Medarbetare är ofta osynliga stöd vid återgång i arbetet

Arbetskamrater rehabiliterar i tysthet

Arbetskamraterna har en viktig roll vid rehabiliteringen av den sjuke medarbetaren.

Samtidigt är det ofta förvirrande för dem vad de kan göra, vad som förväntas av dem.

Alltför ofta räknas de bort av chefer och av varandra, deras insatser blir osynliga, visar rehabforskaren Åsa Tjulin vid Linköpings universitet i en ny avhandling om kollegors roll i rehabiliteringen.

 

Hur skapar man en hållbar återgång och arbetsförmåga? Hur agerar chef, medarbetare, personaladministratör? Det finns forskning som visar att arbetsplatsen spelar en viktig roll vid en återgång till arbete efter en sjukskrivning. Frågor om ansvar och förväntade insatser när en kollega var sjukskriven eller kom tillbaka till arbetet skapade dock ofta en osäkerhet hos alla.

Kollegor osynligt stöd

– Under sjukskrivningen blir det en balansgång mellan det positiva i att hålla kontakt och känslan av respekt genom att lämna den sjuke ifred med sin sjukdom, säger Åsa Tjulin. De vill inte störa och tränga sig på, eller verka som om de övervakar den sjuke.

Frågan om att ta tidig kontakt är svår, såväl för chefen vad gäller det obligatoriska arbetsgivarkravet under sjukperioden som det informella sociala ansvaret människor emellan.

Att återkomma i arbete efter sjukskrivning går inte alltid raka spåret. Att veta hur man ska agera som närmaste chef eller arbetskamrat är inte heller så självklart. Mycket sker i tysthet, och kamraterna är förvirrade över sin roll. Alltför ofta räknas de bort av chefer och varandra.

– Man förutsätter att de ska finna sin roll själva. Det kan skapa en stark oro. För personen kommer ju tillbaka till jobbet inte bara för att utföra en arbetsuppgift, utan även till sina sociala relationer.

När den nyss sjuke återkommer finns kollegorna där som stöd och bollplank, visar det sig. De trixar med scheman, de byter till sig tyngre uppgifter och skapar en mjuk ingång. Men om deras frivilliga insatser är osynliga för chefer och ledning kan det medföra att de ökade arbetsinsatserna till slut skadar hela gruppen.

 Räkna in kamratstödet

De har svårt att avgöra när gränsen är nådd. Arbetsgivaren ser normalt att arbetsträningsfasen är över efter en viss planerad tid, och cheferna kopplar då loss sitt engagemang i rehabiliteringen. De planerar sällan för en hållbar återkomst. Medan kollegorna fortsätter med sitt stöd så länge det behövs, eller de orkar.

Faran med att kollegorna frivilligt tar på sig ökade arbetsinsatser som förblir osynliga, är att de sliter ut sig och tappar lusten. De måste själva sätta en gräns, vilket inte är lätt.

Så det är viktigt vid planeringen att, förutom den sjuke och de ansvariga cheferna, även ta in arbetskamraterna i processen. De som är närmast och som följer varje steg vid återkomsten.

En sådan god återgångsmodell fick jag lyssna på i en kycklingfabrik, och se i praktiken. En kvinna som varit sjuk för en muskel- och ledskada återgick i sitt gamla team, där man hade ett rullande schema för arbetet runt linjen. Nu gjorde kollegorna tillsammans ett brott i bytena av arbetsuppgifterna, de tyngsta momenten slapp kvinnan under en tid.

Alla var överens om att det inte var optimalt, utan ett avsteg från den goda ordningen som skyddsansvariga och chefer med viss möda fått att fungera.

Maxtid

Man hade satt en maximal tid för avvikelsen, och det hade skett med stöd av företagshälsovården. Att tillfälligt slippa det tyngre arbetet sågs som självklart och helt acceptabelt för att kollegan skulle kunna återvända i arbete. Hon fick ständigt höra av kamraterna att inte hetsa, inte slita ut sig, utan ta det lugnt.

Detta är kanske inte ett unikt undantag, men det visar vad man kan göra i samspel mellan chefer, företagshälsan och arbetskamraterna. Kamratrollen är tydlig i denna avhandling, vilket avviker från annan  forskning, som förmedlat mest klagomål från arbetskamraternas sida att de måste göra även sin återvändande kompis jobb. Denna avhandling visar motsatsen, att de gör mycket i det dolda. Så det är dags att ta fram arbetskamraterna i rehabiliteringsljuset.

 

 

Torbjörn Uhlin

Slutsatser

Så funkar det informella ansvaret från arbetskamraterna

– Handlingsplaner och den struktur som finns inom organisationen för att underlätta återgång i arbetet tar inte med arbetskamraterna som betydande aktörer.

– Sociala krav och förväntningar i arbetsgruppen har betydelse för hur det sociala samspelet blir och vilka attityder som formas i relation till den person som återgår i arbete, och till själva processen.

– Om chefen är närvarande och tar ett rehabiliteringsansvar eller inte i processen har betydelse för hur kommunikationen blir inom arbetsgruppen, och hur den hanterar situationen.

– Återgång i arbetet skapas genom handling och socialt samspel på arbetsplatsen, inte bara mellan chefen och den sjukskrivne, utan även med arbetskamraterna. Arbetsgivaren bör se processen som ett dynamiskt socialt samspel som integrerar hela arbetsgruppen.

 

(Artikeln är även införd i tidningen Fastigo nr 1/11)