Kolnanorör fanns i luften

Man var medveten om riskerna men visste inte hur stora de var eller hur de skulle hanteras. Därför tackade företaget Swerea Sicomp i Piteå ja till att ingå i en studie vid Lunds tekniska högskola om arbetsmiljörisker med nanomaterial.

Förbättringar pågår.

 

Swerea Sicomp är ett forsknings- och utvecklingsföretag som sysslar med polymera kompositmaterial, det vill säga fiberarmerad plast.

Företaget är ett av fem Swereaföretag, som finns runt om i landet.

– Vi utvecklar kompositmaterial som ska vara lätt och starkt, berättar Patrik Fernberg, forskningschef.

Materialet blir segt

Företaget använder nanopartiklar för att experimentera med att modifiera kompositerna och ge dem bättre egenskaper. Till exempel ökad hållfasthet, ledningsförmåga, eller brottseghet, det vill säga att materialet är segt i motsats till sprött. Detta är en av flera utvecklingsmöjligheter och det pågår därför i ganska liten skala i företaget. Forskningsfinansieringen kommer bland annat från Vinnova.

En fjärdedel av företagets verksamhet består av direkta kunduppdrag. De kan komma från flygindustrin, som Airbus och Saab, men också från fordonsindustrin. De flesta bilföretag i Sverige är kunder. Swerea Sicomp har cirka 50 anställda.

Osäkra på risker

Det var Lunds tekniska högskola som kontaktade företaget, inte tvärt om.

– Lund kontaktade oss och vi hade ett samtal. De ville gärna komma och titta på vårt tillverkningslaboratorium. Vi tackade ja, säger Patrik Fernberg.

Man var medveten om att det fanns risker med nanopartiklar.

– Men hur stor var risken? Vi var också osäkra på hur vi skulle hantera risken, eftersom det inte finns riktlinjer och gränsvärden. Vi vill ju arbeta så säkert som möjligt, säger han.

Flytta nanopartiklar

När företaget köper in nanopartiklar till ett forsknings- och utvecklingsprojekt är partiklarna ibland cellulosabaserade, men ofta rör det sig om kolnanorör. Partiklar av olika storlekar och typ blandas med plast till en komposit.

Exponering för personalen kan uppstå när nanopartiklarna flyttas från kärlen där de levereras till den handgripliga inblandningen.

– Det kan finnas risk att partiklarna kommer ut i luften och hamnar på ytor och verktyg. Risken finns också när vi provar ett material som innehåller partiklar, och materialet går sönder. Eller vid mekanisk bearbetning. Den typen av exponering kunde vi tänka oss, berättar Patrik Fernberg.

Kolnanorör i luften

Huvudfokus för studien blev att undersöka exponeringen när nanopartiklar flyttas in i blandningen. Då är de inte bundna av annat material.

När studien började skedde detta arbete i dragskåp. Tre personer som arbetade i laboratoriet blev utrustade med mätinstrument under ett par dagar när det var mycket aktiviteter med nanopartiklar.

Ytorna i lokalen blev också undersökta, liksom om det fanns partiklar på kläderna.

Resultatet visade att det fanns kolnanorör i tillverkningslabbet, i luften, på ytor och på kläder, även om halterna var låga.

– Vi blev inte förvånade. Vi hade riktlinjer för arbetet, men det fanns förbättringsmöjligheter.

Från Lund fick företaget en lista med konkreta förbättringsförslag som man nu betar av.

– Det är ett ständigt pågående arbete att upprätthålla rutinerna och att utbilda personalen, bekräftar Patrik Fernberg.

Inblandning av nanopartiklar sker nu i ett separat rum med undertryck. Man arbetar där under speciella förhållningsregler och med separat ventilation.

– De nya arbetssätten är säkrare, säger han.

Eva Ekelöf