Bedömningarna av risker i arbetsmiljön behöver vidgas. Modellen med krav-kontroll-socialt stöd är otillräcklig och riskerar att förvärra läget efter att man satt in åtgärder exempelvis mot stress, visar forskaren Lisbeth Rydén i sitt arbete med att utveckla ett annorlunda sätt att bedöma arbetsmiljörisker.
Tidigare forskning har visat att den traditionella synen på stress inte räcker till för att formulera de risker som uppstår i dagens arbetsliv. En dansk studie om ”kunskapsarbetare” visar till exempel att det som man kände som meningsfullt i arbetet var detsamma som man upplevde som stressande. Att ta bort stressfaktorn skulle samtidigt göra arbetet ointressant och ta bort meningen med det.
– Den danska studien visar på behovet av ett vidgade synsätt för att få en bredare förståelse för ”hur vi har det” på jobbet, säger Lisbeth Rydén, projektledare och forskare vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering vid Malmö högskolan.
Samverkande risker
Det projekt som Lisbeth Rydén har drivit med anslag från AFA Försäkring har därför tagit en annan utgångspunkt än den mer traditionella arbetsmiljöforskningen.
Hon har tagit fasta på faktorer som styr organiserandet av jobbet utöver kalla fakta såsom bransch, storlek, styrsystem, plats i produktionskedjan.
Likaså söker forskaren ett bredare begrepp för individen än ålder, kön, utbildning, inkomst, position.Termen i studien som vidgar perspektiv och förklaringar är diskurser, som står för ett system av tanker och idéer som definierar vad som är sant, bra, rimligt och möjligt. Ett annat ord är resonemang, eller ”såsom det pratas” på arbetsplatsen.
– De risker som vi märkt av i projektet är hur olika diskurser samverkar och kan skapa situationer som kan bli riskfyllda för de berörda, säger Lisbeth Rydén. Några exempel på risker som vi fått syn på i studien är att inte räknas, inte komma till tals eller kunna försvara sig. Det gemensamma för dessa risker är att organiserandet på arbetsplatsen leder till att man blir någon man inte vill vara.
Testat i fokusgrupper
Alla tankar och idéer har Lisbeth Rydén testat på fokusgrupper av personal inom företagshälsan, andra arbetslivsforskare, fackliga representanter och arbetsmiljöinspektörer. Hon har speciellt studerat tre yrkesgrupper: Barnskötare, mellanchefer och kunskapsarbetare.
– De flesta känner igen sig i problembilderna, och ser kopplingar till oro, tystnad, sömnsvårigheter och en känsla av att vara missförstådd, kränkt eller utanför på arbetsplatsen, säger Lisbeth Rydén.
Det finns en tydlig efterfrågan på att vidga resonemangen kring psykosociala risker i arbetsmiljön som går utöver den traditionella riskbedömningen enligt modellen för krav och kontroll på jobbet, och tillgång till socialt stöd.
Ett exempel som utgår från det vidgade synsättet är risken för marginalisering som är hög för barnskötarna i förskolan. Där samverkar resonemang om att förskolan är en pedagogisk verksamhet med att pedagogik endast kan bedrivas av de med akademisk examen, det vill säga förskollärarna.
Inte ”riktig”
– Barnskötarna riskerar därmed att inte räknas som ”riktig” förskolepersonal. Deras erfarenhet och kunnighet om verksamheten, om barnen och om deras föräldrar, riskerar därmed att gå förlorad. Barnskötarna riskerar att inte få vara delaktiga i verksamheten.
Ett annat exempel på risken med flera styrande motstridiga synsätt kom från en grupp av mellanchefer i en socialtjänst, där det fanns motstridiga sätt att resonera kring ansvar.
Å ena sidan fanns en tankeidé om att man endast kan ta ansvar för sina egna handlingar som medförde att endast cheferna kunde göra vissa saker – allt från att beställa vaktmästarservice till att delta i olika samverkansgrupper. Det gick inte att delegera.
Å andra sidan fanns idéer om att man visst kunde ta ansvar för andras handlingar. I alla fall om man var chef. Om deras underställda gjorde fel så var det fortfarande chefen som var ansvarig. De kunde däremot inte skicka ansvaret vidare upp i organisationen.
Svår situation
– Om dessa resonemang används samtidigt så kan chefen hamna i en mycket svår situation där det blir omöjligt att försvara sig. Vad man än säger så blir det chefens fel. Det blir som att sitta i en rävsax, säger Lisbeth Rydén.
Ytterligare ett exempel kommer från en kunskapsintensiv statlig verksamhet. I den organisationen fanns det också två olika starka föreställningar om ansvar. Det ena utgick från en hög självständighet där var och en agerade utifrån den kunskap man hade.
Det var så de normalt arbetade i sin profession. De hade en hög kompetens och stor frihet. Den andra utgick från den traditionella byråkratiska idén att frihet och självständighet endast gäller inom den ruta man har sin tjänst.
Bara chefen
Den enda som kan ha synpunkter på ens arbete är chefen. I ett mer modernt organiserande där samarbeten sker kors och tvärs över de organisatoriska gränserna blir det svårt att upprätthålla båda dessa principer.
– Om man tar ansvar för sitt kunnande, även om organisatoriska saker, riskerar man att bli betraktad som en som lägger sig i saker som man inte har att göra med, och om man försöker igen och igen blir man sedd som besvärlig, säger Lisbeth Rydén. Eller så kan man välja att vara tyst och tänka att det inte är mitt ansvar, och därmed bli medskyldig.
– Valet står då mellan att bli betraktad som besvärlig eller att bli medskyldig. De flesta av oss vill varken vara det ena eller det andra.De risker som projektet har uppmärksammat är annorlunda än de som kan uppmärksammas med den mer traditionella krav/kontroll-modellen. Men de båda synsätten är inte bara kompletterande, menar Lisbeth.
Stress
– Eftersom effekterna av stress är lika mellan normala problem som högt tempo på arbetet och av de risker jag nämnt ovan som marginalisering, är de lätta att förväxla. I båda fallen drabbas den enskilde ofta av oro, sömnsvårigheter och nedstämdhet.
Problemet är att de åtgärder man traditionellt tar till för att åtgärda stress ibland förvärrar de risker som Lisbeth Rydén har uppmärksammat i sin studie. Att bli bemött med att man måste lära sig säga nej, eller att man blir fråntagen sina arbetsuppgifter för att lätta på arbetsbördan, kan bli helt fel om det man vill är att komma till tals om ett verksamhetsproblem.
Då blir åtgärderna mot stress bara bevis på att man inte når fram med det man vill ha sagt. Om man inte kan skilja på de olika riskerna riskerar man därför att i god tro förvärra en slitig situation, menar Lisbeth Rydén.
– En stor fördel med det här angreppssättet är att det ofta blir mer pratbart när det blir fokus på det systemiska i organiserandet och inte på personliga tillkortakommanden, säger Lisbeth Rydén.
Genom att se situationen som en konsekvens av olika resonemang och inte av personliga brister, blir det enklare att prata om den och förhoppningsvis också lättare att förändra den.
Forskningsprojektet Diskursiva arbetsmiljörisker har skapat en modell för att genomföra ett identitetsarbete av riskerna på sin egen arbetsplats. Det är en praktisk mall för att bredda synen på risker utifrån Lisbeth Rydéns forskning.
Torbjörn Uhlin
Referens för den danska forskningen: Buch A, Andersen V & Sörensen O H (2009): Videnarbejde og stress – mellem begejstring och belastning. Köpenhamn: Jurist- og Ekonomförbundets Förlag.Projektet finansieras av AFA Försäkring. Slutrapporten presenteras i början av april i år och kommer bland annat att finnas tillgänglig på CTA:s hemsida www.mah.se/cta . Titel på slutrapporten är: Diskursiva arbetsmiljörisker.