (motivation), insikt och empati.
Hinder på flera plan
Det finns många hinder för goda möten – och synsätten på vad man ska eftersträva har alltså förändrats, ända sedan de första amerikanska forskarna inom området på 1960-talet visade att resultat av forskning inte kom till användning som man tänkt sig. Frågan var då varför.
– En första förklaring var att praktikerna inte hade förstått, därför att forskarna skrev för krångligt. Man satsade då på populärvetenskapliga tidningar. Men praktikerna använde ändå inte forskningsresultaten, säger Thomas Tydén.
Då övergick forskarna till att under 1970-80-talen studera hinder för spridningen av forskningsrön. Hindren kan finnas på flera plan. Hinder i organisation kan handla om makt: ny kunskap som leder till att folk ifrågasätter chefens auktoritet möter förstås motstånd.
Om ekonomi
Det kan också handla om ekonomi: ny kunskap som väcker krav på kostsamma förändringar blir inte populär. Liknande hinder finns också på individnivå. Individers självförtroende kan vackla, när ny
kunskap ifrågasätter deras tidigare yrkespraktik: ”Du tycker alltså att jag har gjort fel i 25 år?!” .
–Människor använder forskningsresultat på olika sätt, säger Thomas Tydén. De modifierar
ibland resultat, tar till sig en del, men vill inte ha annat. Det finns hela spektrat av användningssätt, som hänger ihop med nyttan för det egna arbetet och den egna yrkesrollen.
Han påpekar att människor ofta tar till sig ny kunskap som kommer från forskningen utan att
de vet att kunskapen bygger på forskningsresultat. Det finns många som arbetar med att förmedla resultat av exempelvis arbetsmiljöforskning – journalister, konsulter, experter och partsföreträdare.
– Därför är det svårt att mäta om forskningsresultat används, om det inte handlar om mycket
specifika resultat.
Miljöinspektörerna och forskningen
Hur människor tar till sig kunskap var temat i en lärorik studie om kommunernas miljöinspektörer, som Thomas Tydén genomförde i början av 1990-talet.
När han intervjuade dem svarade de flesta att de ville ta del av mer resultat av forskningen. De hade dåligt samvete för att de inte gjorde det så mycket som de borde, till exempel genom att använda databaser
–Det är omöjligt för en miljöinspektör att ha djupa kunskaper om allt. Men ett vanligt sätt att hämta kunskap inom ett område visade sig vara att helt enkelt prata med en specialkunnig kollega, i den egna kommunen, en grannkommun eller någon helt annanstans. Med ett sådant eget nätverk av specialister höll sig många miljöinspektörer uppdaterade när det gäller forskning – även om det inte var så de beskrev sina samtal med kollegorna!
Kontaktarbete
Så arbetade erfarna inspektörer med kontakter, men det var värre för ensamma inspektörer i
landsbygden utan nätverk, eller för ambitiösa nyutexaminerade inspektörer.
Det fanns ”drivande inspektörer” som drev en avgränsad fråga och då ganska lätt kunde
hitta mer kunskap just inom det området. Och så fanns det motsatsen: den passive inspektören som inte brukade få gehör och som därför hade gett upp.
De här olika kategorierna kan man hitta även inom andra områden, som bland arbetsmiljöaktörer: de erfarna med nätverk, de ensamma utan kontakter, de nya och ambitiösa, de drivande och de uppgivna.
Billigt och effektivt
I projektet med miljöinspektörerna prövade man billiga men effektiva metoder som att samla grupper av inspektörer över kommungränserna. Under en tid satsade universitet som utbildade inspektörerna på att koppla ihop nyutexaminerade med erfarna inspektörer, som förde in färska kollegor i nätverk. Detta kan man göra också inom arbetsmiljöområdet – men det gäller att vara beredd på att få starta om, kanske flera gånger, eftersom sådana här satsningar ofta rinner ut i sanden.
Så var det också för miljöinspektörerna. Men sedan dess har internet slagit igenom och blivit vardagsmat. Nu finns andra möjligheter för dem som söker information.
Thomas Tydén säger att de erfarna miljöinspektörerna hade sitt nätverk i form av människor och man kan säga att de googlade fram det de behövde, genom att prata med andra. Idag kan exempelvis arbetsmiljöansvariga och skyddsombud genom e-post eller facebookgrupper lättare ha kontakt med andra de känner och har förtroende för.
– De kan också hitta en nätplats som exempelvis förmedlar resultat från arbetsmiljöforskning och som de får förtroende för. Då kan den nätplatsen också fungera lite som ”en kunnig kollega”, säger Thomas Tydén.
Han har till slut en uppmaning till alla som vill bidra till att förbättra forskningskommunikationen
inom arbetsmiljöområdet, och underlätta de goda mötena mellan forskare ochpraktiker:
– Exprimentera! Pröva olika metoder!
Mats Utbult
FAKTA/Thomas Tydén
• Professor i pedagogik och har sedan 1980-talet forskat om forskningsresultatens väg till användning, samverkan mellan forskare och praktiker och interaktiva forskningsmetoder.
• Arbetade under många år med en intresseförening för forskningsinformation och tog 1999 initiativ till en återkommande mötesplats mellan praktiker och forskare: konferensen Högskola och samhälle i samverkan (HSS).
• Under många år chef för Dalarnas forskningsråd, ett regionalt branschforskningsinstitut för kommuner och landsting. Medlem i Sveriges Kommuners och Landstings forskningsråd, så länge som det fanns.