Den gröna omställningen inom industrin rör om i grytan. Vissa orter dräneras på arbetstillfällen medan andra får ett välkommet tillskott av nya jobb.
Kommunerna ställs inför stora utmaningar när behovet av kompetens, grön energi och infrastruktur ska tillgodoses.
Tillverkningsindustrin är en skev ekvation. Den står för en femtedel av landets BNP och betyder hundratusentals jobb. Samtidigt ligger den bakom en tredjedel av landets utsläpp av växthusgaser.
Nu vill regeringen öka takten i den gröna omställningen av industrin. Utsläppen av koldioxid måste minska för att Sverige ska kunna närma sig målet med en klimatneutral produktion.
Johan Rootzén, forskare vid Svenska Miljöinstitutet, IVL, tror att omställningen faktiskt kommer att vara genomförd inom ett tjugotal år, men att vägen dit kommer att bli stökig.
– Stålindustrin har kommit längst, cementindustrin är på gång medan petrokemiindustrin fortfarande velar, säger han.
SSAB som har tillverkning på flera orter i Sverige är det företag som släpper ut mest koldioxid av alla, närmare fem miljoner ton varje år. Merparten av utsläppen kommer från masugnarna i Oxelösund och Luleå som förbränner processgaser. Nu finns långt framskridna planer på att lägga ner masugnarna och ersätta kolet som används i ugnarna med vätgas.
– Det betyder också att det kommer att ske en förflyttning av produktionen till Gällivare inom ett par år, säger Johan Rootzén.
Grönt stålverk
SSAB lägger alltså ner masugnen i Luleå och LKAB tar över reduktionssteget i Gällivare. Dessutom byggs ett helt nytt, grönt, stålverk H2 Green Steel i Boden. För lokalsamhällen i Norrbotten som är tätt sammankopplade med industrin kan en nedläggning vara ett hårt slag för orten. Samtidigt ska en ny kommun – inte så långt därifrån – ställa om och erbjuda rätt kompetens till den gröna industrin.
Johan Rootzén tror inte att batterifabriken Northvolt i Skellefteå kommer vara den sista att drabbas av inkörningsproblem. Att bygga en ny storskalig industriverksamhet tar tid och utvecklingen kommer inte att vara spikrak, menar han.
– För Stegra, tidigare H2 Green Steel, som har ambitionen att bygga en helt ny anläggning för vätgasproduktion utanför Boden finns det nog viktiga lärdomar att dra utifrån de utmaningar som Northvolt brottas med. Men även kommuner, stat och finansirärer kan nog lära sig av vad som hänt i Skellefteå, säger han.
Så tycker lokalsamhället
Johan Rootzén leder projektet ”Liv och arbetsliv i industrins klimatomställning” som beviljats bidrag från Forte. I forskargruppen ingår även Åsa Nyblom från IVL och Pernilla Hagbert från KTH som har studerat hur lokalsamhället påverkas av omställningen. De har intervjuat representanter för kommunen och näringslivet, samt lokala fackombud och boende på två olika orter. Den ena är Gällivare, där SSAB, LKAB och Vattenfall utvecklar en ny produktionsanläggning för fossilfritt stål, den andra är Stenungsund där den petrokemiska industrin har funnits sen 1960-talet.
Intervjuerna följdes även upp av workshops dit såväl lokalsamhället som professionella aktörer bjöds in.
– Vi utgick från förflyttningar vad gäller synen på arbete, samt skiftet mot mer immateriella värden inom samhället och på orten. Vi ville gå bortom de tekniska frågorna och undersöka hur människor ser på industrins klimatomställning och hur de föreställer sig ett gott liv, säger Pernilla Hagbert.
Det som kom upp som ett stort orosmoment var behovet av elektricitet. Den gröna omställningen är energikrävande och ställer krav på lokalproducerad el. På båda orterna ses vindkraft som den snabbaste lösningen vilket kräver mark i Norrbotten och havsbaserade vindkraftsparker längs Västkusten.
– Det fanns en rädsla för att expansionerna av industrierna kommer att etableras på bekostnad av samiska intressen och rättigheter och andra miljö- och naturvärden. Dessutom ser de intervjuades att de nya jobben kan hota kompetensförsörjningen till vård och omsorg, berättar Pernilla Hagbert.
Välbetalda jobb
Industrin erbjuder generellt höga löner och, särskilt i Gällivare, fanns farhågor att det skulle påverka hela inställningen till arbete hos den unga generationen. En risk som togs upp var till exempel att de välbetalda jobben skulle attrahera arbetskraft som inte bor i kommunen, så kallade fly in fly out-arbetare, vilka därmed inte skulle bidra till lokalsamhället.
– Föräldrar oroade sig också för att deras barn skulle ta jobb i industrin direkt efter gymnasiet och utveckla en konsumtionsbaserad livsstil. Att lugnet och närheten till naturen som fått föräldrarna att flytta tillbaka till orten skulle ersättas av en oreflekterad lyxkonsumtion..
En slutsats som forskarna drog var att det inte är uppenbart hur den gröna omställningen i industrin är synonym med en hållbar samhällsutveckling lokalt. Istället upplever många en risk för nya konfliktytor när företagen behöver ta mark i anspråk till nya gruvor, anläggningar och vindkraftproduktion, när den offentliga sektorn behöver konkurrera om arbetskraft och kommunerna tvingas haka på industriföretagens planer.
– Dessutom undrade man vad som kommer att ske om industrin inte lyckas nå fram till klimatmålen. Vad händer då med investeringarna som gjorts och de samhällen som har blivit beroende av arbetsplatserna inom industrin, säger Pernilla Hagbert.
Lotta Engelbrektson